Jan-Olov Westerberg

Jan Olov Westerberg, fastighetsdirektör vid Statens fastighetsverk. Foto: Artic Libraries

Krönika Ett pärlband efter kusten

Längst ute i i havsbandet utanför Kalix sitter jag i min lilla båt och kör ut mot en av öarna som sakta skymtar fram i morgondimmorna. Mitt uppdrag är att som fornminnesinventerare åt Riksantikvarieämbetet besöka en av de öar som ligger i ytterskärgårdarna i Norrbotten för att där inventera efter fornlämningar.

Året är 1988 och sommaren kommer att bli den varmaste på många år. Fältsäsongen sträckte sig från mitten av maj till slutet av oktober. Inte anade jag då att min yrkeskarriär trettio år senare skulle föra mig tillbaka till kronoholmarna men i en helt annan roll.

I den breda palett av platser som förvaltas av Statens fastighetsverk är kronoholmarna en del. En kronoholme är inget annat än en ö som ägs av staten som förr kallades kronan. En definition av en kronoholme är en ”Holme i hav eller i större insjö som låg utom byalagens rår eller som sedan urminnes tid hade tillhört kronan”. De finns efter i stort sett hela den svenska kusten, närmare 1700, men den största andelen finns i Norrbotten och Västra Götalands län.

Ön som jag styr min båt mot blir mer och mer tydlig. Dimmorna har svept undan och ersatts med en solig junidag med näst intill bleke. Över den spegelblanka havsytan hägrar ett par öar som ligger ännu längre ut, Malören och Lutskärsgrund. Men idag går färden till Likskär. Redan kan jag se den stora båken, byggd under 1900-talets första hälft på öns högsta topp. Båken, som är ett slags sjömärke, tjänade till att vägleda sjöfarare i en tid när havet både var den främsta vägen för långväga transporter av gods och människor och en källa till livsmedel genom fisket.

Varför staten har gjort anspråk på kronoholmarna ända sedan en tid när byarnas gränser inte hade fastställts och dragits upp har sin grund i flera olika saker. Fisket i det yttersta havsbandet var rikt och för att säkerställa kronans rättigheter gentemot enskildas egendom var det viktigt att definiera kronoholmarna. Med tiden har de också haft stor betydelse för både försvarsändamål, för sjöfartens vägledning och av andra skäl.

Jag styr mot hamnen intill det lilla fiskeläge som finns på Likskärs västra sida. Efter att ha lagt till och blivit bjuden på en kaffekopp av en av fiskarna, som kommit åter till sin lilla stuga efter att ha lyft näten på morgonen, är det dags att börja vandra över markerna och dokumentera vad som står att finna.

Spåren av våra förfäders vedermödor är många. Ovanför fiskeläget finns en stor gistgård, det vill säga rösen där stolpar ställts upp mellan vilka näten hängts upp för att torka. Flera hundra anspråkslösa små rösen följer öns sakta sluttande sida upp mot den högsta punkten. På andra sidan om toppen finner jag några tomtningar. En tomtning är en plats där stenar röjts undan så att de bildar en ring, ofta mot en större ring. De kan vara spår av en tillfällig övernattning, där båtens segel och åror användes för att rigga upp ett tält. Likskär är på sin högsta punkt cirka 15 meter och de tomtningar jag finner ligger på cirka tio meter över havet. De kan vara upp till 1 000 år gamla och tillkom sannolikt i en tid där dagens ö var avsevärt mindre.

Bottenvikens kust är nämligen landshöjningskust och med en tillväxt om cirka en centimeter i höjd varje år blir ytan större och större. Öarna växer och med det Statens fastighetsverks markinnehav.

Kronoholmarna, som idag främst är en resurs för friluftsliv och fritidsboende, berättar en viktig del av statens historia.