Onsdagen den 21 september 2016 började det brinna i Kasern II på Skeppsholmen i Stockholm. Det var ett dramatiskt förlopp som syntes över stora delar av staden. Taket och vindsplanet förstördes och stora delar av byggnaden vattenskadades. 

Redan två dagar efter branden får projektledaren Erika Haglund Engdahl på Statens fastighetsverk (SFV) i uppdrag att påbörja en förstudie för återuppbyggnaden. Medan man på huvudkontoret påbörjar återuppbyggnadsplanen springer projektledarkollegan Bo Monell i skytteltrafik mellan Skeppsholmen och huvudkontoret för att på plats leda de inledande åtgärderna. Byggnaden måste stagas upp på grund av rasrisken, väderskydd installeras, man torkar ur och sanerar.

Här står vi nu högst upp i huset. Allt är grönt utanför och ljuset fullkomligt väller in genom de vackra och nyrenoverade fönstren. Den nya stommen är byggd enligt gamla metoder, plåttaket är lagt à la 1800-tal, det är nya golv i furu och takstolarna på ett ton styck har pluggats med dymlingar av ek.

Vid återuppbyggnaden har man tagit hänsyn till byggnadens mest tongivande byggnadsperioder: 1813–19 då byggnaden uppfördes enligt arkitekt Fredrik Bloms ritningar, ombyggnaden på 1870-talet av arkitekt Victor Ringheim och slutet av 1950-talet då flottan lämnade Skeppsholmen och funktionalisten Paul Hedquist fick uppdraget att rita om byggnaden för Konsthögskolans räkning.

Att byggnaden med den strama fasaden en gång varit full av högljudda båtsmän är nog för många okänt. När du kom ut till Skeppsholmen i början av 1800-talet befann du dig på flottans mark, här fanns allt vad sjökrigsmakten behövde. Här bodde befäl och manskap, här fanns lokaler för träning och undervisning, förråd och verkstäder.

Kasern II byggdes för att inkvartera 200 båtsmän och 40 sjöreserver och enligt uppgift deltog båtsmännen själva vid byggnationen. Arkitekten Fredrik Blom, kung Karl XIV Johans favoritarkitekt, lät bygga huset på en grund från 1803 där man tidigare börjat bygga en artilleriverkstad som inte blev av.

– Återbruk redan då, flikar Erika Haglund Engdahl in, innan hon visar en dörr från SFV:s Återbruksregister som satts upp i ateljén.

Redan på 1870-talet byggdes Kasern II för att kunna hysa ännu fler båtsmän. Ett extra våningsplan lades till genom att sänka golven i botten- och huvudvåningarna och man byggde till ett trapphus på husets norra del. Arkitekten för ombyggnaden, Victor Ringheim, står bakom många ombyggnader på Skeppsholmen under den här tiden.

I ateljén högst upp i huset råder dock 50-talets lätta, enkla rumslighet. Här är högt i tak, med stora takfönster, ljusa väggar och vitmålade radiatorer. Det här är Paul Hedqvists tillägg från slutet av 1950-talet. Tidigare hade han bland annat ritat radhusen på Ålstensgatan i Bromma, Västerbron och DN-huset i Stockholm – nu var uppdraget att skapa utrymmen för Konsthögskolan i den strama kasernen på Skeppsholmen. Det blir också en verkstad på bottenvåningen som nu byggts om till hörsal. I ena hörnet av hörsalen finns en muralmålning av en okänd konststudent bevarad, en blinkning till husets historia.

I den första delen av återuppbyggnaden, taket och återställande av stomme och fasad, var arkitekt Johan Ahnborg på Ahrbom & Partner ansvarig. I etapp 2 ritade AE/OW arkitekters Anna Karin Edblom resterande invändig uppbyggnad. Utgångspunkten för hennes förslag har varit att i största utsträckning minimera och koncentrera de nya tillskotten i byggnadens befintliga struktur. Nya väggar och rum har utformats enkelt avläsbara och med avvikande material. Uppdraget från SFV var att skapa en enkel och ren tolkning av byggnaden där dess karaktär som logementsbyggnad tas tillvara och förstärks.

