Kulturvärden

Gröna ekblad

Foto: SFV/Magnus Laupa

Kronans ekar

Nästan 200 år tog det innan flottans ekplantage gav utdelning. Nu tar ekvirke från Visingsö plats på allt fler ställen. Till exempel i nya Nationalmuseum och på varvet i Karlskrona. 

Många i Sverige har nån gång besökt Visingsö, men långt ifrån alla turister upptäcker de stora skogarna som ligger närmast färjeläget.

– Det här är Sveriges största sammanhängande ekskog, säger Statens fastighetsverks skogvaktare Fredrik­ Ellgren när vi åker in på en lång väg som går spikrakt mellan träden.

Ekarna på Visingsö började planteras tidigt på 1830-talet, för att säkra svenska flottans behov av virke för skeppsbyggen. 1975 bedömdes att ekarna var vuxna nog att avverkas och det sägs att generaldirektören för Domänverket, den myndighet som före SFV förvaltade ekplantagen, då ringde till chefen för Marinen och erbjöd honom träden – så som det var sagt från början. Men marinchefen var, föga överraskande, kallsinnig och tackade nej. Det hade gått nästan 100 år sen flottan sjösatte sitt sista stora ekskepp. Ekarna på Visingsö blev stående i ytterligare 43 år.

– Men rätt många ekar har genom åren sågats ner i alla fall, på grund av gallring eller av att de dött eller blivit sjuka, säger Fredrik Ellgren.

Men så nu i februari 2018 genomfördes den första slutavverkningen av ek, ett område på tre hektar i den flera ­kvadratkilometer stora plantagen.

– En slutavverkning innebär att i princip alla träd tas ner, förklarar Fredrik Ellgren.

Formgivarna Anna Holmquist och Chandra Ahlsell på Folkform inspekterar eken på Visingsö som ska användas i Nationalmuseums bänkar.

Formgivarna Anna Holmquist och Chandra Ahlsell på Folkform inspekterar eken på Visingsö som ska användas i Nationalmuseums bänkar. Foto: SFV/Magnus Laupa

Det finns en efterfrågan på ekvirke i Sverige, inte minst tillverkas ekgolv. Ekstockarna från Visingsö gick till Österbymo i sydvästligaste Östergötland där det finns ett större lövträsågverk, varifrån eken går vidare till parkettfabrikanter och andra köpare. En av de platser där eken kommer att synas framöver är Nationalmuseum som i höst öppnar igen, efter att ha varit stängt för renovering i fem år. Det nygamla museets bänkar kommer produceras av visingsöek.

– Ek är ett så mytomspunnet material och vi försöker nu lyfta fram ekens yta på nya sätt genom olika typer av ytbehandling. Men ek är också ett av de material som är vanligt förekommande i resten av Nationalmuseum, så det känns naturligt att välja just ek, säger designern Anna Holmquist på studion Folkform som formgett de nya bänkarna.

Det ska bli mellan 25 och 30 bänkar, det är inte säkert att alla tillverkas av ekar från Visingsö men de allra flesta.

– Vi följer träden ända från fällningen på Visingsö, genom sågverk och till möbelsnickarens verkstad. I en tid där många möbler importeras från länder där arbetskraften är billig och produktionen anonym blir det ofta svårt för konsumenten att spåra en produkts ursprung. Därför tycker vi att den transparenta historien om möbelns ursprung är extra viktig, säger Anna Holmquist.

Och för första gången, tas Visingsös ekar i anspråk även för sitt ursprungliga syfte. På det gamla varvsområdet i Karlskrona vill Varvshistoriska föreningen ge vår tids människor en känsla av hur 1700-talets skeppsbyggare skapade ett fartyg.

– Vi ska resa tre spant i full skala, en del av mittpartiet i ett stort linjeskepp, säger föreningens ordförande Sven-Erik Hellbratt.

Bänkar gjorda av ek från Visingsö mot en husfasad på Riddarholmen.

På Riddarholmen i Stockholm finns bänkar gjorda av ek från Visingsö. Foto: SFV/Magnus Laupa

Under senare delen av 1700-talet var varvet i Karlskrona en formlig skeppsfabrik. Under den berömde skeppsbyggaren af Chapmans ledning byggdes 20 stora skepp på mindre än tio år.

– Det är otroligt hur de kunde bygga så många stora skepp så snabbt. Utan maskiner! I vårt projekt ser vi hur otroligt tunga ekarna är. Hur man på 1700-talet först kunde få hit alla stora stockar från när och fjärran och sedan bygga fartyg av dem är fantastiskt, menar Sven-Erik Hellbratt.

Ritningen som föreningen går efter är daterad 1766 och avser Riksens ständer, ett av skeppen som deltog i kriget mot Ryssland 1788–90. Även om det är bara är en liten del av det stora skeppets stomme som byggs så blir det en imponerande ekskapelse, 12 meter hög och 13 meter bred. 2020 hoppas ­föreningen att det ska vara klart.

– Det är extra roligt att en stor del av det ekvirke vi behöver, ett 90-tal stockar, kommer från planteringarna på Visingsö, säger Sven-Erik Hellbratt.

Så i ljuset av utvecklingen under 1800-talet och senare så framstår förstås den stora ekplantagen på Visingsö, som ett historiskt misslyckande. Men det var inte lätt att veta på 1830-talet. Och nu finns här istället Sveriges största ekskog, en sällsam naturupplevelse som SFV hoppas att fler människor ska upptäcka.

– Men det viktigaste i vår förvaltning av ekskogen är dels att den ska vara en produktionsskog som kan ge en viss avkastning idag, dels att den ska vårdas så att vi har ekar och en intressant och produktiv skog även om 100–200 år. Därför planterar vi successivt nya ekar där vi tagit ner de gamla, säger skogvaktare Fredrik Ellgren.