Spåren efter vårdinsatser i förhistorisk tid är få och svårtolkade. Men vid Alvastra pålbyggnad, en kilometer nordost om klosterruinen i Östergötland, har människoskallar utsatta för kirurgiska ingrepp hittats. Några har daterats till stenåldern, andra härrör från järnåldern. Även på Helgö i Mälaren har arkeologer gjort fynd av skalpeller och andra instrument som styrker tanken att intresset för kirurgins möjligheter var utbrett under järnåldern.

Under 1200-talet etablerades en lång rad så kallade helgeandshus (heliga andens hus) runt om i Norden. Idén om de självförsörjande barmhärtighetsinrättningarna (en kombination av sjukhus, ålderdomshem och fattighus) kom från kontinenten där Helgeandsorden redan fått fäste. Under medel­tiden fanns ett 70-tal helgeandshus i Sverige, Danmark och Norge. I Sverige utvecklades verksamheten med hjälp av donationer och allmosor. Enligt katolicismen var allmosorna en väg till syndernas förlåtelse och frälsning. När reformationen tidigt på 1500-talet drog över landet tvingades vårdinrättningarna stänga.

Sveriges brytning med den romerskkatolska kyrkan innebar inte bara slutet för helgeandshusen, även klostren tvingades avveckla sin verksamhet. Med dem försvann vårdande funktioner, i några enstaka fall bedrev klostren också mer utåtriktade sjukstugor som nu gick förlorade.

Efter reformationen föll ansvaret för sjuk- och fattigvård på socknarna, men det dröjde lång tid innan omsorgsfrågorna prioriterades, framför allt för fattigvården. Under 1500-talet etablerades ett antal kronohospital som med hjälp av statliga bidrag erbjöd sjukvård. Danviks hospital i Stockholm och Vadstena hospital i Östergötland var mot slutet av seklet de två största.

Under 1600-talet spred sig tankarna om ett hälsosamt och stärkande liv kring en brunnsmiljö. I Medevi – ett par mil norr om Vadstena – startade 1678 Nordens första hälsobrunn. Ramlösa, Loka, Sätra och ytterligare en lång rad privata satsningar följde snart i Medevis spår. På 1800-talet tog sig idén om det sunda livet nya uttryck längs den svenska västkusten. Kurorter som Varberg, Lysekil och Gustafsberg lockade med vackra anläggningar, salta bad och friska vindar.

När Serafimerlasarettet inrättades på Kungsholmen i Stockholm 1752 blev det starten för ett svenskt sjukhusväsende med bättre organisation och högre ambitioner. I landsortsstäderna lät man emellertid inte nöja sig med löften om tillgång till Serafimerlasarettet, nu ställde man krav på egna sjukhus. Kraven resulterade i ett kungligt brev 1765 vilket förklarade att de stift eller städer som kunde bekosta ett lasarett skulle få behålla de penninginsamlingar som tidigare hade tillfallit Serafimerlasarettet. Snart följde både en rad länslasarett och nya vårdinrättningar i form av barnhus, tukthus för lösdrivare och spinnhus för kvinnor.

Samtidigt som de regionala sjukhusen blev allt fler stärktes organisationen och 1813 var tiden mogen för ett statligt ämbetsverk i sjukvårdsfrågor: Sundhetskollegium (numera Socialstyrelsen). 1861 kunde kollegiet räkna in 47 lasarett och mindre sjukvårdsinrättningar runt om i landet. Året efter presenterades en ny förordning som flyttade över en stor del av hälsovårdens ärenden till landstingen och 1864 följde lasarettsstadgan som gjorde sjukvården till de enskilda länens ansvar.

Samhällsutvecklingen i Sverige accelererade kraftigt från mitten av 1800-talet tack vare tilltagande industrialisering och förbättrad samhällsekonomi. De ekonomiska strukturerna utsattes för en mer kritisk granskning än tidigare, och ett ökande intresse för politiska frågor resulterade i successiva demokratiska reformer. Den statliga myndigheten Överintendentsämbetet (en föregångare till Statens fastighetsverk) med anor från 1600-talet, slog vakt om den goda arkitekturen när mängder av nya offentliga byggnader restes under andra hälften av 1800-talet. Tack vare ämbetet fanns det därför till exempel specifika krav för hur ett sjukhus skulle utformas.

Under senare delen av 1800-talet byggdes, förutom lasarett, också ett stort antal sanatorier och epidemisjukhus runt om i landet. Gärna på högt belägna platser där den rena och friska luften förväntades ta upp kampen mot de fruktade farsoterna tuberkulos och Spanska sjukan. Bara under åren 1918–1920 dog 38 000 svenskar i sviterna av Spanska sjukan. Det antiseptiska tänkandet om steril miljö, som hade fått fotfäste på 1890-talet, bidrog till en kliniskt förbättrad sjukhusmiljö. Såväl sanatorierna som epidemisjukhusen upphörde under efterkrigstiden och denna form av vård överfördes i stället till sjukhusens infektionskliniker.

Den offentliga vården tog nya stora steg en bit in på 1900-talet. Under 1930-talet spred sig depression och arbetslöshet snabbt från USA till Europa och Sverige, där den nytillträdda socialdemokratiska regeringen gav socialpolitiken en framträdande roll. Redan på 1930-talet etablerades bland annat en organisation för sjukkassan och 1955 var tiden inne för ett socialförsäkringssystem som omfattade alla medborgare. Denna förändring ledde till uppförandet av särskilda försäkringskassebyggnader som ofta utgjorde dominerande inslag i stadsbebyggelsen.

Från slottshålor till fångvård

Fångvården hade så sent som på 1800-talet inte särskilt mycket med vård och återanpassning att göra. Ett fängelse skulle framför allt ha en avskräckande effekt, och brottslingar avtjänade alltför ofta sina straff i mörka, medeltida fängelsehålor på ställen som Carlstens fästning, Kalmar slott eller Citadellet i Landskrona.

Kronprins Oskar, sedermera Oskar I, reagerade mot misären och 1840 skrev han tillsammans med fångvårdschefen Claes Livijn ett debattinlägg som slog an tonen för en humanare fångvård. Riksdagen reagerade snabbt med ett extra statsanslag för att förbättra situationen, och efter den stora fångvårdsreformen 1841 fick Överintendentsämbetet i uppdrag att bevaka en om- och nybyggnation av landets fängelser.

Moderna tankar om pedagogik och rehabilitering banade nu väg för fängelsebyggnader med ensamceller och generöst ljusinsläpp. Mellan 1846 och 1880 byggdes 45 nya cellfängelser runt om i landet. De största fängelserna var benämnda centralfängelser, vilka var belägna i landets större städer, medan de något mindre länsfängelserna var förlagda till residensstäderna. Två av de bäst bevarade fängelserna är länsfängelset i Gävle från 1847 och cellfängelset i Umeå från 1861. Folkrörelsernas engagemang och en växande politisk medvetenhet gav under slutet av 1800-talet ytterligare stöd för utvecklingen mot en människovänligare fångvård.