Byggnadsplåt och smide

De tidigare dyrbara materialen plåt och smide blev i takt med industrialiseringen billigare att ta fram, bland annat eftersom plåtslagarens och smedens verktyg delvis kom att ersättas av maskiner. Både färgsättning och utformning av dessa material har varit viktiga för den arkitektoniska gestaltningen på många av våra historiska byggnader.

Texten nedan är en sammanfattning och axplock från skriften "Byggnadsplåt och smide" som du kan ladda ner och läsa. Pdf:en är inte tillgänglighetsanpassad. 

Plåt och smide är dyrbara material och används därför sparsamt, så även i dag. Förr valde även de mest välbeställda fastighetsägare gärna andra material i den mån det gick, under förutsättning att det inte påverkade funktionen. Ett exempel är hängrännor i trä eller att smidda spikar glesades ut så långt som det var möjligt. Den dyrbara metallen prioriterades istället ofta till byggnadsdetaljer och dekorativa ornament på fasader, i trapphus eller i representativa rum.

Billigare produktion

Trots sin höga kostnad användes dyrbar plåt ibland till hela hustak eftersom det gav ett bättre brandskydd samt att ett väderstabilt tak underlättade fastighetsarbetet. För att hålla kostnaden nere kunde fastighetsägaren däremot välja billigare plåt, så som svartplåt och förzinkad plåt, på mer undanskymda ställen medan exempelvis den mer dyrbara kopparn fick täcka huvudfasader och torn.

Under andra hälften av 1800-talet, i takt med industrialiseringen, utvecklades nya metoder för järnframställningen vilket tillsammans med valsningen av plåt ledde till att produktionen blev billigare.

Ett snett mörkt plåttak med två spetsiga kyrktorn och en kupol med svart tak och gulddetaljer. Himlen i bakgrunden är klarblå.

Dekorationer på plåt och smide är viktiga för det arkitektoniska intrycket och helheten. Här på Riddarholmskyrkans taklandskap berättar varje unika gravkor sin egen historia. Foto: Dick Norberg

Plåt och smide inom arkitektur

Eftersom det höga priset på plåt och smide kom att bli ett uttryck för god ekonomi blev plåttak en betydelsefull del av den arkitektoniska gestaltningen av äldre byggnader. Det var heller inte ovanligt att kombinera praktiska och dekorativa syften, exempelvis konstfullt smidda dörrbeslag. Smidda tornspiror och konstfullt utformade kröndekorationer av klippt plåt är däremot exempel på sådant som enbart hade en dekorativ funktion.

I takt med industrialiseringen under 1900-talet ersattes kunskapen och expertisen hos den enskilde plåtslagaren mer och mer med standardiserade utföranden. Plåtdetaljer blev allt mindre dekorativa men desto mer praktiska. Detta underlättar i dag vid byggen av nyproduktioner men ställer till det vid restaureringsarbeten av äldre byggnader, då höga krav ställs på såväl historisk som byggnadsteknisk kunskap.

Visste du att:

Man vid 1900-talets början ärgade kopparplåt med hästurin.

Plåtslagarens och smedens verktyg

Plåtsaxar, plåtslaghammare, träklubbor, plåttänger och knoster är några exempel på handverktyg som används vid plåtslageri. Alla plåtslageriarbeten utfördes med handverktyg fram till slutet av 1800-talet och gör det i stor del även i dag och därför har verktygen förändrats förhållandevis lite.

Maskiner introducerades i plåtslagerihantverket mot slutet av 1800-talet, vilket ändrade såväl arbetsförhållanden som utförande. Exempel på sådana maskiner är slagsaxen, rundmaskinen och kantbockningsmaskinen. Speciellt den sistnämnda har haft betydelse för resultatet då valserna blir betydligt rakare i maskin än vid bearbetning för hand.

På 1980-talet skedde ytterligare mekanisering och automatisering av plåtslagerihantverket.

Smedens handverktyg har liksom plåtslagarens varit relativt oförändrad genom åren. För denne har städ, hammare, slägga, tänger och klyvmejsel varit viktiga verktyg. Maskinhammare blev ett vanligt inslag i smedjorna i början på 1900-talet.

För plåtslagaren krävs flera olika typer av saxar, tänger, hammare och klubbor för att kunna driva och sammanfoga plåt. Foto: Dick Norberg

Målad plåt och smide

Målningsfärg på plåt och smide har inte enbart använts som korrisions- eller ytskydd utan har också varit ett sätt att förändra eller förstärka det arkitektoniska uttrycket. 

Vanlig färg för plåttak har framför allt varit svarta, röda, gröna eller grå toner. Kulören har ofta valts för att efterlikna andra typer av material, exempelvis grönt för att likna ärgad koppar och rött för att efterlikna röda tegeltak.

Detaljer så som hängrännor, stuprör och skyddsplåtar har ofta målats i samma nyans som den bakomvarande kulören, för att inte sticka ut för mycket och på så sätt störa det arkitektoniska intrycket. Andra detaljer, så som exempelvis vattenkastare utformade som drakhuvuden eller andra figurklippta plåtutsmyckningar, har i sin tur ofta fått en avvikande kulör gentemot den bakomvarande ytan, för att på så sätt lyftas fram.

I dag ser vi ofta svartmålad smide, vilket var det som blev vanligast först mot slutet av 1800-talet. Innan dess målades smidesdetaljer i den färg som ansågs passa bäst för den arkitektoniska gestaltningen. 

En ljus träfasad med grönmålade fönster och stuprör målade i samma nyans.

Detaljer så som hängrännor och stuprör har oftast målats i samma kulör som den bakomvarande fasaden, för att inte sticka ut för mycket. . Foto: Dick Norberg

Ett välvt ridhus, en ryttare med sin häst på sandplanen. Taket består av träbjälkar och gjutjärnsdetaljer och i förgrunden står ett dekorativt räcke av gjutjärn.

Under 1800-talets andra hälft kom gjutjärnet att bli ett vanligt byggnadsmaterial då man ville åstadkomma en rikt smyckad arkitektur; som här, i manegen i Vita ridhuset på Strömsholm, Västmanlands län. Foto: Dick Norberg