Det är svårt att inte fyllas av förundran när man blickar upp mot de väldiga kungshögarna i Gamla Uppsala. Sedan 1 400 år tillbaka tronar Västhögen, Mitthögen, Östhögen och Tingshögen på en ås, som ringlar sig fram på den i övrigt platta Uppsalaslätten. Troligen är det sveakungar som begravts här ett par hundra år före vikingatidens början, under en period som kallas för vendeltid (550–800 e.Kr.).

Gravarna är minst sagt stora – bortemot tio meter höga med en diameter på uppemot 80 meter. Varje hög består av omkring 10 000 kubikmeter jord, sand och grus, och beräkningar visar att om hundra man arbetat samtidigt har det tagit hundra dagar att bygga var och en.

Men det är inte bara detta slavarbete som imponerar utan också de gravgåvor som härskarna fått med sig. Två av högarna fick sina innehåll avslöjade redan under 1800-talet. Istället för att mötas av en motsvarighet till Tutankhamuns gravkammare fick arkeologerna nöja sig med brända fragment av den forntida prakten. De döda hade nämligen kremerats på bål tillsammans med sina ägodelar. Ändå går det att urskilja vilken livsstil som värdesattes.

Fynd av ben från häst, hund och dresserade rovfåglar visar att jakt varit ett högt skattat nöje. Man har tömt dryckesbägare av glas och roat sig med brädspel där spelpjäserna varit tillverkade av elfenben. Fynd av röda granater tros komma från Sri Lanka, och några kaméer av onyx prydda med bland annat en liggande tjur har tillverkats i Konstantinopel, alltså dagens Istanbul.

Men Gamla Uppsala är så mycket mer än sina högar! Det här var sveakungarnas säte, med en storhetstid som varade från mitten av 500-talet e. Kr. till slutet av 1200-talet, alltså under såväl vendeltid som vikingatid och medeltid. Här anlade härskarna något som kallas för en ”centralplats”, som inte var någon stad, utan en samlingsplats som var viktig för religion, juridik, handel, hantverk och politik.

Än så länge har arkeologerna bara undersökt en liten del av den forntida värld som ligger dold i marken, men resultaten efter de senaste årens utgrävningar är överväldigande. I närheten av högarna finns spår efter en enorm hallbyggnad, ett gigantiskt stolpmonument, en stor by och tusentals gravar.

Men hur ska besökarna kunna ta del av alla försvunna byggnadsverk? Hur kan man synliggöra det osynliga?

Nyligen satte SFV upp skyltar i området, så att man kan gå en rundtur och ta del av platsens spännande historia i ord och bild. Dessutom finns modern teknik som kan föra besökaren tillbaka i tiden. Den som vill prova kan följa gångvägen från högarna norrut ett par hundra meter tills man når Kungsgården. Det var här som härskarna en gång höll till och resterna efter deras residens syns bakom den medeltida kyrkan.

I det höga gräset framträder höga konstgjorda platåer där husen stått. På en av dem byggdes en av Skandinaviens största hallbyggnader, vid samma tid som högarna. Den 600 kvadratmeter stora hallen var en viktig mötesplats för härskarfamiljen och dess allierade. Här anordnades generösa gästabud och offerfester till gudarnas ära. Men det var också en plats där eliten kunde diskutera kommande plundringståg och tänka ut krigslister.

Linda Klementsson, som är chef för museet i Gamla Uppsala, blickar ut över landskapet.

– Framför mig har jag platåerna, men de ser mest ut som gräsbevuxna kullar. Man får inte känslan av ett palatsområde, säger hon.

Men så tar hon fram den iPad som museet lånar ut till intresserade besökare och på skärmen dyker samma plats upp, med den skillnad att man ser hur stället såg ut på 600-talet. Tekniken kallas augmented reality, förkortat AR, som kan översättas med förstärkt verklighet.

– Det är ju det här man vill lyfta fram! Nu återtas platsen av förhistorien, utbrister Linda Klementsson och visar upp det tio meter höga huset på skärmen, samtidigt som hon tar ett kliv framåt in i hallens mörka förrum. Efter ytterligare några steg är hon inne i den stora festsalen.

– Här ser man en eld som brinner på golvet, och rök som stiger upp mot rökhålet i taket. Väggarna är vitkalkade och prydda med bonader och sköldar.

Och här, här sitter drottningen på en tron, berättar Linda Klementsson medan hon går fram på platån.

AR-upplevelsen finns som nedladdningsbar app kallad ”Augmented history: Gamla Uppsala”. Men ännu häftigare är så klart en Virtual Reality-upp­levelse, där man sätter på sig en mask och kan vandra in i en tredimensionell värld.

– Därför beställde vi en VR till museet, där besökarna förutom hallen och högarna även kan uppleva det lika gamla stolpmonumentet, som upptäcktes vid utgrävningarna 2013, berättar Linda Klementsson.

Stolpmonumentet bestod av två nästan kilometerlånga rader av höga trästolpar, som en gång prytts av häst- och kohuvuden. För att bygga monumentet användes 270 tallstammar, som placerades ut i stora stenskodda gropar med omkring sex meters avstånd.

Den ena raden löpte några hundra meter öster om högarna, den andra på fältet söder om dem. Ingen vet vad stolpmonumentet fyllde för syfte. Det kan ha varit någon form av gränsmarkering, eller så har stolparna flankerat en processionsväg.

Nu planerar museet i Gamla Uppsala en ny basutställning, som kan förmedla de nya, heta forskningsresultaten om platsens långa historia. För den slutar inte med högarna, hallen och stolpraderna som alla kom till runt år 600.

Enligt skriftliga källor hölls stora blot här under vikinga­tiden (800–1050), där djur och människor offrades till gudarna.

Men under tidig medeltid blåste nya vindar över platsen. När Sverige blivit kristnat uppfördes en stenkyrka i Gamla Uppsala, som så småningom blev en domkyrka när landets första ärkesäte förlades hit. Prästerna trivdes dock inte på detta uråldriga kultställe, som beskrevs som en ”föraktlig och föraktad” plats.

I stället bad man påven om lov att få flytta ärkesätet och 1273 blev det verklighet. Några kilometer söder om Gamla Uppsala låg handelsplatsen Östra Aros, där man byggde en ny domkyrka av rött tegel. Inom kort övertog stället namnet Uppsala.

Men Gamla Uppsala glömdes inte bort, tvärtom. Här har kungar som Gustav Vasa hållit flammande tal, och vetenskapsmannen Olof ­Rudbeck menade på 1600-talet att detta rentav var det sjunkna Atlantis. På 1800-talet samlades studenter här för att dricka mjöd i nationalromantisk anda, och kravaller uppstod 1943 när nazister med fanor i händerna tågade till högarna.

Sammantaget rymmer Gamla Uppsala en komprimerad bild av Sveriges historia, och fynden har inte sinat. Sommaren 2019 upptäcktes två båtgravar från vikingatiden i prästgårdens trädgård. I den ena båten hade den döda begravts med både häst och hund liggande tätt intill. Långt fler upptäckter är nog att vänta – det verkar som att historien aldrig tar slut i Gamla Uppsala.