Riddarholmskyrkan
Kunglig gravplats med gotisk resning
Sedan 1809 är Riddarholmskyrkan museum och minneskyrka där inga reguljära gudstjänster hålls. Mellan 1634 och 1950 var kyrkan kunglig begravningskyrka, och i gravkoren ligger 17 svenska monarker. Med början 2025 tar SFV ned kyrkans tornspira och renoverar den.
Historia
Riddarholmskyrkan invigdes cirka år 1300 och är det egentliga Stockholms äldsta bevarade byggnad med de äldsta tegelmurarna ovan jord. På medeltiden hette den Gråbrödrakyrkan och hörde till Gråbrödraklostret. Här ligger ett flertal svenska kungligheter begravda.
Från medeltida kloster till kunglig begravningskyrka
Stor och hemlighetsfull och omhöljd av ett mystiskt skimmer tornar den upp sig. Riddarholmskyrkan, Stockholms äldsta bevarade byggnad. Den medeltida klosterkyrka som även blev gravplats för Magnus Ladulås. Mitt i hjärtat av Stockholm.
Kyrkans historia sträcker sig tillbaka ända till 1270, då Franciskanerklostret grundades på det som idag är Riddarholmen. Franciskanerorden hade grundats i Italien i början av 1200-talet av Franciskus av Assisi. Till Sverige kom orden på 1220-talet. Här kom den också att kallas Gråbrödraorden, efter den grå klädnad som munkarna bar.
Själva kyrkobyggnaden började man förmodligen bygga något senare, men 1285 kan vi dra slutsatsen att bygget är i full gång. Då skriver nämligen kung Magnus Birgersson, även känd under namnet Magnus Ladulås, i sitt testamente att han önskar bli begravd i klosterkyrkan. Så blev det också. Frågan är var.
Foto: Alexandru Babos
Magnus Ladulås och Karl Knutsson Bonde
Vid undersökningar av graven 2011 visade det sig att den innehöll kvarlevor av en familj från 1400- och 1500-talen. Var Magnus Birgersson är begravd är fortfarande oklart, men enligt den senaste teorin ligger han i en nyupptäckt gravkammare belägen mellan de bägge tumborna (gravmonumenten). På kyrkvinden ovanför valven kan man fortfarande se en medeltida väggmålning föreställande kung Magnus Ladulås.
År 1470 tillkom nästa kungagrav, nämligen Karl Knutsson Bondes. Fram till 1950, då Riddarholmskyrkan upphörde att vara kunglig begravningskyrka, kom sjutton regenter att bli begravda här. Sedan 1807 är den enbart grav- och minneskyrka och inga reguljära gudstjänster äger rum i kyrkan.
Sveriges första tryckta bok
Riddarholmskyrkan stod färdig omkring år 1300 och var då nästan helt uppförd av tegel, vilket var ovanligt i Sverige. Därtill var valvribborna i koret förgyllda, vilket strider mot ordensreglernas förmaningar om ödmjukhet och återhållsamhet i utsmyckningen.
Att kyrkan blev så påkostad berodde förmodligen på Magnus Ladulås beslut att låta sig begravas där. Franciskanermunkarnas kyrka bestod ursprungligen av ett stort mittskepp och det norra sidoskeppet. Det nuvarande södra sidoskeppet var en korsgång från vilken man steg ut i klostergården. Kring den sistnämnda fanns exempelvis bibliotek, sov- och matsalar. På 1400-talet inlemmades korsgången med kyrkgången genom att man byggde på den och öppnade den mot mittskeppet. Än idag kan man se några av korsgångarnas igenmurade öppningar mot klostergården i form av spetsbågiga nischer i den södra väggen. I Franciskanerklostret levdes ett rikt liv, inte på pengar, men rikt om man ser till det andliga. Även kulturellt var klostret mycket viktigt. Det är ingen slump att det var här som den första boken i Sverige trycktes 1483, närmare 40 år efter att Gutenberg utvecklat boktryckarkonsten.
Munkarna tvingas bort
Efter reformationsriksdagen i Västerås 1527, bröt Sverige med den romersk-katolska kyrkan och Franciskanermunkarna tvingades lämna klostret. Klosterbyggnaderna antingen revs eller byggdes om. Kyrkan klarade sig dock. Och längst fram i koret vilar de fortfarande, Magnus Ladulås (möjligen) och Karl Knutsson Bonde under sina tumbor, utförda av nederländaren Lucas van der Werdt 1574 på beställning av Johan III.
Foto: Mats Montner
Foto: Alexandru Babos
Viloplats för 17 regenter och serafimerriddarnas ordenskyrka
Ett nytt skede i Riddarholmskyrkans historia tog sin början då Gustav II Adolf, innan han begav sig ned till slagfälten på kontinenten 1629, befallde att ett gravkor skulle byggas åt honom på kyrkans södra sida. Bara tre år senare, 1632, stupade Gustav II Adolf i slaget vid Lützen och fick sin sista vila i kyrkan. Ett tragiskt öde, men början på en nästan 300-årig obruten tradition av Riddarholmskyrkan som kunglig gravplats.
I kyrkan finns flera olika gravkor för olika kungaätter. Från Gustav II Adolf till Gustaf V.
