Varje morgon klockan sju mellan februari och början av november går väderobservatören Anna Zetterlund upp, drar på sig skorna i hallen och går ut till sitt favoritinstrument – heliografen. Hon tar fram en mörk pappersremsa med smala, ljusa, vertikala streck tvärsöver som representerar tiden, och skjuter in den bakom en glaskula på en ställning.

– Heliografen är en enkel konstruktion men den är väldigt effektiv. Glaskulan koncentrerar solljuset och så bränner det hål på pappret som man sätter här bakom. Hålen i pappret visar när solen har varit framme, berättar Anna Zetterlund.

Vi befinner oss omkring 500 meter över havet, vid Katterjåkk väderstation, förvaltat av Statens fastighetsverk. Från kullen sträcker sig en fantastisk 360-gradersvy. En stugby med röda hus skymtar till vänster ner mot vägen längs med E10. Någonstans åt andra hållet ligger Lapporten, eller Tjuonavagge som den egentligen heter, Abiskos berömda u-formade dal. I ryggen tornar snöbeklädda toppar upp sig, som en vacker inramning av väderstationen, allt ackompanjerat av vindens sus och ett och annat tåg som rullar förbi några hundra meter bakom oss, på Malm­banan mellan Riksgränsen och Katterjåkk station.

Väderstationen i Katterjåkk är en del i Statens fastighetsverks förvaltning eftersom den ligger på statlig mark, berättar Marie Jakobsson, fastighetsförvaltare på Statens fastighetsverk.

 – Inom fastigheten Jukkasjärvi kronoöverloppsmark är det väldigt restriktivt med vem som får äga och uppföra byggnader och vad byggnaderna får användas till. Det är också en statlig verksamhet som är hyresgäst och väderstationen har varit en viktig samhällsfunktion, säger hon.

2012 var Anna Zetterlund mitt i studierna och pluggade bland annat biologi och kemi i Linköping men kände att hon behövde en paus. Det som var tänkt att bli en vintersäsong av jobb på turiststationer med alltifrån städning och servering till att sitta i liften, blev till ett år som snabbt blev flera. Hon tog jobb på Ica vid Riksgränsen och i april 2019 började hon som väderobservatör för Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI, i Katterjåkk.

– Jag blev väldigt nyfiken när jag såg tjänsten och jag ville ju ändå vara kvar här uppe. Innan jag flyttade upp hade jag aldrig tidigare varit så långt norrut, så det var en stor förändring, men så hamnade jag här och trivdes väldigt bra, säger Anna.

Tjänsten som väderobservatör för SMHI är ungefär en halvtidstjänst men varierar lite beroende på säsong. Trots att det idag finns en automatisk väderstation på området mäter Anna Zetterlund fortfarande, förutom soltimmarna med hjälp av heliografen, bland annat temperatur och nederbörd. För att timmarna ska gå ihop på sommarhalvåret sitter hon även en del vid datorn och digitaliserar gamla mätningar.

På vintern har hon däremot mer att göra. I ett område inhägnat med röda snören, så ingen ska råka trampa ner snön, mäter Anna snödensitet och snödjup. Hon pekar ut en så kallad mätsticka, en träpinne målad med tjocka svarta streck, ungefär som en stor linjal. Ovanpå den är ytterligare en pinne fastsatt, vilket påminner Anna om hennes första vinter på väderstationen.

– Jag kom ut här en morgon efter en helg med snöstorm och jag hittade inte stickan. Man ser ju på topparna på träden ungefär var den ska vara så jag fick gräva fram den och mäta sista delen av snötäcket med tumstock ner till toppen av den. Sen på sommaren fick jag förlänga stickan litegrann.

SMHI har under flera år automatiserat mätningarna vid allt fler väderstationer. På vissa platser sker det dock fortfarande manuellt, såsom i Katterjåkk, berättar Sverker Hellström, klimatolog på SMHI.

– På platser med mycket snö och där det ofta är kallt behövs mer tillsyn av automatstationen, som att hålla den ren från snö eller se över uppvärmningen av instrumenten. Katterjåkk är en sådan plats och därför är stationen fortfarande bemannad, säger han.

Vid Katterjåkk har vädret mätts enskilt i 50 år, sedan 1972. Mätningarna slås däremot ofta ihop med de tidigare från Riksgränsen, där SMHI började mäta redan 1904. Under ett par år, 1969–1972, skedde jämförande mätningar vid båda stationerna.

– Helst skulle vi vilja att omgivningen inte ändras och stationer inte flyttas, men så ser inte verkligheten ut. Så när vi slutade mäta väder i Riksgränsen flyttade vi över mätserien till Katterjåkk. Det är inte idealiskt men funkar om det inte är för stort avstånd mellan två stationer och vädertypen är ungefär samma, säger Sverker Hellström.

Anna passar på att rensa undan ett par tunna grenar som börjat slingra sig upp på en rund betongplatta, på marken vid den automatiska väderstationen. Då och då blinkar en röd prick till i mitten av plattan, en laser som mäter avståndet mellan markplattan och toppen av snön.

– Det är viktigt att hålla efter så att det inte växer igen för mycket. I augusti fick jag ett mejl om att det hade rapporterats om snödjup här uppe men då var det bara lite grejer
som blåst över plattan, så jag får gå och rensa den då och då, berättar hon.

De guldiga solstrålarna börjar sakta försvinna ner bakom fjälltopparna och skymningen smyger sig på.

Och den svarta solremsan från heliografen har nu fläckar av sönderbrända hål.

Fler bilder från väderstationen i Katterjåkk

Se alla bilder