En av de sista sensommardagarna besökte Kulturvärden Havsfiskelaboratoriet i Lysekil – en udda fågel i Statens fastighetsverks bestånd. Vi kommer, tillsammans med vår förvaltare Thomas Andreasson, någon vecka innan det nyss utbyggda laboratoriet ska invigas. Det är Statens fastighetsverk som har ombesörjt renovering, om- och tillbyggnad, men verksamheten drivs av Statens lantbruksuniversitet (SLU), närmare bestämt av SLU Aqua.

Så vad gör de då på denna vackra udde i Lysekils hamn? Hur hamnade de där? Och vad ska de med fisken till?

Vi träffar Hans Nilsson, forskare i selektivt fiske för SLU Aqua (Institutionen för akvatiska resurser vid Statens lantbruksuniversitet).

– När jag började i den här verksamheten 2009 hette den Fiskeriverket. Men det avvecklades 2011 och verk­samheten delades upp så att Havs- och vattenmyndigheten reglerar fisket, Jordbruksverket gynnar fiskerinäringen och SLU forskar om fisk, fiske och akvatiska ekosystem, berättar Hans Nilsson.

Han ger oss en kort beskrivning av verksamhetens historia och berättar att Sverige har gjort fiskeribiologiska undersökningar sedan mitten av 1800-talet. Under svältåren på 1860-talet anlades dessutom fler fiskodlingar för att säkra livsmedelsförsörjningen.

I slutet på 1800-talet föreslog Kungliga Vetenskapsakademien att Sverige skulle delta i internationella undersökningar av våra hav och påbörja forskning om fiskarter med ekonomiskt värde. Den svenska hydrografiskbiologiska kommissionen ledde arbetet, och det blev startskottet för bildandet av det Internationella havsforskningsrådet (ICES) år 1902. I nuvarande arbetsgrupper inom ICES bidrar SLU Aqua fortfarande med forskning och rådgivning.

– Vårt forskningsfartyg Svea samlar in data om fiskbestånden i Östersjön och Västerhavet. En del undersöks redan ombord men en hel del tar vi hand om här. Man kan säga att vår huvuduppgift här i Lysekil är att räkna fiskebeståndet i havet, analysera och rapportera vidare till EU för fastställande av fiskekvoter, säger Hans Nilsson.

Frågan om fiskekvoter har blivit aktuell den senaste tiden i och med nyhetsrapporteringen kring EU-beslutet att höja fiskekvoten för strömming i Östersjön med 108 procent för 2025 jämfört med 2024.

Efter att ha kikat på de fina om- och nybyggda lokalerna hamnar vi till sist i verksamhetens hjärta – laboratoriet. Där träffar vi forskaren Olof Lövgren som åldersbestämmer skarpsill. I fiskens öra finns en otolit, en öronsten, och i dessa kan vi se årsringar, precis som på ett träd.

– Vi gör det för många fiskarter, till exempel torsk, sill och skarpsill. Jag är specialiserad på och analyserar bara skarpsill, säger Olof Lövgren, och fortsätter:

– Jag analyserar dels hur stora fiskarna är, dels hur stor beståndets föryngring är från år till år. När man gör en beståndsuppskattning så vill man inte bara se dess storlek och ålder just nu utan även förändringen över tid.

Genom att studera otoliterna kan Olof Lövgren och hans kollegor se hur stor del av beståndet som består av nollåringar, ettåringar, två­åringar och så vidare.

– Det jag kan se är att beståndet över tid blir yngre. De stora individerna blir inte så gamla, ungefär
3–4 år, innan de fiskas upp. De vi får upp är stora och fina, men det är ett hårt fisketryck, säger
Olof Lövgren.

Vi går vidare till sillaboratoriet. Där hittar vi Carina Jernberg som är verksamhetsansvarig
för biologisk analys och Matilda Åstedt, analysassistent, som just idag dissekerar väldigt små sillar.

– Hit får vi prover från både väst- och ostkusten och studerar genetiken. Vi mäter längd och vikt, kollar kön, mognad, inälvsfett och sjukdomar, berättar Matilda Åstedt.

Det mesta av avfallet kastas, men delar av räkavfallet går till fiskmat på det intilliggande Havets hus.

Havsfiskelaboratoriet huserar i två byggnader – en från 1929 och en ”ny” från 1990.

På det äldre huset har båda gavlarna förlängts och det finns en inglasad passage mellan kontorsdelen och laboratoriedelen som har breddats åt båda hållen.

– Personalen på Havsfiskelaboratoriet har fördubblats de senaste tio åren och behövde mer utrymme. Nu finns det bättre utrymmen för konferens, matsal, kök men även fler kontorsrum och ett nytt laboratorium, berättar Thomas Andreasson, Statens fastighetsverks förvaltare.

I och med om- och tillbyggnader ska det nu finnas gott om plats för de cirka 80 medarbetare som jobbar på Havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Och Thomas Andreasson är nöjd.

– Det är inte helt enkelt att göra en varsam och nästintill osynlig tillbyggnad på en plats som denna, så vi är mycket nöjda med resultatet.

Det är inte bara byggnaderna som har förnyats. Havsfiskelaboratoriet ­ligger på en udde, bara fyra meter från havet i ett läge hårt utsatt för väder och vind.

– Delen som vetter mot havet har nu fått gjutna betongväggar i nederkant, upp till kanten för stengrunden på den befintliga byggnaden. Betongen hjälper till att förstärka erosionsskyddet, berättar Håkan Svensson, projektledare för om- och tillbyggnaden.

Av den gamla villan från förförra seklet finns idag endast vaktmästarbostaden kvar. Men om den dåtida ägaren, professor Robert Murray, kunde se dagens verksamhet hade han säkerligen varit nöjd.

Den hemlighetsfulla och rofyllda parken finns kvar, och det förekommer varken restaurang­rörelse, nattliga besök eller orgier. Någon agiterande politiker såg vi inte heller till.