Fahnehjelms flickor. 1888 års avgångsklass från Wallinska skolan. Bakom bordet i mitten sitter Lydia Wahlström, blivande röstblivande rösträttskämpe och rättskämpe doktor i historia.

Kvinnliga pionjärer

- För 100 år sedan, i september 1921, fick Sveriges kvinnor för första gången rösta i allmänna val. Ungefär samtidigt öppnades fler möjligheter för kvinnor att vara med och gestalta den offentliga byggnadsmiljön. Men kvinnor har i alla tider haft en betydelsefull roll för våra fastigheter även om det inte alltid har uppmärksammats.

En långsmal svartklädd gestalt tittar ut över bänkrader av flickor. Hon granskar dem allvarsamt men ett litet leende anas i mungipan på Evelina Fahnehjelm – legendarisk föreståndarinna för Wallinska flickskolan på Riddarholmen. Hon hör så väl samman med sin skola, ett gammalt adelspalats med traditioner från medeltiden – en byggnad som trots att Evelina Fahnehjelm ur egen ficka bekostat reparationer och målning av lärosalarna kan se både dyster och kloster­lik ut tidiga vintermorgnar i skenet av fladdrande gaslågor.

Nu badar högtidssalen emellertid i ljuset från den glittrande fjärden utanför fönstren och hon kröker på nacken i en uppmuntrande nick. Flickorna reser sig lättade upp och strömmar nedför den breda gamla stentrappan ut i skuggan bakom Riddarholmskyrkan. Där ute väntar familj och vänner oroligt på resultatet. Nya snövita studentmössor vittnar om den åtråvärda mognaden. Året är 1888 och den ljusnande framtiden är snart här.

Vittnen till den glada scenen blir alla de herrar i hög hatt som passerar fram och tillbaka över stenläggningen till riksdagshuset som fram till 1905 låg granne med Wallinska skolan på Riddarholmen. Kanske tänkte de inte just denna dag att dessa unga flickor några årtionden senare själva skulle kunna sträva efter representation i riksdagen för att officiellt få vara med och styra över sitt eget öde. Men faktum är att den kvinnliga rösträtten 1921 har mycket att tacka skolor som den Wallinska för.

Fröken Evelina Fahnehjelm ingav både respekt och vördnad men aldrig ängslan. Under hennes tid, åren 1872 till 1898, blev utbildningen utpräglat akademisk. Till vänster – lärosal i det gamla adelspalatset.

Wallinska skolan låg i Östra gymnasiehuset på Riddarholmen, alldeles intill Riddarholmsholmskyrkan och det gamla riksdagshuset.

Hundra år senare tittar vi tillbaka i syfte att återfinna dolda delar av historien. Kvinnors namn saknas ofta i historiska dokument som avtal och ägarlängder. De uteslöts länge från högre ämbeten, fick inte gå på universitetet och saknade rösträtt och ekonomisk självbestämmanderätt (till dess de blev änkor). Deras namn saknas därför ofta i berättelserna om hur de fastigheter som Statens fastighetsverk förvaltar har växt fram.

Våra kulturmiljöer är mångdimensionella pussel med både små och stora bitar. Några berättar om de stora förändringarna, andra vittnar om det mer vardagliga formandet av miljön. Kvinnor från högre samhällsklasser har i verkligheten ofta utövat stor makt – över gårdar, bruk, handelshus och till och med över hela riket. De var drottningar, adelsdamer och även borgarkvinnor men det finns också de som inte haft samma möjligheter. Den som ställer sig inför uppgiften att berätta om kvinnor befinner sig också snart i ett dilemma. Hur man än väljer finns det ännu fler som förtjänar plats.

En av eleverna från Wallinska skolan, Ellen Fries, blev Sveriges första disputerade kvinnliga historiker och gav på 1890-talet ut pionjärverket Märkvärdiga svenska qvinnor. Med hjälp av arkiv tecknar hon historiska porträtt av flera inflytelserika historiska kvinnor – från Heliga Birgitta till Fredrika Bremer.

