Jan-Olov Westerberg

Jan-Olov Westerberg, fastighetsdirektör vid Statens fastighetsverk. Foto: Artic Libraries

Krönika Vi måste våga minnas - även om det gör ont

Vad har gjort oss till det vi är idag? Vad har format mig som individ? Vad har format vårt samhälle? Vilka händelser – nära eller fjärran i tid och rum – har skapat de sammanhang som vi idag ser runt omkring oss? Vad har format våra tankemönster, våra kulturer, våra sätt att leva?

I ett annat sammanhang, för många år sedan, då jag var ny i yrket som kulturmiljövårdare, skrev jag att ”Vårt kulturarv är summan av våra förfäders liv och leverne, tro och hopp, förutsättningar och förväntningar”.

Vi står på axlarna på dem som gått före. Vår bild av vår historia är summan av de val som de som skriver denna historia gör. I olika tider och olika kulturer finns olika saker som kan eller inte kan sägas eller som får eller inte får sägas. Historieskrivningen vid en viss tidpunkt är ett resultat av situationen vid den tid då historien skrevs – det är sällan vad som skett utan ett utslag av vad som någon valt att presentera. Ofta måste beskrivningen bygga på förenklingar. Ibland, i tider som präglas av auktoritativa och totalitära sammanhang, blir styrningen av vilken bild som historieskrivarna tillåts visa hård. Den ska spegla regimens uppfattning.

Men vad väljs bort?

Temat för detta nummer av Kulturvärden är ”vår mörka historia”. Det är ett synnerligen aktuellt tema i en tid där det finns starka krafter som vill påverka hur vi ser både på vår nutid och på vår historia.

Statens fastighetsverk har ett brett och spännande bestånd av fastigheter. De finns i statens ägo av särskilda skäl, men grunden för beståndet är att de ska berätta om statens historia. Det gör att frågan om vilka berättelser vi väljer att berätta är väldigt viktig. Vi vill ge en så bred och allsidig bild som möjligt av våra byggnaders historia. Det ska inkludera också de delar av historien som vi av olika skäl genom åren valt att inte tala högt om.

Frågan om vilka berättelser vi väljer att berätta är väldigt viktig.

Samhällets organ – oavsett om det är staten, kommunerna, kyrkorna, föreningslivet, företagen eller andra organisationer – har inte alltid behandlat medborgarna på ett sätt som vi idag tycker är acceptabelt. Vi har inte ­respekterat våra nationella minoriteter och inte erkänt de rättigheter som dessa faktiskt har. Av okunskap och missriktad välvilja. Vi har stöttat vetenskapliga discipliner som idag aldrig skulle godkännas. Discipliner som kan ha inneburit att människor med olika färg på hår och hud, eller bredd mellan ögon och panna, tillskrivits olika egenskaper. Idag kan vi tydligt peka på att rasbiologerna hade fel och att de rörde sig i en idékontext som i andra länder i vår närhet ledde fram till miljoner människors död i koncentrationsläger och slavarbete.

En risk som finns när vi börjar beskriva också de mörka sidorna i vår historia är att en motkraft som inte är bra dyker upp. Jag tänker då på de diskussioner som förs om att vi ska ta bort statyer och monument, inte sprida vissa böcker eller ge tillgång till olika arkiv. Min uppfattning är att det är fel. Det som skett har skett, och där våra föregångare har behandlat andra illa ska det uppmärksammas. Det gör att vi måste ändra innehåll i vår kommunikation för att beskriva hur vi idag ser på till exempel husets historia.

För om vi går vägen att försöka ta bort det som är obehagligt bara för att det speglar en given tids människosyn, löper vi en stor risk för att vi hamnar i ett Orwellskt klimat med centralt styrda historieomskrivningar. Det tror jag inte vore bra.

Vi får inte glömma. Vi måste våga minnas, även om det gör ont!

Jan-Olov Westerberg

fastighetsdirektör, Statens fastighetsverk