Operabyggnadens historia
Operabyggnaden har förändrats flera gånger sedan den uppfördes på 1890-talet. Här följer en kartläggning av byggnadens historia, från Gustav III:s opera och Axel Anderbergs operahus till 1900-talets tillägg och ombyggnader. Historiken ger bakgrund till de avvägningar som görs i projektet i dag.
Gustav III:s opera på 1880-talet. Byggnaden revs 1892 och ersattes av dagens operahus. Foto: RAÄ/Axel Sjöberg
Byggnadstiden
Efter decennier av diskussioner om hur den så kallade ”operafrågan” skulle lösas, uppfördes operabyggnaden under åren 1891–98. På initiativ av det privata näringslivet hade då ett konsortium bildats som löst finansieringsfrågan och anordnat en arkitekttävling. Arkitekten Axel Anderberg var endast 29 år gammal när han ritade det nya huset. Han genomförde studieresor till kontinenten och hade framför allt tyska och franska förebilder till sitt förslag.
Den nya byggnaden fick tre huvudfunktioner som alla skulle samsas under samma tak. Dels skulle här naturligtvis inrymmas salong och publika utrymmen (salongshuset), dels repetitionslokaler och loger (scenhuset) men också en rad affärs- och restauranglokaler (terrassbyggnaden). De senare syftade främst till att bringa stabilitet och inkomster för operabyggnadens förvaltning.
Avancerad teknik
Högt säkerhetstänkande präglade den nya byggnaden liksom byggnadens svåra grundförhållanden invid Strömmen. Anderberg disponerade interiören så att den arkitektoniska upplevelsen skulle stegras successivt för att nå sin höjdpunkt i salongen. Både de rent byggnadstekniska och de scentekniska lösningarna var avancerade och tillhörde då byggnaden invigdes de allra främsta i Europa. I synnerhet ventilationssystemet hyllades genom sin sinnrika konstruktion som skulle möjliggöra en noga avvägd mängd frisk luft vid varje sittplats.
Diskussionen runt rivningen av Gustav III:s opera, som tidigare låg på platsen, var omfattande och den nya operabyggnaden fick ett blandat mottagande, somliga sågade byggnaden medan andra tyckte att Anderberg utifrån givna förutsättningar klarat byggnadsuppgiften riktigt bra. Byggnadsvolymen var i plan komponerad som ett kors med scentornet som den mellersta och högsta delen av byggnaden ovanpå en sammanhängande sockel. Korsarmen mot Kungsträdgården var ursprungligen skisserad med en längd fram till sockelkanten, men av ekonomiska skäl förkortades den.
Foton från omkring 1900 av den ursprungliga byggnadsvolymen med uteservering på sockeln. Foto: SFV/Kungliga byggnadsstyrelsen
Operabyggnaden på 1940-talet. Foto: Lennart af Petersens, Stockholms stadsmuseum
De första ombyggnaderna
Operabyggnaden uppfördes, med inspiration från Tessins slottsbyggnad, i nyrenässans med interiörer i nybarock enligt tidens rådande mode men kom under de närmsta åren efter invigningen att hamna i fokus för den stildebatt som rådde i arkitektkretsar runt sekelskiftet 1900. Den nya jugendstilen var i antågande och skulle mycket snart bli den allenarådande.
Redan på 1920-talet gjordes en del ombyggnader i operabyggnaden. Framför allt utökades operaverksamhetens ytor på bekostnad av butiker och restauranger i bottenvåningen. Mot Strömgatan låg bland annat den så kallade Operahallen, vars lokaler 1924–25 införlivades med Operan. De flesta av Operans delar och restauranglokalerna kunde dock användas relativt oförändrade fram till 1950-talet. Herrekiperingen i hörnet Arsenalsgatan/ Karl XII:s torg byggdes om till operabar 1904 och inreddes i den nya jugendstilen.
Operaterrassen cirka 1900. Foto: SFV/Kungliga byggnadsstyrelsen
Terrassbyggnaden
Redan 1895 öppnade restaurang Operakällaren i terrassbyggnaden. Med tiden blev den säsongsbetonade uteserveringen på och runt byggnaden alltmer frekvent. På 1930-talet uppfördes de första permanenta påbyggnaderna ovanpå serveringsterrassen. En sommarveranda i gatuplan tillkom första gången i samband med sommarolympiaden i Stockholm 1912 och verandor av mer eller mindre permanent karaktär har sedan dess varit en del av Operakällarens lokaler.
Under 1950-talet hade de en gång så avancerade byggnadstekniska lösningarna i operabyggnaden tjänat ut. Först ut att moderniseras var Operakällarens lokaler där Tore Wretman skulle ta över driften. Ombyggnaden leddes av arkitekterna Nils Tesch och Peter Celsing och innebar bland annat uppförande av nya påbyggnader på terrassbyggnaden, att restaurangköket flyttades upp från källaren och att restauranglokalen Bakfickan iordningställdes. Ombyggnaden genomfördes med hög kvalitet och konstnärer bidrog till gestaltningen.
Operabyggnaden med tillbyggnader av Tesch och Celsing. Foto: Sara Lahtinen/SFV
Med Celsing och Teschs renoveringar täcktes terrassen för att skapa en permanent inomhusrestaurang mot vattnet, Festvåningen, och en personalrestaurang för operan, Futten, mot kyrkan. Mellan de två matsalarna byggdes Rotundan, som skulle kunna användas som både repetitions- och matsal. I marknivå mot sockelvåningen byggdes Verandan som serveringslokal för Operakällaren.
Lagerlunden
1974 uppfördes Lagerlunden i marknivå invid absiden framför Café Opera. Lagerlunden ritades av Peter Celsing som serveringslokal för Operakällaren och byggdes i lätt och luftig stil. 1968 inledde Byggnadsstyrelsen ett utredningsarbete vars syfte var att se över moderniseringsbehovet för Operans lokaler. Utredningen kom fram till att operabyggnaden skulle renoveras i nio etapper där varje steg skulle utformas fristående och därmed störa verksamheten så lite som möjligt.
