Att besöka Gotland är lite som att åka utomlands. Det är kargare, gråare, råare än på fastlandet, men också grönare, vitare, blommigare, blåare och ett koncentrat av natur, kultur och god mat. Det doftar semester och äventyr.

En del av charmen med Gotland är just kontrasterna. Mellan lummiga ängar och karga stenhällar, mellan inland och havsband. Men också mellan krig och fred, natur och underjord.

Vår resa, mellan de kulturfastigheter som Statens fastighetsverk förvaltar, tog sex dagar och gick i rasande fart. Lägg gärna till en vecka och varva utflykter med strandhäng och hängmatta.

Här finns många befästningar som bevarats för eftervärlden. Vi börjar vår resa med att ta väg 148 från Visby till…

TINGSTÄDE FÄSTNING

Solen skiner från en klarblå himmel och när de flesta är på väg till stränderna är vi ett 30-tal personer som går under jorden på guidning.

På Gotland finns inga berg, så Tingstäde fästning, som byggdes 1898–1914, är nergrävd i marken. Härifrån skulle Visby försvaras mot angrepp norrifrån och här fanns Gotlands centralförråd av ammunition, kläder och livsmedel. 5 000 man skulle kunna bo och hålla ställningarna i 30 dagar om de blev ockuperade.

Skans 1, som vi besöker, är en av fem skansar på området. Mellan skansarna drogs det taggtråd och hela försvarsområdet omfattar ungefär sex kilometer i omkrets. Jämför det med Visby ringmur som är 3,5 kilometer lång.

Skansen är ungefär 100 x 100 meter och rymde upp till 300 man. Runt skansen ligger en vallgrav med räls. Inte för tåg, utan för stora rälsburna strålkastare. 

Fästningen får sin el utifrån sedan 1944, men den har ett eget kraftaggregat som, vid behov och med lite reservdelar, fortfarande kan förse fästningen med den el och värme som behövs. Bränslet förvarades i en trekantig tank, troligen hopnitad på plats, som ännu står kvar. Här finns också många gamla apparater att se för den teknikintresserade.

Långa korridorer kantas av dörrar till kanontorn, kök, matförvaring, teknikrum, kontor och logement. Beväringarna åt i korridorerna vid uppfällbara långbord som än idag sitter fast i väggarna. Här finns utöver teknikprylar, även en historisk utställning med foton, brev och minnessaker väl värda att se. Väl ute i solen igen far vi norrut mot...

FÅRÖSUNDS FÄSTNING

Den ligger till större delen dold i sanddynerna, på Bungenäset längst upp vid Fårösund.
Fästningen byggdes 1885–86 efter att Sveriges kapacitet att värna sin neutralitet efter Krimkriget 1854–1856 ifrågasattes av England och Frankrike. De övertalade Sverige att befästa inloppet vid Fårö med tre fasta batterier och minpositioner. Efter första världskriget hade fästningen hunnit bli helt omodern och avvecklades. Men den var länge militärt skyddsområde.

Efter att militären lämnat och Statens fastighetsverk tagit över förvaltningen från Fortifikationsverket 1993 har det mellersta av de tre batterierna rustats och fått en hyresgäst som driver hotell. Här strosar vi gärna på stranden, cyklar längs grusvägar ut på Bungenäset eller plaskar i poolen om det är för kallt i havet.

Vi tar oss vidare en bit ned längst nordöstra kusten till Slite. Där kliver vi ombord på den lilla fiskebåten Linnea och tar oss, tillsammans med hembygdsföreningen, till utposten Enholmen för att ströva och kika på...

KARLSVÄRDS FÄSTNING PÅ ENHOLMEN

Det är en karg ö med vacker utsikt och välbevarade fästningsruiner och andra senare militära byggnader. Sammantaget ger de en god bild av gotländsk militärhistoria från 1600-tal och fram till idag. Liksom Fårösunds fästning kom Karlsvärds fästning på Enholmen till 1855–1856 i efterdyningarna av Krimkriget. Men här har det byggts och rivits i omgångar. Här har också funnits ett kolerasjukhus och ön har använts som karantän.