En annan av eleverna var Lydia Wahlström. Hon tog studentexamen den där sommardagen 1888 i inledningen. Några år senare blev hon den andra kvinnan att ta en doktorshatt i historia och skrev bland annat en biografi om Heliga Birgitta. Genom klostermiljön i Vadstena är Birgitta ­kanske ett av de mest kända exemplen på kvinnlig påverkan. Klosterväsendet i sig erbjöd också medeltidens kvinnor ett alternativt livsval med tillgång till bildning och kultur.

Ellen Fries, avgångsfoto Wallinska våren 1874.

Anna Margareta von Haugwitz målad 1649 av Anselm van Hulle. Fyra år senare kommer hon till Skokloster första gången. Som hustru till en hög militär ansvarade hon inte bara för flera av makens gods, hon styrde också byggnadsarbetena i sin makes frånvaro. Vid bygget lejdes bland annat dalkullor. När trädgården börjar anläggas köper Anna Margareta tulpanlökar, jasmin, narcisser och hyacinter.

Flera av våra svenska drottningar har på senare år lyfts fram i ljuset. Några är redan välkända och var regenter såsom unionsdrottningen Margareta eller drottning Kristina. Men det finns fler spännande drottningar. Just i Vadstena vistades gärna unionsdrottningen Filippa. Hon fungerade som en viktig politisk partner till kungen Erik av Pommern och härskade i Sverige flera gånger mellan 1413 och 1430. Regent eller ej, på sitt livgeding stod det en drottning fritt att styra som hon ville, det vill säga på de gods och gårdar som de fram till 1720 fick för sin försörjning som änka. Vadstena, Tynnelsö, Strömsholm, Gävle och Gripsholm är några platser som varit livgeding åt änkedrottningar.

När ett frälse äktenskap ingicks fick bruden istället en morgongåva, i äldre tid ofta jord. Som änka kunde hon också få förvalta omyndiga söners egendom. Under 1600- och början av 1700-talet, när det var det mer krig än fred i Sverige, sköttes en stor del av frälsegodsen – 
liksom många bondgårdar, bruk, hyttor och andra företag – av hustrur, mödrar och änkor. En del av dessa gods har på olika vägar kommit att ingå i den statliga fastighetsförvaltningen.

Som till exempel Carl Gustav Wrangels hustru Anna Margareta von Haugwitz. Inte bara ansvarade hon för planering och drift i bland annat Wrangelska palatset och godset Skokloster, hon var också med och styrde det pågående arbetet med en ny slottsbyggnad på Skokloster. Arkivhandlingar visar att hon också var pådrivande när det gäller färdigställandet av bostadslängans interiör och dess uppvärmningsanordningar. Efter makarna Wrangels död finns ingen manlig arvinge i livet, varför dottern Margareta Juliana ärver allt. Som kvinna var Margareta Juliana dock formellt förvägrad att förestå sin ärvda jord. Det blir därför maken Nils Brahe som registreras som representant för ägorna. Efter Nils död inrättar hon Skokloster med alla dess inventarier som ett fideikommiss med obruten dispositionsrätt för innehavaren – detta har kommit att utgöra grunden för de rika museisamlingar som i dag finns på Skokloster.

Väggarna i Anna Margareta Von Haugwitz sängkammare kläs med vävda tapeter med blomster- och fruktsamhetsmotiv. De säger också något om de reproduktiva förväntningar som fanns på en adelshustru. Paret får elva barn men tidens barnadödlighet skonade varken slott eller koja.

Ebba Brahe gifte sig 1618 med fältherren Jakob de la Gardie. Under Ebbas tid som godsets härskarinna får både byggnader och omgivning en praktfull utsmyckning. Ombyggt under 1700-talet.

