Konstfullt
Missfärgningar, revor och fuktskador. I Karin Hermeréns verkstad i Citadellområdet i Landskrona kan de flesta målningar åtgärdas.
En pincett, lite bomull och några droppar kemikalier. Det är inga avancerade verktyg som Karin Hermerén plockat fram när hon böjer sig över den guldinramade tavlan från tidigt 1700-tal. En parant adelskvinna ger en stadig blick mot betraktaren. Lystern i tavlan är fortfarande kvar, märkligt nog, men det finns smärre skavanker som nu ska åtgärdas.
– Man ser att tavlan fått en stötskada och lite fuktskador, kanske lite nikotin också, säger Karin Hermerén och rullar försiktigt bomullstussen över ett litet fält på ena sidan av tavlan.
– Du ser, smutsen försvinner. Jag testar mig fram i början. Det går aldrig att backa när man rengör, till skillnad från när man retuscherar och förbättrar – då går det alltid att göra om.
Men efter snart 30 år som målerikonservator är risken för felgrepp minimal. Här i verkstaden på citadellområdet i Landskrona åtgärdar hennes företag Konserveringsateljé Syd det mesta från krackeleringar till revor.
– Egentligen finns det bara en sak som inte går att åtgärda – när det har brunnit. Eftersom färgerna hettas upp får de annan kemisk formel och då går det inte att göra något, säger Karin Hermerén.
Från fönstren kan hon blicka ut mot Citadellet, som präglat Landskronas silhuett sedan 1559. En gång var det Nordens modernaste fästning innan det senare blev fängelse för livstidsfångar och därefter tvångsarbetsanstalt för ”glädjeflickor”. Numera är det ett säsongsöppet museum med mycketaktiviteter sommartid.
Karin Hermeréns lokaler ligger i en flygelbyggnad från 1700-talet som var logement åt soldaterna. Det är en ljus, luftig och funktionell lokal, som gjord för ateljéverksamhet med såväl kök som litet kontor.
– Det här är min fjärde lokal sedan jag kom hit och jag stortrivs. Jag har själv fått välja material och planlösning i samråd med slottsarkitekten. SFV är en väldigt bra förvaltare. Bland grannarna finns idel kulturella verksamheter: bokbindare, snickare, textilkonservatorer – och så ett café.
För dagen är det väldigt fridfullt innanför vallarna till citadellet, dit en träbro leder från parkeringen utanför. Just idag har bron dock skapat vissa problem. En transport är på ingång och det är osäkert om lastbilen kan köra över bron.
– Det är en åtta meter lång tavla från Kiruna kommun. Föraren ringde för en stund sedan och meddelade att de var här. Men nu vill man ha en försäkran från SFV att bron håller att köra över, säger Karin Hermerén. Kiruna kommun är en av hennes många uppdragsgivare. Annars är kunderna främst koncentrerade till södra Sverige. Bland dem återfinns museer, myndigheter och organisationer liksom privatpersoner som står för ungefär hälften av tavlorna.
– Det är fler privatpersoner som lämnar in idag än för 30 år sedan. Nu är konsten mer lättåtkomlig genom alla nätauktioner. Och många vill göra rent tavlan innan de sätter upp den. En vanlig arbetsdag jobbar hon med tre-fyra målningar samtidigt. Hon börjar kanske med att göra rent en målning. Medan den torkar svetsar hon en annan tavla som fått en reva, gör en förstärkning med en linneduk under; tar sig därefter an en inramning. Det är ett varierat jobb.
I mitten av verkstaden står ett stort bord med sex-sju tavlor. Det ser ut som ett vanligt bord, men tittar man närmare är det ett slags teknikbord med värme- och trycklösningar, ett lågtrycksbord.
– När en tavla börjat krackelera lägger vi den här med plastfilm över. Då har vi ett vacuumtryck ovanifrån och så lite värme underifrån så att färgen kan lägga sig efterhand.
Karin Hermerén visste tidigt att hon ville jobba med konst. Efter konstvetenskapliga studier och praktikplatser hos olika målerikonservatorer kom hon in på den nyinrättade konservatorsutbildningen i Göteborg 1988. Därefter väntade en tuff arbetsmarknad.
– Det fanns inte så många jobb att söka, så det var naturligt att starta eget. Jag samarbetade med andra konservatorer och de hade sina firmor här i Landskrona. Så sedan dess är jag stationerad här, även om jag bor på annat håll, säger hon.
Sedan starten har hon hunnit med mycket: konservator åt Helsingborgs kommun, flera utredningsuppdrag för olika myndigheter och museer, jobb åt Statens konstråd för att bara nämna några i högen. Och nu är hon även chef för konservatorsavdelningen på Moderna Museet i Stockholm, dit hon pendlar. Att hon har svårt att få tiden att räcka till är begripligt. Efter alla år är Karin Hermerén ett välkänt namn i konservatorskretsar. Redan på 90-talet fick hon göra premiär i den publika världen med ett inhopp i Antikrundan för att svara på frågor. Sedan dess har hon sett det mesta som kan hända en tavla. För några veckor sedan kom dock ett ovanligt knepigt fall. En institution kallade in henne för att kontrollera en tavla som hängde väldigt högt upp och som fått en oförklarlig reva.
– Jag har ju varit med om det mesta: dartpilar, hagelbössor och gafflar. Men det här var en svår nöt. Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlade om – det var rotorbladen från en drönare som förstört tavlan, konstaterar Karin Hermerén.
Det var bara att svetsa ihop i vanlig ordning. Konservatorsjobbet har utvecklats en hel del sedan Karin Hermerén startade sin verksamhet. Det gäller både verktygen och vilka medel man använder: hur mycket man gör och med vad.
– Det är mer hands-off än hands-on nu, det vill säga mer förebyggande arbete och konservering än restaurering. Och så är lösningsmedlen givetvis mer miljövänliga idag, säger hon. Men det grundläggande hantverkskunnandet är detsamma. Pincetten och bomullen har funnits med ett bra tag. I digitaliseringens tidevarv tycks målerikonservator vara ett av ganska få yrken som inga algoritmer kan ersätta. Och det borgar för att kulturarvet kan fortsätta att förvaltas i det gamla militärlogementet i Landskrona.