I Dädesjö några mil utanför Växjö ligger en liten kyrka med flagnande puts på väggarna, ett enkelt sadeltak och sparsam dekormålning kring de små fönstren. Inuti kyrkan finns ett rum med stengolv och lösa träbänkar uppställda i glesa i rader. I övrigt finns inte mycket till inredning. Är det något märkvärdigt med detta?

Ja, definitivt. Kyrkan är en av landets bäst bevarade medeltidskyrkor och innehåller ett unikt trätak. Dädesjö är en av de nio kyrkor som Statens fastighetsverk tagit över från Riksantikvarieämbetet i syfte att bevara och förvalta de särpräglade kulturbyggnaderna. Tillsammans ger de oumbärliga pusselbitar till det kristna Sveriges framväxt från tidig medeltid och framåt.

Under den svenska medeltiden – mitten av 1000-talet och fram till reformationen på 1520-talet – uppfördes omkring 2 500 kyrkor. De flesta av dessa byggdes i sten och finns ännu kvar. Byggnadstekniken som användes utgick fram till mitten av 1200-talet ifrån nyvunnen kunskap om valvslagning med rundbågiga valv, i kombination med släta och kraftiga murverk av sten, så kallad romansk arkitektur. Glas var dyrt och kunde endast tillverkas i små dimensioner, vilket innebar att de tidigmedeltida kyrkorummen var sparsamt belysta med dagsljus från några få små och högt placerade fönster med rundbågig form. Fönstren har i de allra flesta fall förstorats, främst under 1700-talet då det även blev vanligt att slänga ut skulpturer och måla över medeltida kalkmålningar.

Från och med 1200-talet förekommer tegel som byggnadsmaterial och under detta århundrade övergick man till att anamma gotikens stilideal och det konstruktivt mer flexibla spetsbågsvalvet. Byggnadssättet bidrog till en större reslighet, slankare väggkonstruktioner samt högre och större fönster.

Stenmaterialet till de mindre sockenkyrkorna hämtades från närområdet och bearbetades på plats. Stenhuggarna använde olika typer av mejslar, hackor och pikar samt lod, vinkelhakar och mätinstrument. Upp till manshöjd murades konstruktionen från marken och högre upp sparades upplag i murverket för utstickande bjälkar på vilka man lade plankor att stå på. Dessa så kallade bomhål finns ofta kvar i murverken och har inte alltid murats igen. För att hantera stenblocken användes bårar och skottkärror samt kranar med block och talja. Byggnadsarbetet utfördes av traktens befolkning, där var och en förväntades bidra efter förmåga.

Befolkningsutvecklingen i Sverige innebar med tiden att medeltidskyrkorna blev för små. Deras utformning passade inte heller den lutherska läran med sina mörka interiörer och helgonbilder. Många kyrkor byggdes därför om eller övergavs för nybyggda större kyrkor. Flertalet av de kyrkor som idag förvaltas av SFV just gick detta öde tillmötes. De avhelgades, övergavs och lämnades därefter åt sitt öde. Ödeläggelsen medförde skador men också att kyrkorna undgick det förändringstryck som påverkade många andra medeltidskyrkor. Då staten trädde in som ägare genomfördes nödvändiga reparationer och sedan detta blivit gjort framstår flera av byggnaderna som mer välbevarade än många av sina samtida motsvarigheter. I själva verket visar sig dessa byggnader vara några av de mest intressanta medeltida byggnadsverk som finns kvar i Sverige i dag.

 

DÄDESJÖ GAMLA KYRKA

Invändigt har så gott som alla svenska kyrkor från äldre medeltid en gång sett ut ungefär som Dädesjö gamla kyrka, med plant trätak, bänkar utmed långsidorna och en smal öppning, triumfbåge, med sidoaltare mellan koret och långhuset. Från senmedeltiden och framåt förändrades kyrkorummen successivt: de gamla trätaken ersattes med valv, vapenhus och sakristior byggdes till, fönstren förstorades och kalkmålningarna på väggarna målades över. Utvecklingen innebar att de tidigare öppna och lite ödsliga långhusen, där kyrkobesökarna stod upp eller satt på sidobänkarna, successivt byggdes bort. Interiören i Dädesjö gamla kyrka är dock kvar i det skick som troligen var allmänt rådande på 1100- och 1200-talet, och som hör till den tid då Sverige var katolskt.