Ebba Brahe är en annan av de märkvärdiga kvinnor Ellen Fries med rätta lyfte fram i sin pionjärbok. Uppväxt bland kvinnor med stark integritet och makt sköter hon som hustru och änka energiskt familjens många gods. Efter maken Jakob de la Gardies död ingår hon förlikning med sönerna 1654 om godsen, men hon processar också med andra släktingar. I dag finns Läckö, Biskops-Arnö, Ulriksdal (då Jakobsdal) och Tullgarn i Statens fastighetsverks förvaltning. Hon driver också familjens järnbruk och har under en tid ensamrätt på att tillverka blompottor, staket och annat för trädgårdar. Sina egna trädgårdar utvecklar hon genom prunkande blomsterrabatter och köksplanteringar. Hon experimenterar med fina fruktträd, rara blommor och växter. Med en utpräglad smak för det som var nytt och smaktfullt inreder Ebba sina palats med möbler och annat dyrbart lösöre.

Biskops Arnö var ett av de gods som Ebba Brahe drev efter sin makes död. Idag är här folkhögskola.

Catharina Charlotta Ribbing, porträtt av Gustaf Lundberg.

Det finns så klart många flera exempel på kvinnliga ägare och beställare. Kvinnor från den här samhällsklassen har, mellan barnafödslar och barnuppfostran, haft en mer framträdande roll i formandet av palats, slott, gods och gårdar än de fått erkännande för.

Den blivande åttabarnsmamman Catharina Charlotta Ribbing gifte sig 1743 med Charles de Geer. Då stod den nyuppförda herrgårdsbyggnaden på Leufsta (Lövstabruk) fortfarande som ett tomt skal. Catharina, som hade ett stort intresse för konst, arkitektur och inredning anlitar under 1760-talet arkitekten Jean Eric Rehn för att rita inredningar till herrgården.

filantropiskt inriktade föreningslivet men hon har ett helt Stora matsalen på Leufsta. Ett av de rum som Catharina Charlotta Ribbing anlitade Jean Eric Rehn för.

Men inte alla hustrur och änkor har haft samma lust eller möjlighet till prakt och lyx. För Sara Lisa Linné passar kanske uttrycket ”bakom varje stor man står en kvinna” bättre. Carl von Linné skriver i sin självbiografi att ”Gud gifwit honom den Hustru han mäst önskade sig, och som hushållade medan han arbetade” – vilket faktiskt innebär att vi bör tacka även Sara Lisa för Linnés gärning. När Carl von Linné 1758 köpte in godset Hammarby som familjens sommarresidens så är det hustrun Sara Lisa som organiserar ungar, studenter, anställda och gårdens skötsel med praktisk trädgårdsodling, slåtter och djurhållning.

Det finns områden där förväntningarna på en hustru tagit sig närmast formella uttryck. Fruar till ministrar, landshövdingar eller diplomater förväntades agera som ledande figurer inom lämpliga verksamheter och inom umgängeslivet. Bostaden och dess värdinna utgjorde då en bas för ett formaliserat sällskapsliv. Länsresidensen fungerade till exempel som både hotell, restaurant och offentligt sällskapsrum.

Kring sekelskiftet 1900 etablerades ett borgerligt ideal där hustrun hyllades som ”hemlivets konstnärinna”. Även i residensen förväntades landshövdingefruar som Ingegerd Beskow i Växjö lägga sin hand vid hemmets utformning, något hon som konstnär, utbildad i Paris, också gjort handgripligen. Än i dag kan man i residensets matsal se de landskapsmålningar som hon 1928 försåg dörröverstyckena med. Även resten av residenset hade en med­vetet konstnärlig framtoning och hon har troligen haft en hel del inflytande också när residensträdgården fick en ny utformning.

Ingegerd Beskow var utbildad konstnär och studerade bland annat för Henri Matisse i Paris. 1911 gifte hon sig med juristen och ämbetsmannen August Beskow, som 1925 tillträdde tjänsten som landshövding i Kronobergs län.

Hanna Rydh skildrade gärna kvinnor i förhistorien.