Serafimerorden – Sveriges högsta utmärkelse
En stor del av Riddarholmskyrkans väggyta upptas idag av serafimersköldar. Kungl. Serafimerorden instiftades 1748 av Fredrik I och är Sveriges främsta och högsta utmärkelse som kan tilldelas en svensk eller utländsk medborgare. Orden delas ut till medlemmar av kungafamiljen samt statschefer som är på officiellt statsbesök i Sverige.
Riddare av Kungl. Serafimerorden bär ordenstecknet i ett ljusblått axelband samt kraschan, en stjärna av silver, på bröstet. I vissa fall bärs även ordenstecknet i ordenskedjan över axlarna. Riddaren får även en vapensköld målad, som under dennes livstid förvaras på Kungliga slottet i Stockholm. Efter riddarens bortgång förs skölden från slottet till Riddarholmskyrkan där den hängs upp till minne. På begravningsdagen ringer den så kallade serafimerklockan.
Serafimerringning
På en serafimerriddares begravningsdag slår även Riddarholmskyrkans klocka, en så kallad serafimerringning. Eftersom kyrkan inte har varit en församlingskyrka på över 200 år, är dessa ringningar ett av de få tillfällen då kyrkklockan slår.
Foto: Alexandru Babos
Foto: Alexandru Babos
Stockholm får en ny siluett. I gjutjärn.
På morgonen den 28 juli 1835 slog blixten ned i Riddarholmskyrkans tornspira. En krans av rök syntes runt spirans topp men ett ihållande dagsregn höll branden i schack. Dagen efter, runt klockan fem på eftermiddagen, tog branden fart på nytt och den värdefulla kungakyrkan, med anor från 1200-talet, stod i full brand.
”Överallt syntes rök och eldtungor bryta fram och ur den öppna toppen stego flammorna mot skyn som ur ett Manchesterfaktoris skorsten… Skådespelet blev med varje minut allt klarare, röken allt tätare, flammorna allt klarare”, skrev den amerikanske skalden Henry W Longfellow, som var på genomresa i Sverige, i sin dagbok.
Den svårsläckta branden pågick i tre dagar och ledde till att tornspiran slutligen föll ner och att delar av kyrkans stentorn brandskadades. Brandmännen lyckades dock hindra elden från att nå kyrkans inre, där merparten av Sveriges forna regenter vilar i sina begravningskor.
Kyrkan återuppbyggs
Efter branden fick SFV:s föregångare, Överintendentsämbetet, i uppdrag att återställa tornet och de delar som förstörts i branden. Nu ställdes man inför en stor utmaning. Hur skulle man göra för att återställa kyrkans karaktäristiska och betydelsefulla spira? Vilket material skulle den ha?
Den tidigare spiran, som tillkom under Johan III:s tid, var byggd i trä beklädd med kopparplåt – en vanlig kombination på den här tiden. Samtidigt var det inte lätt att få tag på grovt trävirke och man började därför fundera på om det kunde finnas något att hämta i den växande järnindustri som höll på att utvecklas.
Hur idén om ett järntorn kom till vet man inte. En av dem som föreslog detta var Samuel Owen, en föregångare inom svensk verkstadsindustri. Samuel Owen stod i nära kontakt med Åkers styckebruk som tog sig an utmaningen.
Företagets ägare, Martin von Wahrendorff, hade goda kontakter med kungahuset vilket kan ha spelat in i den betydelsefulla affären.
En genombruten gjutjärnsspira
Skulptören Erik Gustaf Göthe fick det ärofyllda uppdraget att rita en luftig genombruten spira i gjutjärn till den brandskadade kyrkan. Ett annorlunda val kan tyckas. Något liknande hade aldrig byggts i Sverige, men det fanns förebilder i Europa.
I norra Frankrike hade katedralen i Rouen brunnit ett tiotal år tidigare, också det efter ett olyckligt blixtnedslag. Där hade man 1825 påbörjat bygget av en ny spira i gjutjärn, i nygotisk stil. Ett arbete som dock avbrutits efter bara något år då man mötts av skarp kritik mot det annorlunda materialvalet. Och först 1882 kunde spiran färdigställas. Det finns skäl att tro att spiran i Rouen haft stor betydelse för det svenska beslutet, men det fanns också andra orsaker. En spira i gjutjärn var ett betydligt billigare alternativ och en spira i järn brinner inte.
Ett utseende som blev en vattendelare
När Erik Gustaf Göthe visade en första ritning på det nya gjutjärnstornet möttes han av kraftig kritik. Förslaget ritades därför om och spiran fick en mer markerad siluett. Ett utseende som, efter ytterligare några vändor, godkändes 1838.
Huvudspiran blev genombruten i gotisk stil och förseddes med fyra hörnspiror. Konstruktionen består av tre kolonnvåningar och tittar man närmare finns det gott om utsmyckningar och intressanta detaljer.
Den nya spiran, tillverkad och monterad av Åkers styckebruk, tog tre år att bygga. Prislappen landade på 47 000 riksdaler. Spiran anses som nygotikens genombrott i Sverige, men alla var inte lika nöjda över resultatet. ”Ska man åka järnvägen till himlen”, muttrades det från en del håll om det udda och moderna materialvalet medan andra tyckte att det var både innovativt och vackert.
Göthe själv fick tyvärr aldrig se sitt verk då han avled 1838. I stället blev det arkitekten Carl Gustaf Blom Carlsson som fick slutföra det formmässiga arbetet med spiran. En spira som med tiden kommit att bli en omistlig stadssiluett för Stockholm.
