Det har brunnit i svenska skogar i alla tider. Innan människan lärde sig att elda var det blixten som tände skogarna, sedan var det människans lägereldar som spred sig. Mycket talar för att stenåldersmänniskorna startade bränder för att locka bytesdjur till bördiga marker. Nu används elden i modernt skogsbruk. Resultatet har i alla tider inneburit en biotop som förbättrar växtlighet och i förlängningen djurliv.

– I dag är det i första hand en markberedningsmetod, där man på ett hygge låter branden frigöra näringsämnen för att skapa en gynnsam biotop för nyplanterad skog, berättar Erik Granerot, skogvaktare vid SFV.

Men som en effekt av det, så förbättras livsbetingelserna för ett antal för skogen gynnsamma djur och växter.

– Den sotsvarta praktbaggen kräver bränd mark för att kunna föröka sig. Och svedjenävan växer bara upp ur jorden efter en brand. Så fort det börjat växa på det brända området, så ser vi att skogsfågel och älg trivs väldigt bra.

Marken antänds med en så kallad brännkanna, brännolja utspädd med lite bensin som bränsle. Även om det finns risk för att elden sprids, så är det mycket sällsynt att eldarna tappar kontrollen. En bra start är att elda på tydligt avgränsade ytor, parat med att vinden är svag men stadig.

– Vi kan även begränsa eldens spridning genom att hugga brandgator. I några fall anlägger vi även moteld, vilket innebär att vi tänder en eld längre fram i vindriktningen, men hindrar den från att sprida sig framåt.

När den »riktiga« elden kommer, finns inget kvar som kan brinna. De som jobbar med elden löper ingen större risk, enligt Erik Granerot.

– Vi väljer dagar med bra bränningsväder, har bra koll på elden och vet hur vi tar oss ut om det krävs.