Foto: illustration Beata Boucht

Anekdoten: von Beijer svek aldrig sin post

Det svenska postväsendet byggdes upp successivt under 1600-talet. En av de drivande var Johan von Beijer – rikspostmästaren vars karriär pendlade fram och tillbaka och som även startade en privat postfirma när han hamnade i onåd hos makten. Hans bas var dock hela tiden i Beijerska huset i Stockholm.

Februari 1654 var en omtumlande månad för den 47-årige tyskfödde statstjänstemannen Johan Beijer – såväl på jobbfronten som på det personliga planet. Efter tolv år som rikspostmästare fick han nämligen sparken av drottning Kristina som gav bort uppdraget till riksrådet Vilhelm Taube. Han fick dock vara kvar i Postverket  med fortsatt ansvar för huvudstadens enda postkontor.

Posten var inrymd i hans egen fastighet vid  Storkyrkobrinken i Gamla stan, det hus som så småningom kom att kallas Beijerska huset. Beijer hade köpt huset 1642. Samma år utnämndes han till rikspostmästare av drottning Kristinas förmyndarregering, som leddes av Postverkets grundare rikskansler Axel Oxenstierna, som redan 1632 rekryterat den unge och begåvade Johan Beijer till sitt kansli.

Bara halvannan vecka efter att drottningen sparkat honom 1654 kunde Beijer dock triumfera på det privata planet. Och det med drottningens hjälp. Den 18 februari adlades nämligen Johan Beijer – och från den dagen kunde han lägga ett “von” till sitt namn. Så småningom skulle  hans vapensköld sättas upp i Riddarhuset, där motivet – föga förvånande – är just ett posthorn.

Nu skulle man kunna tro att Johan von Beijer var nöjd med livet, tillfreds med rollen som ansvarig för  Stockholms postkontor och nöjd med det nyvunna adelskapet. Men Johan von Beijer var en rastlös människa, karakteriserad av en samtida ämbetsman “såsom en som inte kan vara stilla utan alltid hava något att göra”. Kanske bidrog hans energiska läggning till att han kom ihop sig med sin chef Vilhelm Taube. En konflikt som till slut hamnade på kung Karl X Gustavs bord.

Johan von Beijers fögderi blev nu föremål för granskning. Kungen ondgjorde sig över hans sätt att sköta ekonomin för Stockholms postkontor och 1658 fick han sparken från Postverket ännu en gång. Men Johan von Beijer gav inte så lätt upp den bransch som var hans hemmaplan och som så tydligt markerats i hans vapensköld. Under de följande två åren gjorde han därför flera försök till comeback i Postverket. Men dörren var stängd. Han kom då på en annan lösning: en privat postdistribution som skulle konkurrera med staten.

Beijer gav inte så lätt upp den bransch som så tydligt markerats i hans adelssköld.

1660 drog han igång en postlinje mellan Stockholm och Helsingör, den viktigaste poststräckan mellan Stockholm och kontinenten. Genom sitt företag erbjöd Johan von Beijer snabbare transporter än det statliga alternativet. Till och med riksrådet (regeringen) valde Johan von Beijers företag som distributör. Märkligt, eftersom rikspostmästaren själv, Vilhelm Taube, ingick i riksrådet. Taube ogillade konkurrensen och klagade bittert. Riksrådet gick till slut på hans linje och förbjöd uppstickaren att bedriva postdistribution. Men Johan von Beijer gav inte upp utan fortsatte att skicka iväg sina postryttare, som ofta blev överfallna och bestulna av Taubes hejdukar. Kontroversen slutade först när Taube dog 1662. Då passade kronan på att göra om det postala systemet och lade ut Postverket på arrende.

Uppdraget gick till den erfarne Johan von Beijer. Upplägget blev inledningsvis en framgång, men i den allmänna röran i rikets affärer under Karl XI:s förmyndarregering drabbades även Johan von Beijer. Ekonomiska missbedömningar och allmänhetens ovilja att betala porto undergrävde verksamheten. Johan von Beijer avled 1669, men familjen fortsatte att vara engagerad i Postverket ytterligare några år. Fram till 1673 var Johan von Beijers änka Margareta chef med titeln “Sveriges rikes postmästarinna”. Rikskansler Axel Oxenstierna var den som upptäckte Johan Beijers begåvning och drivkraft. I någon mån kan man säga att patronen och klienten fortfarande samspelar. Vägg i vägg med Beijerska huset ligger nämligen Oxenstiernska palatset.


Källor: Nils Forssell, “Svenska Postverkets historia” (band 1, 1936), Gustaf Jacobsson, "Johan von Beijer" (Svenskt biografiskt lexikon, band 2, 1922)