Åholmen

År 1304 nämns för första gången Stora Ekeby – där Åholmen ingick – i handlingar, då ägaren Lars Boberg skänkte mark till Vårfruberga kloster på Fogdön vid Strängnäs. 

På 1700-talet ägdes Stora Ekeby av Nils Reuterholm, som 1732–39 var landshövding i Falun samt initiativtagare och finansiär av Carl von Linnés Dalaresa. Nils son, Gustaf Gottfrid Reuterholm, tog över gården 1756 vid sin faders död.

Linné som inspirationskälla

Gustaf Reuterholm hade ett stort botaniskt intresse och inspirerades av Linné, som han personligen hade träffat 13 år gammal. År 1760 började Reuterholm anlägga två trädgårdar, varav den ena vid mangården och den andra vid Åholmen, där avsikten var att skapa såväl en "Trä Skola" som en "Fruckt Hauge". Träden planterades systematiskt i strikta rader inom inhägnade områden söder och sydost om de båda byggnaderna  Linnépaviljongen och Trädgårdsmästarbostaden. 

På Bondholmen öster om Åholmen finns en gravanläggning i form av en ättehög, som var Gustaf Reuterholms önskan om familjegrav. Därifrån ser man både mangården vid Stora Ekeby och Åholmen.

Nya tider

Av ekonomiska skäl blev Reuterholm tvungen att 1803 sälja Stora Ekeby. Ny ägare blev Johan Adam von Gerdten, överstelöjtnant, sedermera överste och ståthållare vid det närbelägna Strömsholm. Han tillträdde den 14 mars 1804.

Mot slutet av 1810-talet började von Gerdten att skapa en förändring på Åholmen. På en karta upprättad 1820 av lantmätare E.J. Granell finns en parkanläggning med tydliga romantiska drag utritad.

I öster i den engelska parken finns lusthus, tempel och grotta. Här samsas namn med romantiska intryck så som Evas Dahl, Adams Dahl, Mosae backe, Termopolis, Sophien lust och Petrus.

Byggnader i parken

Trädgårdsmästarbostaden på Åholmen redovisades på en karta redan 1783 och är troligen parkens äldsta byggnad. Väster och norr om trädgårdsmästarbostaden på Granells karta finns en slät gräsplan i en superellipsliknande form inramad av en sandgång utritad. I sandgången finns träd planterade i rundlar, vissa planterade tillsammans med törnrosor. Det är oklart om denna ritning på kartan någonsin blev verklighet.

Ytterligare en bit västerut på kartan finns på en kulle "ett stort och åldrigt löfträd" med "en bänk att sitta uppå" utritat. På Granells karta redovisas även ett antal byggnader där flera troligen uppfördes under von Gerdtens tid, så som Brohuset och Paviljongen.

Öster om Paviljongen står sedan 1822 en minnessten över Carl von Linné, med inskriptionen "Carolo a Linné – Si quaeras monumentum circumspice" (Carl von Linné – Om du frågar efter ett monument se dig omkring).

Efter att Johan Adam von Gerdten sålde Stora Ekeby 1833 följde ett stort antal ägarbyten, bland annat friherre Karl Alexander Fredrik Gyllenhaal som köpte gården 1850 och ägde den fram till 1868. 

Åholmen blev statligt

I början av 1900-talet hotades Åholmen att avverkas och exploateras. Ett antal västmanländska naturintresserade personer blev dess räddning, då deras engagemang ledde till att notarien Sven Bergius köpte Åholmen 1912 och året därefter skänkte marken till staten på villkor att "... på det egendomen befintliga planteringarna och minnesmärken måtte bliva på bästa sätt skyddade och vårdade, egendomen måtte ställas under vård och förvaltning av Vetenskapsakademin."

Området fridlystes som naturminne och förvaltades av Vetenskapsakademin fram till 1957, därefter av Riksantikvarieämbetet. Sedan 1999 ansvarar Statens fastighetsverk för tillsyn och förvaltning.

Lycksalighetens Ö

I en dikt från 1928 beskriver författaren Gunnar Mascoll Silfverstolpe, som var ägare till granngården Stora Åsby, Gustaf Gottfrid Reuterholms avsked till Åholmen. Dikten heter "Lycksalighetens Ö" och följer i sin helhet nedan:

Författaren Gunnar Mascoll Silfverstolpes dikt "Lycksalighetens Ö", 1928

Han går en dag och tar farväl
av det, som varit hans.
Vi kunna se gestalten väl
i sommarsolens glans.
En gammal man med skrumpen kind
och styv och knäsvag gång,
han sätter sig vid Stora Lind
och lyss till binas sång.
En man, som går från gård och grund
och vet han snart skall dö,
förvisso kallar denna lund
Lycksalighetens Ö.

Den allra sista dagen led.
Han måste fara hän,
men i sin packning tar han med
ett fång av unga trän,
som sprungit ur hans egen mark
och trotsat köld och snö
och örter från hans Åholmspark,
Lycksalighetens Ö.
En man, som inte hoppas stort
för med sig bort till fjärran ort
sin egen hembygds doft.

Hans hembygds doft är samma än
men är för andra kär.
Vår hembygds doft – så känn och känn
hur jorden doftar här
och hör på trädens sommarsus,
som aldrig stillnar av,
och se hur brisen dansar ljus
på slättens sädeshav!
Ur varje sus och varje ton,
som till vårt hjärta nå,
vi känna här i sommarron
de dödas hjärtan slå.