Men kyrkan har haft en brokig historia. En gång i tiden var den nära att rivas. Vid mitten av 1700-talet konstaterade den dåvarande kyrkoherden, Jonas Aspelin, att kyrkan var ”mörk, trång och bofällig” och behövde byggas om. Eftersom befolkningsökningen var stor beslöt man sig så småningom för att bygga en ny kyrka istället. På grund av svåra tider dröjde det dock till 1793 innan byggnadsarbetet kunde påbörjas. En av de första åtgärder som vidtogs var att koret och absiden på den gamla kyrkan revs eftersom byggnaden innehöll användbart byggnadsmaterial. Snart beslutade man emellertid att kyrkan istället skulle användas som sockenmagasin och rivningsarbetet avbröts. Det då redan mycket ålderdomliga långhuset fick därmed stå kvar.

Ett nytt bjälklag uppfördes för magasinering av spannmål och på det gamla kyrkgolvet förvarades sannolikt diverse jordbruksredskap. Användningen som sockenmagasin fortgick under hela 1800-talet innan lundaprofessorn Ewert Wrangel fick syn på kyrkans välbevarade interiör 1905.. Två år senare förvärvades byggnaden av staten för 3 500 kronor och efter beslut av Kungl. Maj:t avsattes ytterligare 500 kronor för att täcka nödvändiga reparationer.

Innertaket i Dädesjö gamla kyrkas långhus består av handhyvlade plank med inlägg av snidade repstavar i ett rutmönster. Varje ruta är dekorerad med målningar som bland annat visar scener från Jesu födelse. En signering återfinns i triumfbågen där namnet Sighmunder står skrivet. Signeringen är utförd i runskrift vilket är talande för byggnadens ålder – detta kyrkorum är gammalt, mycket gammalt.

Trots sin ålder och unicitet fanns taket inte där när kyrkan var nybyggd. Kyrkans takstol är nämligen äldre än trätaket och dekorerad med sniderier vilket tyder på att kyrkorummet ursprungligen haft öppen takstol.

Ytterst få medeltida trätak finns kvar idag och taket i Dädesjö är det enda som ännu har kvar sina medeltida målningar. Det gör detta trätak unikt. Man måste åka långt utanför Sverige för att finna en motsvarighet, närmare bestämt till Zillis i sydöstra Schweiz där ett liknande tak finns att beskåda.

 

ENÅNGERS GAMLA KYRKA

Den gamla kyrkan i Enånger är idag en av få bevarade 1400-talskyrkor som uppförts i ett stycke, med långhus, kor, vapenhus och sakristia från en och samma utbyggnadsperiod. Även takvalven och deras vackra kalkmålningar är från samma tid. De är utförda av en målarmästare som genom stilutförandet med främst ornamentala målningar kopplats till den så kallade Tierp-skolan och målarmästaren Johannes Iwan. De medeltida takmålningarna tillhör de ytterst få i landet som aldrig varit övermålade. Därför framstår de med särskild lyster och skärpa.

Enångers gamla kyrka är troligen den tredje byggnaden på platsen, föregången av en träkyrka och en mindre stenkyrka. Kyrkogården, som alltså torde vara äldre än själva kyrkan, inhägnades tidigare av en stenmur med brädtak, av samma typ som ännu finns kvar i Trönö och Risinge. Vapenhuset revs på 1800-talet men rester av detta framträder i murverket på södra fasaden och genom grundstenar som sticker upp ur marken.

Då Enångers gamla kyrka övergavs för en ny på mitten av 1800-talet inreddes ett museum för kyrklig konst i byggnaden. Museiverksamheten pågick i närmare 100 år innan kyrkan återinvigdes som gudstjänstlokal 1952.

 

BRUNNEBY KYRKA

Brunneby kyrka byggdes som privat gårdskyrka på 1200-talet, troligen av lagman Bengt Magnusson, morfar till Heliga Birgitta. Kyrkan uppfördes av kalksten och består idag av ett långhus med fullbrett kor.

