Kungsgårdar
Kungsgårdarna utgör de äldsta och största av statens jordbruksfastigheter, där flera har sina rötter i medeltiden. Många av gårdarna har däremot tillkommit i statens ägo långt senare än så, genom fredsuppgörelser, reformationen och genom Karl XI:s reduktion.
Totalt förvaltar Statens fastighetsverk en yta på cirka 24 000 hektar jord- och skogsbruksmark med tillhörande kulturbyggnader. Egendomarna ligger i södra och mellersta Sverige och av de 31 jordbruksegendomarna är 20 kungsgårdar.
Flera av kungsgårdarna tillhörde kungens privata egendom, hans så kallade ”arv och eget”. Genom reformationen som genomfördes av Gustav Vasa på 1520-talet drogs kyrkans och klostrens egendomar in till kronan och en del av dem kom att bli kungsgårdar. I samband med Köpenhamnsfreden år 1660 kom flera av de skånska kungsgårdarna att bli svenska.
Kungsgårdarna drevs ofta som storjordbruk och hade omfattande arealer åker-, ängs- och betesmark, skog och fiskevatten. De skulle bland annat försörja ett stort antal människor vid hovet med mat, men innan billig fossil energi fanns var det betydligt krångligare att få mat levererad till hovet.
Så i stället för att flytta maten fick ofta hovet flytta på sig. De reste mellan olika kungsgårdar, där årets skörd redan fanns lagrad i ladorna. När förråden på en gård började sina och hovet hade fått sin del, gick färden vidare till nästa kungsgård.
Södra ladugården på Visingsborgs kungsgård i Jönköpings län. Foto: SFV
Tilldelades adeln – och togs tillbaka
Under medeltiden kunde kungen och hans följe tidvis vistas på gårdarna. Det förekom också att kungsgårdarna kunde förlänas, vilket innebar att en adelsman tilldelades ett gods som försörjning och lön, alternativt efter ett förtjänstfullt arbete.
Reduktionen, som genomfördes på 1680-talet av Karl XI, innebar att kronan tog tillbaka flertal av adelns gods. Många av gårdarna kom därmed att bli boställen för högre befattningshavare inom militären, andra kom att brukas som arrendegårdar.