Åter till Wallinska flickskolans elever – Hanna Rydh tog studenten 1910. Under åren 1931–1938 verkade hon och maken Mortimer Munck av Rosenschöld som landshövdingepar i Jämtlands län. Hanna deltar aktivt i det socialt och filantropiskt inriktade föreningslivet men hon har ett helt annat bagage än sina företrädare. Hon var den första svenska kvinnan som dispu­terat i arkeologi och under 20-talet blev hon berömd genom sina grävningar, böcker och arkeologiutflykter. Doktor Rydh var dragplåstret i guidade båtturer till det som långt senare blev Världsarvet Birka-Hovgården. I samband med flytten till Östersund restaureras residenset och enligt veckopressen ger sig Hanna i kast med inredningen. Men hon var också en organiserad och engagerad feminist som bland annat bjöd in till återkommande mottagningar och diskussioner på residenset för andra fruar i Östersunds övre sociala skikt.

I residensets entréhall ger Hanna Rydh uttryck för sitt brinnande intresse för arkeologi, resor och historia. I Östersund stöttade hon en rad kulturarvsprojekt och hon gav också rika bidrag till tidens sociala och kvinnopolitiska frågor.

Rösträttskvinnan Ellen Hagen blev historisk när hon som första kvinna någonsin fick tala offentligt från podiet i Uppsala universitetsaula i samband med rösträttsbeslutet 1919. När hennes make Robert Hagen fick uppdraget som landshövding i Gävleborg 1918 flyttar familjen in på Gävle slott. Ellen blev mycket omtyckt och hon engagerade sig i många sociala och kulturella frågor. När Robert Hagen gick bort 1922 föreslogs Ellen därför bli hans efterträdare och därmed den första kvinnan på posten. Förslaget avslogs dock i riksdagen och det kom att dröja till ända till 1974 då Camilla Odhnoff i Blekinge blev Sveriges första kvinnliga landshövding.

foto länsmuseet gävleborg Ellen Hagen i länsresidenset på Gävle slott tidigt 20-tal. Hon var mycket aktiv i den kvinnliga rösträttsrörelsen men hon hade också ett stort intresse för slöjd och kulturhistoria. Trots tidens klassskillnader bjöd hon ofta in till föreningssammanträden och föredrag på slottet.

Från mitten av 1800-talet stärks kvinnors medborgerliga rättigheter successivt, men långt in på 1900-talet fanns det ingen enkel och självklar väg till högre utbildning för kvinnor. Privata flickskolor som Wallinska på Riddarholmen, som från 1874 kunde erbjuda studentexamen, var mycket dyra och den första generationen studentskor kom därför från välbärgade hem. De statliga läroverken var reserverade för män eftersom det var de som förväntades förvalta det nya samhällets toppjobb. Efter en lång kamp för kvinnors behörighet till statliga tjänster gick den så kallade behörighetslagen igenom 1925, men fortfarande fanns det flera yrken som inte ansågs lämpliga för kvinnor.

Tidningen Idun 1922.

När arkitektyrket först framträdde på 1600-talet var det starkt kopplat till den manligt präglade fortifikationen, som stod för en stor del av det statliga byggandet. I mitten på 1800-talet blev studier vid de tekniska högskolorna grundvalen för yrket och 1915 blev ”arkitekt” en titel som uppnåddes genom akademisk examen. Fram till 1921 var dock kvinnor enligt lag förhindrade att utbilda sig till arkitekt.

