Vera Sager - filantropen i Sagerska huset. Illustration: Beata Boucht.

Vera Sager, filantropen i Sagerska huset. Illustration: Beata Boucht. Foto: Illustration: Beata Boucht

Anekdoten: Filantropen i Sagerska huset

Sedan 1996 bor statsministern i Sagerska huset, en bit bort från Rosenbad. Men under 66 år bodde Vera Sager i fastigheten - filantropen blev fast i Stockholm efter ryska revolutionen 1917.

Fru Vera Sager var säkerligen mycket nöjd när hon sent en januarinatt 1932 återkom till huset på Strömgatan 18. Ännu en lyckad välgörenhetssoaré till förmån för ryska ortodoxa kyrkan hade genomförts på Grand Hôtel några stenkast bort. För regin stod som vanligt Vera Sager själv. Soarén var sedan flera år en tradition som samlade Stockholms societet, medlemmar i den diplomatiska kåren och ryssar i exil.

Innan Vera Sager somnade gick hon kanske igenom vad som hade hänt under den succébetonade kvällen. Musikinslagen med operasångarna Sibirzeff och Moltjanoff, pantomimen till en komposition av Rachmaninoff. En kavalkad av ryska namn. Knappast förvånande eftersom soarén var ett stöd för den ryska ortodoxa kyrkan som Vera Sager hade nära band till. Hon var nämligen själv ryska, född 1895 som Vera Nikolajevna Brunner. Hennes föräldrar var den tyskättade diplomaten Nikolaj Brunner och Julia Menkina. Pappans olika diplomatiska uppdrag för Tsarryssland förde familjen jorden runt och Vera lärde sig behärska sju språk. Genom en slump såg Vera dagens ljus i den svenska huvudstaden.

”Jag föddes i Stockholm. Min pappa placerades strax före min födelse i Peking, men bad att få komma till Stockholm istället. Så kom det sig att jag föddes på Linnégatan 3”, berättade Vera Sager för Svenska Dagbladets Carl Otto Werkelid i samband med hennes 90-årsdag 1985.

Något tidigt minne av Stockholm hade Vera inte. Familjen Brunner drog snart vidare ut i världen. För Carl Otto ­Werkelid berättade Vera Sager att ”hösten 1917 hade både min mamma och jag arbetat mycket. Vi var trötta och reste till Stockholm för några veckors vila. Sedan hände ju allt så fort i Ryssland, vi kunde inte återvända”.

Grunden till förmögenheten var järnvaror och brännvin.

Vera fyllde 22 år det ödesdigra revolutionsåret. Mamma Julia och hennes dotter sökte upp gamla kontakter inom Stockholms diplomatkretsar. Här blev de två strandsatta kvinnorna väl mottagna och hjälpta på alla sätt.

På den diplomatiska arenan figurerade självklart också svenskar, bland dem Leo Sager som var anställd vid utrikes­departementet. Tycke uppstod mellan Vera och Leo, och 1922 ingick de äktenskap. Samma år flyttade paret in i Sagerska huset som ägdes av Leo. Släkten Sager var rik. Grunden till familjeförmögenheten var produktion av järnvaror och – så småningom – brännvin samt ett stort skogsbestånd. Fastigheten vid Strömgatan 18 hade 1880 förvärvats av Edvard Sager och hans äldre bror diplomaten Robert Sager – Leos far.

När Robert Sager 1888 gifte sig med den danska diplomatdottern Marie Moltke-Huitfeldt stod han som ensam ägare av fastigheten. I Paris – där paret träffats – hade den estetiskt orienterade Robert studerat arkitektur. Detta fick återverkningar på fastigheten. Efter ritningar av honom själv och en fransk arkitekt byggdes huset om i två omgångar på 1890-talet. Förebilderna till exteriören, våningsdispositionerna och interiörerna hämtades från Frankrike.

När Robert Sager avled 1919 ärvdes fastigheten av Leo Sager som bodde där fram till sin död 1948. Vera Sager överlevde sin man med 40 år, och hade när hon dog 1988 bott 66 år i Sagerska huset – längre än någon annan.

Staten förvärvade fastigheten 1989 och som bekant är Sagerska huset numera statsministerns tjänstebostad. Men fastigheten är med sitt namn för alltid förknippad med släkten Sager. Med diplomaterna Robert Sager och Leo Sager och med filantropen Vera Sager.

Källor: Staffan Nilsson, ”Strömgatan 18. Sagerska huset klart för inflyttning” (Kulturvärden 1995:1); Svenska Dagbladets historiska sidarkiv; Carl Otto Werkelid, ”Vera Sagers sagolika värld” (Svenska Dagbladet 24/2 1985); www.verasagersstiftelse.se