Igelbäckens masugn

Bergslagens gruvor och hyttor hade en gång en avgörande betydelse för Sveriges rikedom och politiska makt. Igelbäckens masugn, som tillverkade järn 1696–1923, är en av de fastigheter som ska utvärderas i SFV:s översyn. Foto: Lars Johansson/Mostphotos

Dyrbart ansvar

Pengarna som Statens fastighetsverk får använda för att underhålla så kallade bidragsfastigheter, till exempel slott och ruiner, räcker inte till för att klara kraven i olika lagar och regler. SFV arbetar nu, på regeringens uppdrag, med att ta fram en lista över objekt som kan överlåtas, förvaltas passivt eller avvecklas.

Bidragsfastigheter är anläggningar som inte kan bära sina egna kostnader genom hyresintäkter. Bland de cirka 160 bidragsfastigheter som Statens fastighetsverk (SFV) förvaltar finns stora delar av det kulturarv som berättar om statens framväxt.


SFV arbetar nu, efter regeringens direktiv, med att planera för en anpassning av fastighetsbeståndet till tillgängliga resurser. Det kommer att innebära att olika objekt kan komma att överlåtas, säljas, passivt förvaltas eller helt avvecklas. Arbetet ska ske i dialog med olika partners, bland annat Riksantikvarieämbetet.

 

– Lokalt kan en avveckling påverka många intressenter varför det är mycket viktigt att frågan hanteras på rätt sätt, säger Jan Olov Westerberg fastighetsdirektör vid Statens fastighetsverk.

Prioriteringsarbetet är nödvändigt att göra även om det också är en smärtsam process.

Fram till 2002 kunde SFV använda en del av sitt överskott för att täcka kostnader för de fastigheter som inte bar sina egna kostnader. 2002 beslutade regeringen att SFV fick utnyttja högst 180 miljoner kronor av sitt överskott för drift och underhåll av bidragsfastigheterna. 2007 inrättades ett särskilt anslag för bidragsfastigheter på 180 miljoner kronor per år, alltså samma nivå som beslutades 2002. I Kulturarvspropositionen 2016 gav regering och riksdag SFV uppdraget att anpassa antalet bidragsfastigheter till den ekonomiska ramen.

– Sedan SFV:s möjligheter att utnyttja sitt överskott frystes har antalet bidragsfastigheter som SFV förvaltar ökat väsentligt. Detta i ett läge då förvaltningen redan var underfinansierad. Den största förändringen skedde 2015 då SFV övertog förvaltningsansvaret för ett stort antal fastigheter från Riksantikvarieämbetet, säger Jan Olov Westerberg.

– Förvaltningen av bidragsfastigheterna, inklusive de kungliga slotten, skulle behöva cirka 750 miljoner kronor per år, vilket gör att ekvationen helt enkelt inte går ihop.

Salsta slott

Salsta slott, strax norr om Uppsala byggdes 1672-78 och har omkring 35 rum. Slottet överläts till staten av familjen von Essen 1976. . Foto: SFV/Jenny Kjellgren Schönning

Det finns i dagsläget inga beslut om vilka objekt som ska avvecklas, men på sikt kan det handla om cirka en tredjedel av SFV:s bidragsfastigheter.

Den statliga utredaren Inger Lilieqvist föreslog 2013 i utredningen ”Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden” fem kriterier som kan vara vägledande vid bedömningen: bristande anknytning till berättelsen om hur staten organiserat och manifesterat sig genom historien; avsaknad av tillräckligt starka kulturhistoriska skäl för fortsatt förvaltning; brist på anknytande och påtagliga symbolvärden; att ägandet i sig saknar betydelse för rikets säkerhet; att andra verksamhetsskäl saknas.

– Det handlar bland annat om fornlämningar och gravfält, kyrkor, befästningar, slott och kungsgårdar. Den största kostnaden för bidragsanslagen ligger i objekt som har det högsta kulturhistoriska värdet, till exempel de kungliga slotten. En stor del av anslaget går till förvaltningen av dessa, säger Jan Olov Westerberg.