En av de allra första utexaminerade kvinnliga arkitekterna, Ingeborg Waern-Bugge, antogs som specialelev på Kungliga Tekniska högskolan redan 1919. Hon kom att intressera sig för kvinnors villkor i bostadsarkitekturen och det är just i de traditionellt kvinnliga områdena – kultur, utbildning och sociala frågor – som vi hittar många av de första kvinnliga arkitekterna. De ritar bostäder, vårdinrättningar, skolor och liknande. Därför är det inte heller så förvånande att flera kvinnliga arkitekter så småningom sökte sig till statlig tjänst som till exempel Kungliga byggnadsstyrelsen (KBS), som 1918 tagit över ansvaret för statliga myndigheters lokalfrågor inom förvaltning, domstolsväsende, museer, högre utbildning, sjukvård och forskning. Alltid i minoritet men i den svenska statskalendern från årtiondena kring 1900-talets mitt dyker kvinnorna upp här och där i Byggnadsstyrelsens organisation. Själv fick Ingeborg 1953 anställning på Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå, där hon blev byrådirektör. Hon genomför kyrkorestaureringar och uppmätningar av kulturbyggnader, bland annat Kina slott på Drottningholm. 1966 arbetar hon med en omfattande upprustning av den medeltida biskopsbostaden Roggeborgen i Strängnäs som också kompletteras med ny inredning för hyresgästen Kungliga biblioteket, ritad av Ingeborg själv.

1993 avvecklades Byggnadsstyrelsen och Statens fastighetsverk bildas för att förvalta de kulturhistoriska fastigheter som bedömdes kunna berätta om statens och kronans egen historia. Arkitekten Kerstin Westerlund Bjurström, som anställdes redan på Byggnadsstyrelsen på 1970-talet, fick här en roll som fastighetschef och senare antikvarisk chef. En annan kvinna som ­handgripligen kommit att påverka många av Fastighetsverkets miljöer genom åren är inredningsarkitekt Carita Kull. Denna mattornas drottning har ritat inredningar och enskilda objekt i flera av våra regeringsbyggnader och otaliga länsresidens.

Nu skriver vi 2021 och det har gått ett helt sekel sedan rösträttshösten 1921 och sedan de första kvinnorna gavs formell möjlighet att utöva inflytande. Successivt har de också tagit allt större plats i den statliga fastighetsförvaltningen. Som arkitekter, inredningsarkitekter, landskapsarkitekter och så småningom också som förvaltare, projektledare, fastighetschefer och antikvarier har de påverkat kulturmiljöerna i stort och smått. Med historien i backspegeln kan vi konstatera att många kvinnor som beställare, arkitekter och brukare i allra högsta grad påverkat den miljö de verkat i. Men de har sällan fått erkännande för det. 100 år efter rösträttsreformen har vi kommit en bra bit på vägen mot den ljusnande framtiden och vi kommer i demokratisk anda att fortsätta att uppmärksamma olika gruppers och individers bidrag till våra gemensamma kulturmiljöer.

Fatburshustrur och mursmäckor

Oftast är det kvinnor ur samhällets högre skick som blir omnämnda i fastigheternas historia. Men det finns så klart andra kvinnor som dyker upp i handlingarna – till exempel fatburshustrurna. Dessa basade över det värdefulla linnet vid hov och finare hushåll. Till detta kommer alla de otaliga kvinnor som byggt och brukat våra miljöer, men vars liv satt litet eller inget avtryck i dokument och historieskrivning. Murpigor, kammarjungfrur, mjölkpigor, statarhustrur, ”fallna kvinnor”, föreståndarinnor – listan kan göras mycket lång.

Sommaren efter den stora slottsbranden i Stockholm 1697 arbetade till exempel ett hundratal kvinnor med att återvinna tegelstenar på den dammiga brandtomten. Det var en högst osäker arbetsmiljö. I kyrkboken noteras i november 1697 exempelvis att en tung sten som lossnat från en mur faller över murpigan Anna Olofsdotter och ”slog ihjäl” henne. Murpigorna brukade annars stanna vid lavarna (lave = stor träbalja) där de hjälpte till att hålla bruket mjukt. Under 1800-talets byggboom var det lavmors uppgift att blanda bruket. Sedan blev det mursmäckans uppgift att bära murbruket via rangliga träställningar upp till murarna, även detta ett tungt, riskfyllt och dåligt avlönat arbete. Hinkarna kunde väga upp till 60 kilo och händerna brändes av kalken.

Kvinnorna på bilden arbetar som mursmäckor vid bygget av Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg på 1890-talet. Foto: Stockholms stadsmuseum