Glas, sten, plåt, tegel och puts. Den som går runt nyrenoverade kvarteret Björnen i centrala Stockholm får se många olika fasaduttryck. Takhöjden varierar och fallen skiftar. Det skapar variation och liv – och samspelar fint med det omgivande stadsrummet.

Det var här i södra Klara, ett stenkast från T-centralen, som regeringens departement började samlas mot slutet av 1960-talet och där Sveriges regeringskvarter successivt tog form. Kvarteret Björnen stod klart 1981 och sedan dess hade inte mycket förändrats i kontorshuset. Efter drygt trettio års idog användning var byggnaden sliten. Nu är den nyrenoverad och Björnen börjar vakna igen efter sin sex år långa dvala.

– Tekniken var föråldrad och vi behövde göra utrymme för flera arbetsplatser. Tidigare var det 550 arbetsplatser, nu är det drygt 900. Och ytan har utökats med 8 000 kvadratmeter, säger Charlotte Johansson, projektchef på Statens fastighetsverk som ansvarat för Björnenrenoveringen sedan 2012.

Projektet är den andra och avslutande etappen i uppdateringen av det numera sammanslagna jättekvarteret Björnen och Loen, där syftet dels har varit att anpassa kontoren till vår tids krav på arbetsmiljö och energieffektivitet, dels att åstadkomma en mer levande och varierad stadsmiljö.

Förändringen är påtaglig både utanpå och inuti. Delar av den väldiga byggnaden är alldeles nybyggda, andra delvis rivna och påbyggda med nya våningsplan. Totalt har cirka 50 procent av 1980-talsbyggnaden rivits.

Det nyrenoverade kontorshuset är större än det gamla var men tar ändå något mindre markyta i anspråk. Husets höjd har ökat med två till tre våningar och kvarterets omfattning i gatuplan har kunnat förbli nästan oförändrad. Såsom den varit sedan kvarteret först stakades ut 1637.

Den gamla grunden är förstärkt liksom stommen i kontorshusets bevarade delar. Innerväggar har byggts upp på nytt med förändrade planlösningar och huset har fått nya tekniska installationer som uppfyller nutida krav på arbetsmiljö, energi och hållbarhet.

– Vi fick en ny detaljplan 2009 som gjorde att vi kunde bygga på med fler våningar. Sedan har det varit en lång process med många vägval för att se vad som skulle vara kvar och vad som skulle rivas. En annan grundförutsättning var att gatumiljöerna runt kvarteret skulle göras mer inbjudande, det hade vi kommit överens med Stockholms stad om, säger Charlotte Johansson.

Mitt bland de stora nya huskropparna ligger Adelcrantzska palatset som ett litet hjärta mitt i den stora administrativa huskroppen. Med grunden lagd på 1600-talet fick palatset sin nuvarande form i mitten av 1700-talet av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz.

Palatset, som klarat såväl 1700-talets bränder som 1960-talets rivningsvåg, är ett statligt byggnadsminne och förenat med särskilda antikvariska hänsyn. Den nya tekniken är varsamt installerad och, i möjligaste mån, dold i originaldelar. Ventilationen, till exempel, drar nytta av kakelugnarnas befintliga skorstenar.

– Man kan säga att Adelcrantzska palatset spelar huvudrollen i kvarteret nu. Från de moderna kontorslokalerna kan du hela tiden orientera dig med Adelcrantzska som utgångspunkt. Innan renoveringen såg man knappast att palatset fanns, säger Thomas Rudin, ansvarig arkitekt på White som varit med i projektet ända sedan de första skisserna togs fram 2009.

Inuti Adelcrantzska palatset finns några av Sveriges finaste rokokointeriörer, och ett av målen med arbetena i Björnen är att förtydliga kontorshusets relation till palatset.

– Interiörerna i Adelcrantzska har även gett inspiration när vi ritat interiörerna till 80-talshuset som är helt nya. Till exempel de mönstrade trägolven och stengolven. Vi har valt ljusa färger för att få en nordisk känsla, säger Taiga Koponen, handläggande arkitekt på White.