Sedan SFV inrättades den 1 januari 1993 har det tillkommit helt nya ramlagar som påverkar förvaltningen av bidragsfastigheterna, till exempel plan- och bygglagen och miljöbalken, samtidigt som till exempel kulturminneslagen och arbetsmiljölagen förändrats. Utvecklingen av lagstiftningen har inneburit omfattande ökade krav på fastighetsägarens ansvar.

Tynnelsö slott

Tynnelsö slott i Södermanland är en av de fastigheter som Statens fastighetsverk fick ta över från Riksantikvarieämbetet i januari 2015. Det har byggts om och till från 1300-talet och framåt. Foto: Melker Dahlstrand

– För SFV innebär den i sig positiva lagutvecklingen utmaningar av främst två skäl: kostnaderna för att uppfylla lagkrav och myndighetsbeslut har ökat kraftigt liksom fastigheternas ålder och därigenom behoven av underhållsåtgärder, samtidigt som resurserna har minskat, säger Jan Olov Westerberg.

Någon justering av anslaget annat än tillfälliga, riktade insatser har inte skett. Jan Olov Westerberg beskriver de alternativ som finns för att hantera uppgiften att välja ut vilka bidragsfastigheter som kan bli aktuella att avveckla.

– Först måste SFV ta ställning och hänsyn till i vilken utsträckning fastigheten kan bidra till att berätta historien om statens utveckling och vilket kulturhistoriskt värde fastigheten har. Vidare måste SFV bedöma om fastigheten kan överlåtas till någon annan offentlig aktör.

– Därefter bedöms om fastigheten kan säljas. Om detta inte är möjligt bedömer vi om den kan övergå i passiv förvaltning, vilket kan innebära att fastigheten inte sköts på samma sätt som tidigare, eller att den helt spärras av. En ytterligare lösning kan vara att fastigheten helt enkelt rivs. Men oavsett vad valet blir gäller Kulturmiljölagen och tillstånd måste ges av Riksantikvarieämbetet, säger Jan Olov Westerberg och fortsätter:

– Ett alternativ skulle också kunna vara att förändra indelningen av SFV:s fastighetsbestånd så att SFV:s resultat kan användas för att hantera de olönsamma delarna. Detta är egentligen ett fullföljande av vad som alltid gällt: det var den omgivande marken och byggnaderna som bekostade slottet.

Greby gravfält

Greby gravfält i Bohuslän, 200–600 e.Kr. har gett namn åt fiskeläget och badorten Grebbestad. Gravarna består av 68 runda högar, 54 långhögar samt 47 runda och 12 ovala stensättningar. Foto: SFV/Anders Bodin

SFV förvaltar också ett antal så kallade marknadsfastigheter, där hyresintäkter gör att fastigheterna bär sina egna kostnader. Men också en del av dessa ska säljas om staten anser att de inte passar in i statens fastighetsbestånd. Detta har sin grund i en statlig förordning.

Den nya listan som ska upprättas över bidragsfastigheter som kan komma att avvecklas ska alltså inte förväxlas med den avyttringslista som SFV har redan idag över objekt som staten av olika skäl anser att SFV inte ska äga och förvalta.

– Det kan gälla både objekt som är marknadsmässiga och lönsamma att äga och mindre lönsamma objekt, säger Jan Olov Westerberg.

SFV:s generaldirektör Ingrid Eiken Holmgren understryker vikten av att SFV upprätthåller sitt fastighetsägaransvar i förvaltningen av SFV:s fastigheter.

– Vi har ett uppdrag från regeringen att återkomma med hur vi kan skapa bättre balans mellan våra fastigheter och anslagets storlek. Det prioriteringsarbete som nu görs av olika objekt är nödvändigt att göra även om det också innebär en bitvis svår och för SFV smärtsam process att skiljas från objekt som idag förvaltas av oss. Men självklart behöver vi kunna ge stöd till regeringen och lyfta fram vad vi anser mest angeläget att prioritera i ljuset av knappa resurser, avslutar hon.