Vi går runt ön och ser lämningar efter den gamla femuddiga bastionen från mitten av 1600-talet och lär oss att stigen ner till havet – som mest ser ut som en svängd gång med uppskottade grusväggar – kallas ravelin. 

På ön ligger nu två donjoner, logement som också inrättats för strid och vi får gå in i den östra. Det är mörkt, kallt och fuktigt. Och spännande. Varje donjon var bestyckad med tolv kanoner och den östra har fått tillbaka en av sina. Mitt för varje kanon fanns ett logement med 8 bäddar. Här står sängar med madrasserna kvar i logementen så det är lätt att föreställa sig att rekryterna är ute på uppdrag. Även de kaminer som användes för uppvärmning finns kvar. I änden på byggnaden fanns ammunitionsförråd och kök.

Anläggningen demilitariserades så sent som 2010-2011 och är nu statligt byggnadsminne.

Man behöver inte alls vara militärt intresserad för att njuta av Enholmen. Den som går runt vandrar på en matta av timjan och kan njuta av ett rikt fågelliv, blommor, dofter, fridfullhet och en betagande utsikt.

Vi far vidare söderut längs väg 146 och 143 på ostkusten för besöka…

STRANDRIDAREGÅRDEN I LJUGARN

Strandridare infördes i Sverige 1638. De var beridna lägre tjänstemän vid tullverkets kustbevakning som skulle patrullera längs kusterna. På Gotland såg de till att Visby fick tull på utförda varor och se till att hålla kusten fri från smugglare och vrakplundrare.

Den ursprungliga Strandridaregården uppfördes omkring 1730 av bönder i närliggande socknar. De var skyldiga att se till att strandridaren och hans familj hade en bra bostad. Stugan är möblerad så som den kan ha sett ut - med slitna, enkla och mycket vackra möbler och föremål.

På övervåningen finns ett tullmuseum med exempel på smuggelgods och uppfinningsrika sätt att gömma godset.

I det nyare tullhuset som ligger på samma tomt drivs idag vandrarhem. Strandridaregården hålls öppet för allmänheten under sommaren tack vare frivilliga från Föreningen Ljugarn som turas om att vara värdar. 

Vi tackar för besöket och åker vidare för att möta solnedgången vid…

NÄRSHOLMENS FYRPLATS

Efter en färd på ringlande grusvägar tar det stopp framför ett par kor som står mitt på vägen och vägrar flytta på sig. Vi parkerar där strandängen börjar och går den sista halvkilometern till Närsholmens fyrplats. Solen håller på att gå ned och ljuset över ängar, stränder och hav är magiskt.

Vi njuter av tystnaden, eller snarare avsaknaden av civilisationens ljud. För här är det havet, fåglarna och vinden som står för ljuden.

En promenad på stranden och en värmande kopp medhavt te får avsluta kvällen medan vi anar hur solen sakta doppar tårna i havet. Lyckliga den som lyckats boka plats på det nyöppnade vandrarhemmet och kan somna till vågornas rogivande brus.

ROMA KLOSTER OCH KUNGSGÅRD

Roma kloster och kungsgård ligger längs väg 143, mitt på Gotland, mellan Visby och Ljugarn, omgärdad av sädesfält och alléer. Området kring Roma kloster har genom historien varit ett betydelsefullt centrum, som vikingatida handelsplats, mötesplats för det gotländska Alltinget under medeltiden och ett religiöst centrum under klostertiden.

Cisterciensklostret i Roma, Sancta Maria de Guthnalia, grundades 1164. Läget vid en av de centrala vägsträckningarna mellan öst och väst och den rika vattentillgången var perfekt för
ett kloster med stor trädgård enligt Cisterciensermunkarna. De var både skickliga trädgårdsodlare och duktiga byggare. Tre dammar som munkarna anlade finns fortfarande kvar.