Fastigheterna i Björnen ritades med 1970-talets energi­kris i färskt minne. Stommen var robust och platsgjuten med, i vår tids ögon, små fönster och mörka interiörer. I gestaltningen av nya Björnen har arkitekterna förstärkt den ursprungliga variationen och skapat ett mer öppet kontorshus med ljust inre. Gestaltningen är sammanhållande: samma material för samma funktioner och genomgående för hela byggnaden.

Materialen är få och väl beprövade klassiker. Tåliga både för smakens växlingar och slitage. Askpanelade väggar och tak, ekparkett, textila golv och terrazzo, samma sorts slitstarka blandning av cement och marmorkross som brukar ligga på golvet i mataffärer.

I entrébyggnaden består innertaken av vita metallnät som släpper igenom ljus, lämnar rören och ledningarna ovanför synliga och ger djup. Våningshöga fönster för dagsljuset långt in i huskroppen genom kontors- och mötesrummens glasade väggpartier.

Längst in och djupast når ljuset i ljusgården som är 14 meter bred, 22 meter lång och nio våningar hög – med tak, och en del av golvet, av glas. Här ligger också en aula som har ett tak som svävar likt en hatt i ljusgården.

En tydlig skillnad mot gamla Björnen är den nya entrébyggnaden i glas med ingång från Herkulesgatan.

– Genom flytten av entrén från Drottninggatan till Herkulesgatan kommer man in mer centralt. Det blir mycket enklare och snabbare rörelser i kvarteret. Tidigare var det mycket
travande för att ta sig mellan lokalerna, säger Thomas Rudin.

I nya Björnen är relationen till det förflutna starkare än den någonsin varit. Genom den nya högsmala entrébyggnadens glasade fasad är kvarterets långa historia synlig. Det finns ingenting som hindrar blicken att färdas bakåt i tiden, svepa längs Adelcrantzska palatsets klassiska 1700-talsfasad och fortsätta till 1600-talet, där kvarteret tar slut och historien en gång började.

I gårdens stensättning finns 1980-talshusets nu rivna lilla flygelbyggnad markerad och mitt emot palatset syns ett nybyggt gårdshus. I sitt främre, låga parti linjerar gårdshusets höjd med palatsets takfot och från andra sidan Karduansmakargatan möter Loens fasader upp. Sett från gården speglar sig Adelcrantz palats i entrébyggnadens och gårdshusets glas. Effekten blir en kringbyggd gård i palatsets skala.

Utöver de rent arkitektoniska finesserna finns också hållbarhetstänket i energilösningarna.

– På taket ligger ett 1 700 kvadratmeter stort täcke sedum och mossa, som i princip är underhållsfritt. Här ska det byggas en solcellsanläggning som kommer att ge så mycket energi som hela entrébyggnadens belysning behöver under ett år, säger Charlotte Johansson.

I kontorshusets källare finns en tank där avfall från restaurangen rötas för att bli bränsle, solvärme från hus intill används för att värma vatten och hissarnas energi återvinns. Och så vidare. Inbyggda förnybara lösningar ska minska nya Björnens energibehov till knappt en fjärdedel av vad det har varit. Målet är att certifieras enligt Miljöbyggnad nivå silver.

Björnen är Statens fastighetsverks mest omfattande projekt någonsin. Med totalt 4 000 personer inblandade sedan starten och med en slutkostnadsprognos på 2 miljarder kronor har det varit ett gigantiskt projekt. Och det har varit mer utmanande även på andra sätt.

– Vi har haft stora säkerhetskrav. Alla som jobbat med detta har genomgått en säkerhets­kontroll och suttit i ett separat projektkontor med datorer utan tillgång till internet. Det har varit speciellt, men det har också inneburit snabba och korta beslutsvägar, säger Charlotte Johansson som i höst slutför de sista delarna i projektet.

Nu har Regeringskansliet påbörjat inflyttningen till sina ljusa och moderna lokaler. Efter årsskiftet väntas alla medarbetare vara på plats.