Kronan satt stadigt på hans hjässa med de mörka lockarna. Nu var han Karl XIV Johan, den förste monarken i dynastin Bernadotte. Kungssången brusade under Storkyrkans höga valv denna minnesvärda majdag för precis 200 år sedan.

Åtta års förberedelser som kronprins var över. En lärlingstid kan man säga, då Karl XIII var sjuklig och svag och obönhörligen hamnade i skuggan av sin kraftfulle och dynamiske adoptivson. En man som vid sjutton års ålder, 1780, bytte kontorsjobbet i hemstaden Pau mot soldatlivet och använde revolutionen för att svinga sig upp till de högsta militära sfärerna.

Tiden som kronprins betydde naturligtvis också att Karl Johan tog plats i hovlivet på de kungliga slotten. Karl XIII:s favoritslott var Rosersberg som ställdes till hans förfogande redan då han var en ung prins. Tidigare privatägt blev Rosersberg ett kungligt slott och har så förblivit.

Karl Johan höll ofta till ute på detta kungafamiljens sjönära lantställe vid Mälaren, särskilt sommartid. Inspirerad av adoptivfadern lärde han sig uppskatta Rosersberg. Slottet låg hyggligt nära Stockholm, men tillräckligt långt bort för att ge en känsla av frihet från huvudstadens plikter och stela hovliv.

En skildring av Rosersberg så som slottet tedde sig i början av Karl XIV Johans regeringstid kan man ta del av i dagböckerna av den så kallade Årstafun, Märta Helena Reenstierna, som var en stor beundrare av Karl XIV Johan:

”Vi fingo där se allt vad möjligt var i slottets rum, vilkas prakt är omöjligt för mig att beskriva. Att säga kunglig prakt skall väl betyda något, men då en kung med så mycket smak och rikedom, vår milde konung Karl Johan, till deras möblerande valt allt utsökt, så må man ej bjuda till att beskriva det”.

I adoptivmodern Hedvig Elisabet Charlottas före detta sovrum inrättade Karl XIV Johan sin sängkammare, kompletterad med ett stort skrivbord. På detta hade han placerat ett dryckes­horn med ett speciellt motiv från Nordens forntid: mötet mellan krigshjälten Oden och den gamle sveakungen Gylfe. Som tidigare krigare och fältherre såg Karl XIV Johan sig själv i Oden och Karl XIII i kung Gylfe. Med ett handslag bekräftade Oden och Gylfe en uppgörelse att regera tillsammans.

Rosersberg var inte det enda slott Karl XIV Johan kunde disponera när han så önskade. De kungliga slotten var många, de bar på varierade berättelser och de gav olika signaler. Som den uppkomling i de kungliga kretsarna Karl XIV Johan ändå var, hade varje steg han tog också en symbolisk betydelse. Prio ett var att ideologiskt stärka den späda dynastin Bernadotte, där arvsföljden hängde på en enda person: prins Oskar.

Kungens budskap till omvärlden var att han och hans efterkommande stod för kontinuiteten i den svenska monarkin från Gustav Vasa – också han en dynastigrundare och uppkomling. Genom att undvika Gripsholms slott och Haga med slottet och kungliga paviljongen markerade Karl XIV Johan mot föregående dynasti med Gustav III och den avsatte orosanden Gustav IV Adolf.

Ett av Karl XIV Johans första ingrepp i Rosersbergs interiör var att undanröja en stor målning av Adolf Fredrik. Något senare omgestaltade den nye kungen också Hoglandssalen, slottets mest imponerande rum. På ­central plats i salen lät Karl XIV Johan sätta upp en gigantisk marmorbyst av sig själv, flankerad av små medaljonger med porträtt av adoptivfadern och Gustav III. Men bakom den kolossala marmorbysten vankade en orolig och alltmer allenarådande man, bekymrad över liberala tendenser och rädd att störtas från tronen. Mot slutet av sin regeringstid mildrade Karl XIV Johan sin benhårda konservatism och gick på flera områden reform­ivrarna till mötes. Den gamle kungens popularitet steg och kröningsjubileet 1843 blev en folkfest.