Mats Djurberg, generalsekreterare för Svenska Unescorådet. Foto: Svenska Unescorådet
Krönika Kulturarv ett kitt för sammanhållning och tillhörighet
Kulturarv och traditioner spelar en viktig roll för att skapa gemenskap i ett samhälle, det för samman människor och är en del av vår identitet. Just eftersom kulturarv är så viktigt för den sociala gemenskapen är kulturarvet ofta särskilt utsatt i krig och konflikter. Det har vi inte minst sett bevis på i och med IS omfattande och systematiska förstörelse i Syrien och Irak.
Är medveten förstörelse av monument och förskingring av kulturarv som en rationell del av krigföring något nytt? Svaret är att metoden använts så långt tillbaka vi kan följa, men inte alltid av samma skäl. De allierades bombningar av kulturstaden Dresden i mars 1945 kan ses som ett exempel på krigshandlingar med syfte att bryta ner befolkningens kampvilja och förstörelsen av buddhastatyerna i Bamiyan i Afghanistan syftade till att ”bevisa” att det funnits monokulturer utan kontakt, handel, utbyten och påverkan.
Förstörelsen och plundringen av kulturarvet i Irak och Syrien har inte bara berövat nutiden och framtiden på kulturarv och historia utan också lett till ökande handel med stulna kulturföremål. Detta är inte heller något nytt men vad vi nu ser för första gången är att den illegala handeln finansierar terror.
FN-organet Unesco tog initiativ till resolutioner om detta i FN:s säkerhetsråd. Det ledde till att medlemsländerna fick i uppdrag att förstärka sin organisation för att förhindra den illegala handeln. I Sverige har en samverkansgrupp med bl.a. Riksantikvarieämbetet, Statens museer för världskultur, polisen, tullen, tillsatts som tillsammans ska motverka att Sverige blir ett transitland för stulna och olagligt utforslade kulturskatter.
Det går att knyta ihop det lokala med det globala.
Det internationella samarbetet sker i långa processer eftersom det alltid handlar om att få med så många länder som möjligt. Unesco är en central aktör i arbetet för att få fram mellanstatliga överenskommelser där förstörelser definieras som brott och inte längre kan ursäktas som en oundviklig konsekvens av konflikter.
En milstolpe i det internationella arbetet är den unika domen i internationella brottsmålsdomstolen i Haag från september 2016, där det slogs fast att förstörelsen vid världsarvet Timbuktu i Mali var ett krigsbrott. Förhoppningen är att domen blir prejudicerande.
Men trots naturkatastrofer och krig är bristen på kunskap och insikt det största hotet mot bevarandet. Händelser de senaste åren har visat att det i många länder saknas en förståelse för nödvändigheten av att bevara kulturarv – i alla dess former. Bevarandet ses som en kostnad, en teknisk fråga bland andra eller en fråga enbart för experter.
Museer, kulturarvs- och minnesinstitutioner, världsarvsstäder och fastighetsägare mfl. på olika nivåer, har ett stort och viktigt ansvar: Ni måste berätta om kulturarvet för fler och visa människor utanför expertkretsarna varför bevarande är viktigt. Ni måste alla vara en del av arbetet för att ge kulturarvet en funktion i samhällslivet som det uttrycks i Unescos världsarvskonvention. För att lyckas med detta måste ni nå människorna, individerna i vårt samhälle, och inte bara institutionerna och experterna. Detta är en stor pedagogisk uppgift, men den är inte omöjlig. Det går att knyta ihop det lokala med det globala och det är möjligt att presentera kulturarvet som en angelägenhet för alla.
Förståelse tillsammans med starkt och bred förankring är själva förutsättningen för långsiktigt bevarande.
Mats Djurberg
generalsekreterare
Svenska Unescorådet