Den magnifika spiran byggdes på 1700-talet och anses vara en av Sveriges vackraste. Brunneby blev sedermera församlingskyrka men ersattes av en ny större sådan på 1820-talet. Den gamla kyrkan togs då i anspråk för brännvinstillverkning. Senare användes byggnaden som sädesmagasin. Takvalv och inredning revs i samband med den nya användningen och ett nytt bjälklag lades in. 1964 förvärvades byggnaden av staten som rustade upp kyrkan.

 

ARASLÖVS KYRKA

Araslövs gamla kyrka är den enda av de nio statligt ägda kyrkorna som ursprungligen uppfördes i tegel. Kyrkan byggdes troligen på 1200-talet som gårdskyrka vid Araslövs gård. Den har tillhört gården genom århundradena fram till 1950 då den skänktes till staten.

Långhusets stomme och koret är bevarade från 1200-talet liksom sydportalen med sin rikt beslagna dörr. Rester av tegelvalv i byggnadensinre kan vara samtida med den ursprungliga huskroppen.

Inredningen förstördes i skånska kriget 1675–79 och kyrkan byggdes därefter om till magasin. Under 1800-talet användes den för mejeriverksamhet och som statarbostad.

 

ARNÖ KYRKA

Den här medeltida gårdskyrkan uppfördes av ägaren till Arnöbergs gård. Byggnaden karakteriseras av sina många utbyggnadsperioder som spänner över flera sekler. Den tros vara grundlagd på slutet av 1100-talet eller under 1200-talet och har sedan byggts ut mot öster och väster. Stommen innehåller murverk från äldre medeltid och framåt medan inredningen är från 1600- och 1700-talet. Arnö kyrka har sedan 1920-talet varit föremål för byggnadsarkeologiska undersökningar och under senare tid har en mindre del av kyrkans kalkmålningar från 1600-talet tagits fram.

 

 

KÄLLA GAMLA KYRKA

Källa gamla kyrka är det mest intressanta exemplet på en öländsk kyrka med både profan och kyrklig funktion, det vill säga en kyrka och en försvarsborg i en och samma byggnad. Angripare från östersjöområdet härjade längs kusten under äldre medeltid och det är i detta sammanhang som Källa gamla kyrka fått sitt säregna utseende. Funktionen som försvarskyrka framgår av byggnadens ansenliga höjd och av det kraftiga bröstvärn som ännu ligger synligt från byggnadens insida.

Den nuvarande medeltidskyrkans stomme omfattar delar av en kastal av sten och har troligen föregåtts av en stavkyrka av trä. Någon gång under 1200-talet ersattes träkyrkan med en stenkyrka och genom två större ombyggnader fick kyrkan sin nuvarande yttre form. Ett vapenhus tillkom på 1400-talet och 1760 tillbyggdes en sakristia mot öster. Spår av tidigare takvalv framträder tydligt i interiören liksom avkapade golvbjälkar till en skyttevåning i höjd med bröstvärnet. Källa gamla kyrka övergavs 1888 sedan församlingen byggt en ny kyrka. Kyrkan skänktes till staten 1928.

 

 

SUNTAKS GAMLA KYRKA 

På håll ser byggnaden ut som en underlig betongkonstruktion, men vid närmare betraktelse framträder ett skickligt utfört stenarbete av fint huggna kalk- och sandstensblock. Suntaks gamla kyrka från 1100-talet är en av Sveriges bäst bevarade romanska kyrkor. Exteriören är typisk för tidens stenkyrkor, med ett rektangulärt långhus, ett smalare och lägre kor mot öster och vid korgaveln en rundad absid.

Ändrade synsätt på hur gudstjänsten skulle utövas medförde från och med 1200-talets mitt att koren breddades och höjdes på många kyrkor, men så icke i Suntak. Här finns både absiden och koret från 1100-talet kvar, liksom en smal triumfbåge med sidoaltare. Takstolen är medeltida och har ursprungligen varit öppen mot kyrkorummet. På väggarna återfinns rester av kalkmålningar från samma tid. Inredningen av trä är från 1600- och 1700-talet, liksom långhusets plana innertak. Till de bevarade inventarierna hör en märklig möbel, troligen en biskopsbänk, med snidat varghuvud och runinskrift. Originalet förvaras på museum och i kyrkan står idag en replik.

