Hedvig Taube, Fredrik I samt gymnsiehusen på Riddarholmen.

På Riddarholmen, i Östra gymnasiehuset, upplät kung Fredrik I en våning åt sin älskarinna Hedvig Ulrika Taube. Illustratör: Veronica Ballart Lilja

Anekdoten: Riksförargelsen på Riddarholmen

Kung Fredrik I gjorde inte något större avtryck som kung. Men hans älskarinna Hedvig Taube fick mycket uppmärksamhet under sin korta levnad. 

Riksförargelsen, som hon kallades, hade stor påverkan på kungen och hennes roll blev omdiskuterad i vida kretsar. 

Den röda tråden i en berättelse om kungens älskarinna får gärna vara kärlek. Om Hedvig Ulrika Taube blir det snarare makt, skönhet, ära och riksförargelse. När hon under en av sina svåra graviditeter skänkte kungen en guldkäpp med en förgätmigej och inskriptionen ”Vergess mich nicht” – var det då kärlek eller kanske rädsla för att först offentligt vanäras och sedan för alltid glömmas?

Den tyske greven Fredrik av Hessen hade med en hungrig blick på den svenska tronen friat brevledes till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Äktenskapet arrangerades men blev inte lyckligt. Den fest- och jaktglade Fredrik passade inte ihop med den religiösa och plikttrogna Ulrika Eleonora. Efter kung Karl XII:s död och Ulrika Eleonoras abdikation till förmån för sin man blev han kung Fredrik I av Sverige, en av våra minst respekterade monarker. I stället för att ägna sig åt statsangelägenheter föll oavbrutet hans blickar på unga skönheter.

Hedvig Ulrika Taube, född 1714, dotter till sjöofficer Evert Didrik Taube och makan Christina Maria Falkenberg, var omtalad som den vackraste. Familjen skulle ha haft ett gott liv om inte fadern gång på gång spelade bort alla pengar. När kungens intresse för den 16-åriga Hedvig Ulrika blev känt var familjen Taube på ruinens brant. Den unga Hedvig övertalades att bli kungens älskarinna och familjen blev rikligt belönad med titlar, politiskt inflytande och rikedom.

Efter att ha fött två söner åt kungen blev de dyra gåvorna än fler.

Hedvig själv överöstes av dyrbarheter, det fanns ingen ände på vad den förälskade kungen ville ge till sin lilla duva, sa petite colombe. Drottningen, hovet och svenska foket skämdes å kungens vägnar. Det här var inte Frankrike – här passade det sig inte med vackra mätresser eller utomäktenskapliga barn. Efter att ha fött sitt första barn – en dotter som lämnades bort och dog – flyttade Hedvig Ulrika in i Kochenska palatset på Riddarholmen (idag kallat Östra gymnasiehuset) med ett tiotal tjänare. I de rokokoinredda salongerna tog hon emot svenska och utländska delegationer som ville tala med den vackra kvinnan med direkt inflytande på kungen.

Efter att ha fött två söner åt kungen blev de dyrbara gåvorna än fler. Gåvor kom nu också från andra håll för att få henne att påverka utnämningar och politik. Med tiden blev hon mycket rik och åtnjöt en del makt, men att bli ”äkta maka” eller att hennes barn skulle bli tronarvingar gick aldrig igenom. Kung Fredriks önskan att ”häldre leva med fröken Taube i en koja än utan henne på en tron” uppfylldes aldrig. Hon kallades ”riksförargelsen” och hennes påverkan på kungen diskuterades ofta både av kyrkans och politikens representanter.

När prästerskapet ville få henne att avsluta förhållandet med kungen var svaret: ”Det hade varit väl om detta hade blivit hindrat för tolv år sedan då jag i mina unga år ej kunde vårda om mig själv”. Efter det tillbringade hon vintern på Ekolsunds slott som hon fått i gåva. 1743 utnämndes hon av den tyske kejsaren till tysk-romersk riksgrevinna.

När Hedvig Ulrika väntade sitt fjärde barn blev hon sjuk. En flicka föddes den 2 februari 1744 och den 11 februari dog Hedvig Ulrika i barnsäng, inte ens fyllda 30 år. Det Hessensteinska palatset som renoverades för henne och barnen blev inte klart under hennes levnad. Idag finns Svea hovrätt i byggnaden. Hedvig Ulrika Taube fördes till sin sista vila i Vadsbro kyrka i Södermanland. Hennes stoft flyttades senare av sonen Carl Edvard von Hessenstein till Strängnäs domkyrka där hon idag vilar vid sidan av sin sistfödda, Amalia Hedvig von Hessenstein. 

Det sägs att kungen samma kväll hon dog befann sig på en krog på Södermalm för att hitta nya unga förmågor. Det sägs också att sagor ska sluta i dur, men sannsagor i rokokorosa gör inte alltid det. Glöm inte flickan som ”gav sin heder för att rädda en av spel bruten familj”. I efterhand känns epitetet riksförargelsen lätt malplacerat, för att säga det med en touche av rokoko.

Källor: Hedvig Ulrika Taube, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. Historien om systrarna Taube, Gösta Larsson, Vulkan förlag 2011. Hedvig Taube, en bok om en svensk kunglig mätress, Esther Jacobsen, Wahlström & Widstrand 1919.