Erika Åberg

Erika Åberg, byggnadsantikvarie, skribent, föreläsare och husexpert i TV. Foto: Orlando.G.Boström

Krönika Den obekväma historien

Från ett fönster på mitt kontor i Gävle kan jag se Kulturhuset. Om det var möjligt att göra en tidsresa och förflyttas 100 år tillbaka i tiden skulle jag stå vid samma fönster, men byggnaden i blickfånget hade inte kallats Kulturhuset utan fängelset – skämtsamt kallat Hotell Hamilton, eftersom det ligger på Hamiltongatan.

Fängelset byggdes 1847 och under de 139 år som det var i bruk var det många människor som blev fängslade, frisläppta, som dog eller rymde. På 1980-talet flyttades fångvården till en anläggning ett stycke utanför staden och det gamla länsfängelset förföll.

Vad ska man göra med en byggnad omgärdad av höga murar, gallerförsedda fönster och en planlösning med långa korridorer, små rum och med en historia som inte direkt är smickrande?

Det blev som om den fysiska byggnaden straffades för dess mörka historia. Huset vanvårdades, vandali­serades och vissa önskade att det skulle rivas och glömmas. Men är det bara de vackra, tilltalande historierna som ska manifesteras i vår bebyggelse?
Om det byggda kulturarvet ska kunna läsas som en historiebok är det av största vikt att även kapitlen om ondska, orättvisor, oförmåga och andra obekväma sanningar berättas.

Kulturmiljövården stred för att bevara fängelset och efter många slitsamma turer förklarades huset och fängelsemuren som byggnadsminne 1998. Det skedde mot ägarens, det vill säga kommunens, vilja. Fängelset i Gävle är den första byggnad som inlösts av staten till följd av en byggnadsminnesförklaring. För mig som Gävlebo är det pinsamt att kommunen var så motsträvig, men å andra sidan är jag stolt över att mina kollegor inom kulturmiljövården lyckades rädda huset.

Statens fastighetsverk fick i uppdrag av Riksantikvarieämbetet att förvalta och rusta upp fängelset. Det här var för 20 år sedan och jag hade precis påbörjat min utbildning till byggnadsantikvarie. Som sommarjobb fick jag i uppdrag att göra en skadeinventering av alla fönster. Det var väldigt spännande att gå omkring på byggställningarna utanför och kliva runt i bråten inne i huset.

Fönstren var i bra skick – men det var i princip det enda. Färgflagorna från innertaket hängde som fladdermus­vingar. Väggarna hade stora sår där putsen fallit bort. Golven var murkna av rötskador och det sved i näsan av hussvampsangrepp. Vid ett tillfälle trampade en byggarbetare igenom golvbjälklaget och störtade ned till våningen under. Det hade kunnat gå riktigt illa – men han överlevde tack och lov.

Än i dag är fängelset det mest förfallna hus jag har varit inne i, men å andra sidan också det mest strålande exemplet på hur bra det kan bli när en dödsdömd byggnad får en andra chans. Tack vare en restaureringsideologi med målet att bevara det som bevaras kan berättar byggnaden fortfarande sin historia med tydlig röst.

Huset restaurerades med beprövade tekniker och hållbara material. Skivtäckt plåttak, kalkputsade fasader, linoljefärgsmålade snickerier och smidesdetaljer. Att använda traditionella material och metoder är inte bara hållbart ur ett ekonomiskt och miljömässigt perspektiv utan ger också vår tids hantverkare möjlighet att förvalta kunskap från tidigare generationers hantverkare.

En del av huset iordningställdes som fängelsemuseum och är tillsammans med bland andra Järnvägsmuseet och Furuviksparken en stark reseanledning som drar turister till Gävle.

I stället för en skamfläck utgör det alltså nu en del av stadens attraktionskraft. Här finns möjlighet att se konstutställningar, lyssna på föredrag, se teater eller gå på kurs.
Huset som en gång byggdes för att straffa och isolera människor, och sedan stod tomt och vanskött, har återbrukats och är nu en plats för gemenskap och kreativitet.