Kulturhistoriska och arkitektoniska värden
Operabyggnaden är en viktig del av Stockholms och Sveriges kulturhistoria. En grundläggande utgångspunkt vid förändringar i en sådan kulturmiljö är att klarlägga dess kulturhistoriska och arkitektoniska värden, för att därefter kunna ta tillvara och värna dessa genom hela förändringsprocessen. Nedan redovisas de mest betydelsefulla värden som identifierats och hanteras inom ramen för projektet.
Operabyggnaden bär på en mångfald av berättelser och vittnesbörd – om den tid och de idéer som präglade dess tillkomst, om de förhållanden som föregick dess uppförande samt om hur byggnaden i olika skeden har tolkats, brukats och värderats av sin samtid.
Ladda ner:
Projektbeskrivning Operabyggnaden kulturmiljö och arkitektur
Foto: SFV/Kungliga byggnadsstyrelsen
250 år av opera- och balettkonst vid Gustav Adolfs torg
Den svenska operascenen, med rötter i Gustav III:s ambition att skapa en operascen på svenska för svenskarna, har sedan 1700-talet haft sitt centrum vid Gustav Adolfs torg. Den närmre 250- åriga traditionen på platsen lever vidare i dagens operabyggnad.
Operabyggnaden i staden
Operabyggnaden är betydelsefull för Stockholms identitet som en del av det monumentala och formella stadsrummet kring Stockholms ström. Här finns flera för Sverige centrala och symboliska verksamheter, såsom statliga institutioner, näringsliv och kultur. Operabyggnaden ingår tillsammans med andra kulturhistoriskt viktiga byggnader i en miljö av påkostad och ambitiös arkitektur från olika tider, som utstrålar pondus och dignitet. Inga större förändringar har skett i stadsrummet på över 100 år, men lager av årsringar ger en miljö med mångskiftande dimensioner.
Operabyggnaden är en tydlig solitär byggnadsvolym omgiven av fria ytor vilket bidrar till dess monumentala anslag. Samtidigt är huset ett nav mellan skilda stadskaraktärer: den strukturerade och strama stenstaden vid Gustav Adolfs och Stockholms ström, den mer intima miljön invid Jakobs torg och den mer informella grönskan vid Karl XII:s torg och Kungsträdgården.
Foto: SFV/Claes Olsson
Foto: Urban Jörén
Foto: Åke E:son Lindman
En välbevarad 1800-talsteater med tydliga årsringar
Operabyggnaden utgör ett synnerligen välbevarat exempel på det sena 1800-talets teater- och arkitekturideal. I många andra samtida exempel är dock strukturen inte lika påtaglig och tydlig som i fallet med operabyggnaden. Karaktäristiskt är den uppbrutna byggnadsvolymen som också återspeglar byggnadens funktioner: Salongshuset, Scenhuset och Terrassbyggnaden, och bidrar till att byggnaden inte upplevs som så stor som den faktiskt är. Salongen är väsentlig för förståelsen av byggnaden som teaterbyggnad, men alla publika ytor som leder fram till salongen har stor betydelse för förståelsen av den särskilda teaterarkitekturen. Fasaduppbyggnaden följer ett klassiskt tredelat palatsmotiv med sockel, piano nobile och attikavåning, en nyrenässansdräkt typisk för sin tid.
Lättare tillbyggnader i öster, från 1900-talet ritade av Nils Tesch och Peter Celsing håller en hög arkitektonisk nivå och är medvetet utformade för att särskilja sig från den tunga huvudvolymen. Tillbyggnaderna är arkitektoniskt högkvalitativa och karaktäriseras av en blandning av historiserande och modernistiska tillägg.
En tekniskt avancerad byggnad för sin tid
Operabyggnaden uppfördes i en brytningstid. Husets konstruktion präglas av en blandning av för tiden äldre väl beprövad teknik och samtida konstruktiva lösningar i framkant. Stora delar av den ursprungliga tekniken, som speglar 1800-talets byggnadstekniska kapacitet bevaras ännu i byggnaden. Huset hade ursprungligen en mycket väl genomtänkt ventilationslösning och det brandtekniska säkerhetstänkandet var även väl utvecklat för tiden och de många parallella trapphusen liksom den ursprungliga elbelysningen är exempel kopplade till detta.
Högkvalitativa publika interiörer
Det finns få motsvarande byggnader, nationellt såväl som internationellt, som kan uppvisa lika välbevarade interiörer som operabyggnaden. Den interiöra arkitektoniska upplevelsen stegras successivt från entréerna för att nå sin höjdpunkt i salongen och scenen. Särskilt stora arkitekturvärden har inredningarna i trapphallen, de kungliga utrymmena, guldfoajén och salongen. Dessa interiörer präglas av påkostade material och ytbehandlingar som stuckaturer, stuccolustro, stuccomarmor, förgyllningar, rikliga utsmyckningar och listverk. Några av tidens främsta konstnärer är representerade i interiörerna i form av måleri och skulptur, vilket speglar den höga ambitionsnivån.
De övre publika våningarna är mer sparsamt utformade med slätputsade ytor, klinkerplattor och enklare snickerier men även här finns rumsliga kvaliteter och genomtänkta rörelsemönster. Interiörens skilda karaktärer speglar det tidiga 1900-talets klassamhälle.
Starten för det svenska gastronomiska undret
Operakällarens verksamhet har med sin historia kommit att bli en institution som en viktig del av Stockholms krogliv och är en väsentlig del av operabyggnadens innehåll. Ombyggnaden av Operakällaren för Tore Wretman representerar starten av den framgångsrika svenska gastronomiska utvecklingen under andra halvan av 1900-talet.
Operakällarens stora matsal är utförd i nyrenässans liksom buffén vars väggpaneler är återanvända från Gustav III:s opera. Café Operas interiör präglas av nybarock med rika stuckaturer och takmålningar. Operabarens boaserade interiör är en av Stockholms bäst bevarade jugendinredningar. Interiörerna i tillägg av arkitekterna Peter Celsing och Nils Tesch har stora arkitektoniska värden. Allt är genomtänkt in i minsta detalj i dessa inredningar.