– Det viktigaste beslutet var att återställa logementssalarna till 1870-talets rumsbildning och färgsättning och att bevara Paul Hedquists två stora ombyggnader från 1950-talet. Sedan gällde det att vara konsekvent mot denna utgångspunkt och samla alla nya funktioner, exempelvis wc-grupper och pentryn, till byggnadens mittdel, säger Anna Karin Edblom, arkitekt SAR/MSA, AE/OW arkitekter.

I de stora salarna är ursprungliga takbjälkar bevarade och har målats i linoljefärg och ­brandskyddsfärg. De få kontorsindelningar som gjorts, för mötes- och samtalsrum, är alla reversibla glaspartier med träramverk. De kan tas bort utan att göra spår om verksamhetens behov förändras.

Inför färgval har en kulörundersökning genomförts av Stockholms målerikonservatorer. I de tidigare logementsalarna skrapades flera olika färgsättningar fram. Då man valt rumsligheten enligt Ringheims ritning valde man också färgsättningen från den tiden: mörkt bruna snickerier, grå bröstning, ett tunt brunrött dekorsträck och upptill milt rosa väggar.

På det översta våningsplanet fanns tjänstemännens kontor, här har man kunnat skrapa fram en schablonmålning i grönt som bevarats genom ”ett titthål” i putsen. I det som blir ­Statens konstråds matsal har en gul väggfärg från Bloms tid hittats och återskapats, och i korridoren på entréplanet har en del av en tidig väggmarmorering skrapats fram. Paul Hedqvists tillägg från 1950-talet, ateljén och verkstaden/hörsalen har ljusa väggar.

Då branden var begränsad till ett rum på översta våningsplanet samt vindsplanet och takkonstruktionen så finns många bevarade byggnadsdelar kvar. Ett exempel är kaklet från båtsmännens tvagningsrum som finns i mitten av byggnaden på tre av våningsplanen. Andra exempel på kulturarvsvärden som har kunnat bevaras och tas om hand är de djupa fönster­bänkarna, de flesta dörrar och i några av rummen har man samlat de golvsocklar som kunnat räddas. I entréplanets kapprum har man kompletterat med nya kalkstensgolv. En häftig kontrast till de bevarade 300 år gamla kalkstensgolven i den intilliggande entréhallen som är skinande blanka efter att otaliga fötter nött dem i sekler.

Erika Haglund Engdahl tycker att man lyckats efterleva SFV:s uppdrag väl genom noggrant avvägda ställningstaganden mellan bevarande och utveckling. Lösningarna är långsiktiga och flexibla. Hon menar att det är det personliga engagemanget hos var och en av projektdeltagarna som avgör slutresultatets kvalitet.

– Jag är stolt och tacksam över det engagemang och all kunskap som deltagarna i projektet bidragit med. Som projektledare arbetar jag för att skapa ett lösningsorienterat samarbetsklimat och en rak dialog. Det upplever jag att vi haft, säger Erika Haglund Engdahl.

När vi träffas läggs sista handen vid den husguide som hyresgästerna och förvaltningen ­kommer att få.

Utöver all teknisk praktisk information innehåller den husets historia. Den är lika viktig för att förstå byggnaden och kunna föra kunskapen vidare till framtida besökare.

Nu flyttar Statens konstråd och Nordens välfärdscenter in.

Patrick Amsellem, direktör för Statens konstråd, tror i att flytten blir ett lyft för verksamheten. Han hoppas på samarbeten med museerna och konsthög­skolan och på nya möjligheter att möta en bred publik.

Han nämner Paul Hedqvists hörsal på bottenvåningen, ateljén med det fantastiska ljusinsläppet och verkstaden högst upp, rum där Konstrådet planerar för en regelbunden verksamhet.

– Att flytta in i en så rik kulturhistorisk miljö är inte bara inspirerande för oss utan också ett symboliskt uttryck för den offentliga konsten som en viktig del av vårt gemensamma kulturarv.

Byggnadens många lager visar på hur olika tider och ideal påverkar gestaltningen, säger Patrick Amsellem.

– Muralmåleriet i hörsalen är dessutom en av de vanligaste formerna av offentlig konst genom historien – vad kan väl passa bättre för Statens konstråds nya hemvist?