Illustration till anekdoten om Lövstabruk.

Illustration av Lövstabruk till Anekdoten i Kulturvärden. Foto: Illustratör: Oskar Olsson

Anekdoten: Bruksorten som återuppstod

För 300 år sedan, sommaren 1719, härjade ryska flottan längs de svenska kusterna. En av de orter som drabbades var Lövstabruk, där nästan alla byggnader förstördes. Men familjen De Geer byggde upp bruksorten från grunden igen.

När ryssarna härjat färdigt återstod inte mycket av det stolta samhället Lövstabruk, förvärvat och utvecklat av industrialisten Louis De Geer i mitten av 1600-talet. Bruket, beläget i nordöstra Uppland, var landskapets rikaste i sitt slag.

Under ett fasansfullt dygn hade merparten av bebyggelsen bränts och jämnats med marken. Bruksarbetarna och deras familjer tvingades fly för livet ut i de djupa skogarna runt samhället. Skolan, smedjorna, bostadshusen, kyrkan och herrgården – allt maldes sönder av den ryska soldatesken. Ofantliga mänskliga och materiella värden gick till spillo. Denna tragedi drabbade Lövstabruk för precis 300 år sedan, den sista veckan i juli 1719.

Angreppet på bruket var en del i den stora ryska militäroffensiv som Peter den store släppte loss mot den svenska östersjökusten från Gävle i norr till Södertälje. Tsaren hade tappat tålamodet med de resultatlösa fredsförhandlingarna på Åland i slutfasen av Stora nordiska kriget. Med vapenmakt skulle Sverige tvingas på knä. Terror mot civilbefolkningen och förstörelse av samhällsviktiga industrianläggningar var strategin.
När de fientliga galärerna siktades ute på Ålands hav drogs i all hast militär personal och bondeuppbåd samman till en försvarslinje. Men denna förslog inte särskilt långt.

Efter att ha mjukat upp de svenska försvararna med kanonbeskjutning vällde ryssarna i land från de 16 galärerna. Hela byn Grönö eldades upp och vägen till Lövstabruk låg öppen. Efter fullföljt uppdrag drog sig ryssarna tillbaka från resterna av Lövstabruk nästan lika snabbt som de kommit. Härjningståget fortsatte till andra platser i Norduppland. Stora nordiska kriget avslutades med freden i Nystad 1721 som blev dyrköpt för Sverige.

Vid den här tiden ägdes Lövstabruk av Louis De Geers sonson Charles De Geer. Denne hade ärvt Lövstabruk på 1690-talet och uppförde en herrgårdsanläggning som stod klar 1702. Det var denna byggnad som ryssarna eldade upp. Charles De Geer hade ett stort engagemang för Lövstabruk och bygden, och förstörelsen av brukssamhället tog nästan knäcken på honom. Dock inte ekonomiskt, eftersom han hade goda inkomster från sina andra egendomar.

Omgivningen övertalade honom att bygga upp bruket, kyrkan och herrgården på nytt. Den ståtliga herrgård som idag kan ses är ett verk av honom. Charles De Geer hann dock aldrig se den färdiga anläggningen. När han dog 1730 hade man ännu inte lagt in golven.

Charles De Geer hade inga barn. Han bestämde därför att Lövstabruk skulle övertas av brorsonen och namnen Charles De Geer, som var tio år då han blev bruksägare i stor stil. Han gjorde en ovanlig karriär, där ett framgångsrikt ledarskap för Lövstabruk samsades med passionen för entomologi.
Intresset för insekter började med en silkesmask. Studiet av det lilla djurets utveckling till fjäril grep unge Charles. Ett intresse för entomologisk forskning hade fötts, vilket så småningom ledde till att han blev en av 1700-talets främsta auktoriteter på området.

Charles De Geers vetenskapliga författarskap kröntes av ett sjubandsverk om insekternas liv. Böckerna hade en central plats i det bibliotek han lät bygga vid bruksdammen, ett stenkast från herrgården. Vid Charles De Geers död 1778 stod cirka 8 000 böcker i hyllorna – och där står de alltjämt kvar. Många är unika och samlingen lockar fortfarande forskare från hela världen till den lilla bruksorten.
Källor: Tomas Anfält, ”Från nytta till nöje. Ett svenskt herrgårdsbibliotek” (1993), Ann-Charlotte Ljungholm (red), ”Lövstabruk. Ej sin like i hela riket” (2011), Sven Sjöberg, ”Rysshärjningarna i Norduppland” (1976).