 

 

TRÖNÖ GAMLA KYRKA

Trönö gamla kyrka med sina oputsade stenfasader, takförsedda bogårdsmur och klockstapel är som helhetsmiljö en av de bäst bevarade medeltida kyrkoanläggningarna i Sverige. De äldsta delarna av kyrkobyggnaden är från 1100-talet och i det oputsade murverket kan senare utbyggnadsperioder studeras, bland annat en förlängning av långhuset och koret utförd på 1200-talets senare del och en omfattande breddning av hela kyrkan som troligen utfördes i början av 1500-talet.

Bogårdsmuren som är bruksmurad av tuktad gråsten och tegel följer den medeltida kyrkogårdens oregelbundna ringform och den böljande marken runt den kulle där kyrkan står placerad. Muren är täckt med ett tak av tjärade bräder. Med kristendomen infördes gravskicket med begravning på ett inhägnat område i anslutning till en byggnad. Till en början byggdes inhägnaderna av timmer men sedermera uppfördes stenmurar som kunde hålla jorden på plats och samtidigt åtskilja kyrkogårdens vigda jord från den ovigda runtomkring.

Den karakteristiska klockstapeln i Trönö är en av få i Sverige som bevarats från 1500-talet.

1913 skänktes Trönö gamla kyrka till staten av Trönö församling.

 

RISINGE GAMLA KYRKA

Innanför porten i vapenhusets västra gavel sitter en plankdörr vars sirliga smidesdekor för tankarna till träsniderier på norska stavkyrkor med sina flätade band och gallerverk. Risinge gamla kyrka utanför Finspång grundlades någon gång mellan 1150 och 1225. Trakten var redan under tidig medeltid känd för sin järnhantering, och tillgången till järn och skickliga smeder ger sig tillkänna i byggnaden. Det smide som pryder sakristians innerdörr har likaså en mycket ålderdomlig prägel och är daterad till 1230-talet. Dekoren symboliserar livets träd med grenverk, bladornamentik och ormar. Dörrbladet är monterat på en större plankdörr som troligen är samtida med sakristian, det vill säga från 1730-talet.

Det tydligaste och mest kända exemplet på Risinges smideskonst är annars den så kallade Risingedörren från 1495, som sitter i kyrkans ursprungliga huvudingång i södra fasaden. Under 1980-talet genomfördes en konservering och rekonstruktion av dörrens troligen ursprungliga färgsättning i klarrött med grön ram och dekor i form av grå och gula rosetter.

Risinge gamla kyrka är även vida känd för sina magnifika takmålningar. Valven i kyrkorummet slogs på 1400-talet och bemålades av en okänd konstnär som kommit att kallas Risingemästaren. Måleriet återger bildsviter med bibliska scener inramade av medaljonger, troligen med den så kallade Biblia pauperum, de fattigas bibel, som förebild, som är en illustrerad sammanfattning av bibeln avsedd för lekmän. Måleriet i Risinge är en av senmedeltidens allra första och allra största av detta slag och har troligen utförts på 1430-talet. I avlatsbrev undertecknade av ärkebiskopen i Uppsala 1435 meddelades fyrtio dagars avlat till den som gav bidrag till ombyggnaden, därigenom slapp man lika många dagar i skärselden den dag det blev aktuellt.

Senare i tiden ansågs målningarna i Risinge liksom i andra kyrkor som något oönskat, åtminstone från kyrkans ledning. 1670 utgick ett direktiv från Linköpings stift med påbud om att socknarna skulle måla över den katolska lärans ”fula och stygga målningar”. Någon övermålning av takdekoren genomfördes emellertid inte i Risinge och när biskopen i Linköping, Anders Rhyzelius, besökte kyrkan 1745 föreslog han återigen att målningarna skulle överkalkas. Men socknens invånare protesterade och målningarna fick vara kvar.

1712 uppfördes vapenhuset av trä som har en ovanlig placering framför västgaveln. Senare under 1700-talet tillkom även sakristian och den så kallade nykyrkan, en stor kyrksal placerad norr om långhuset, som var särskilt avsedd för smeder och andra hantverkare. Traktens historia som bergslag med en rikt utvecklad järnhantering ger sig alltså tillkänna även på detta vis.

Risinge gamla kyrka skänktes till staten av församlingen 1908.