I samband med reformationen konfiskerades Roma kloster omkring år 1530 och blev i stället säte för statsmaktens styreman på Gotland. Först som dansk kungsgård och efter att Gotland återigen blivit svenskt 1645, för svenska landshövdingar.

På 1700-talet revs de flesta klosterbyggnaderna. Kvar finns idag ruinerna av kyrkan och delar av klostergrunden. Sommartid brukar det spelas teater i ruinen, något som är väl värt ett besök, gärna med picknick i pausen.

Den nuvarande kungsgården med en huvudbyggnad och två flyglar byggdes av sten från klosterruinerna, åt landshövding Johan Didrik Grönhage, år 1733. Idag rymmer huvudbyggnaden en utställning om bygden och länsresidenset ligger i Visby. I flyglarna finns kafé och butiker.

Att ströva i den omgivande trädgården är som en vandrande meditation. Klostermurar, lämningar och träd ger svalka under varma sommardagar. Missa inte det gamla svinhuset där du kan lämna en önskan eller avslöja en hemlis.

RUINERNA I VISBY

Vi avslutar vår resa med att besöka alla Visbys kyrkoruiner. Den vise väljer ut några och sparar resten till en annan gång. Den vetgirige kan djupdyka i fakta på www.sfv.se.

Att det finns så många ruiner just i Visby beror på att staden under medeltiden var en viktig knutpunkt för handeln mellan östersjöländerna, Ryssland och norra Europa. Kyrkans korståg mot hedningarna tog sin väg över Gotland och Visby. Stora resurser och befolkningsökning ledde till ett omfattande byggande, inte minst av kyrkor.

Från mitten av 1100-talet och fram till brandskattningen av Visby 1360 byggdes minst tolv kyrkor innanför Visby ringmur och två utanför. Många kyrkor var församlingskyrkor, andra byggdes av särskilda gillen och några ingick i stora kloster. Under 1500-talet innebar reformationen dödsstöten för ett flertal kyrkor. Klostren stängdes och de flesta kyrkorna lämnades att förfalla. De fint huggna stenarna användes till andra byggnader och det var först år 1805 som ruinerna fridlystes.

Idag finns tio kyrkoruiner ovan jord innanför ringmuren och två utanför. Sankta Maria, med sina äldsta delar från 1100-talet, är idag Visbys domkyrka.

Sankta Katarina är den mest centrala och ligger vid Stora torget. S:t Clemens är en av de äldsta och var förmodligen en församlingskyrka. Den mest svårupptäckta ruinen är nog Sankta Gertrud, som ligger på en privat tomt. Här låg ett kapell från 1460–70-talen ägnat åt en abbedissa i det belgiska klostret Nivelles på 600-talet. Hon avbildas ovanför porten med en kyrka i famnen. Utöver sin vurm för att bygga kyrkor var hon trädgårdsmästarnas och resenärernas skyddshelgon och beskyddarinna mot råttor och möss.

S:t Hans och S:t Per är sammanbyggda och ägnade åt Johannes (troligen Döparen) respektive aposteln Petrus. Kvar idag finns delar av murverk och innanför dessa drivs bland annat kafé. Helge Ands-kyrkan är den mest originella, med ett åtta­sidigt långhus i två våningar och ett rakt avslutat kor. 

Vi tar oss ner till Botaniska trädgården och beundrar den trädstam som vuxit ihop med Sankt Olofs ruin. Vackert att beskåda men ett bekymmer för ruinvårdare eftersom trädet sakta spränger sönder ruinen.

Solen börjar gå ner och vi tar oss upp på klinten för picknick på slänten och för att tjuvlyssna på en konsert från S:t Nicolai kyrkoruin medan solen går ner över havet och stadens tak. Det är dags för oss att lämna ön med en skatt av minnen och fotografier. Platserna, människorna, historien och dofterna – en del av det kultur- och naturarv som tillhör oss alla.

Källor: Statens fastighetsverks vårdprogram och kulturmiljö­specialister, platsernas hemsidor samt intervjuer med personer på plats.

Visbys ruiner

Se alla bilder