Kulturvärden

Svartvit illustration av Anders Lindeberg på Vaxholms fästning samt en folkhop.

Illustratör: Joanna Hellgren

Anekdoten: Dramatens grundare fick behålla huvudet

- Huvudet på axlarna eller avhugget i en korg – vilket är viktigast? Publicisten, agitatorn och Dramatengrundaren Anders Lindeberg chockerade och förtjuste sin samtid när han 1834 vägrade be om nåd inför sin egen dödsdom.

För att begripa Anders Lindebergs stolta hållning måste vi bege oss 170 år tillbaka i tiden, till ett Sverige på väg in i industrialismens era. 1809 var en  brytpunkt. Den gustavianska tiden var över. Det var en »islossning och jäsande vulkan«, enligt Esaias Tegnér. En liberal tryckfrihetslag började gälla 1809 och det politiska livet svämmade över av trycksaker i en upphetsning som nog kan jämföras med internets tidiga dagar. Det smutskastades och munhöggs med espri och lärda citat och boklådorna sålde de senaste stridigheterna i tryck. I sin bok Heroer på offentlighetens scen (1897) kallar Kurt Johannesson detta broschyrkrig för »den svenska offentlighetens och litteraturens slyngelålder«.

Anders Lindeberg var en av de stridande. Han var stockholmare, född 1789. Han hade tjänstgjort i Skärgårdsflottan och deltagit i flera slag i Finland, stridit i Tyskland oh Norge, men sändes hem som övertalig när Norsk-Svenska unionen var ett faktum. 

Under krigstiden hade han skrivit poetiska verk och även fått erkännande av Svenska Akademien. Han gav sig nu in i de politiska striderna på allvar, med en pamflett om den svenske tronföljarens uppfostran, ett besvärligt ämne. Kronprins Karl Johan (sedermera kung Karl XIV Johan) mutade Lindeberg till att avstå från utgivning och gav honom dessutom en kunglig pension på 400 riksdaler. Lindeberg slöts till kronprinsens litterära trupp.

Han var en framgångsrik skribent under det tidiga 1820-talet, prisbelönt av Svenska Akademien. Som dramatiker var han mindre lyckad. Tragedin Blanka på Kungliga teatern 1822 gick uselt. Han översatte och skrev under tio år och ingen skulle ha kommit ihåg hans litterära mödor om Anders Lindeberg inte svängt och tagit avstånd från den beskyddande kungamakten.

Mitt avhuggna huvud gör större nytta än på mina skuldror.

Anders Lindeberg

Han började sin kamp 1832 genom att i Stockholms-Posten publicera avslöjande dokument från statsomvandlingen 1809. Hovet försökte stoppa artiklarna och hotade med att dra in Lindebergs pension. Han hade antagligen också surnat till över att hans pjäser skrattades ut och att endast Kungliga teatern kunde visa skådespel. Han dömde ut repertoaren och teaterns dåligt skötta ekonomi i en rad fräsande artiklar. När han så genomförde ett upprop där medborgare erbjöds teckna aktier i en ny »National-Theater« fick kungamakten nog. Lindeberg kallades till polisen som meddelade att det var förbjudet att driva en privatteater. Han skrev då till JO (inrättad 1809) och bad om en utredning om teaterförbudet inte stred mot grundlagen. Det handlade inte bara om teater, utan större frågor om kungamaktens godtycke, skatter och maktmissbruk som kunde drabba alla medborgare. Den konservativa motelden mot Lindeberg blev först ett tidstypiskt häcklande med smädande dikter och en tidning, Flugsmällan, som enbart innehöll angrepp på Lindeberg, som i sin tur svarade med tryckfrihetsåtal. De konservativa attackerna mot Lindeberg samlade dock det liberala motståndet, pressen delades i två läger och striden trappades upp. Lindeberg blev en folklig mediehjälte, en Don Quijote som stormade mot kungamaktens orättvisor. Hans porträtt visades i boklådorna. Den 11 april 1834 åtalades han för majestätsbrott. Hela riket följde rättegången med spänning eftersom åklagaren hävdade dödsdom. Domen blev också halshuggning, »sig till straff och androm till varning«. Från Vaxholms fästning, den gamla borgen i skärgården, svarade Lindeberg att han vägrade be om nåd. Han ville inte ingå i en politisk fars.

Efter sommaren 1834 fastställdes dödsdomen. Lindeberg vägrade att ta emot ett erbjudande om tre års straffarbete. I stället skrev han till överståthållaren och bad att få veta dödsdagen, eftersom hans huvud gjorde större nytta avhugget än på halsen. Det hela var ett spel för gallerierna. Enligt planen skulle oppositionen tystas med domen, sedan skulle Lindeberg benådas av en storsint kungamakt. Problemet var att Lindeberg vägrade att spela med. Han bad till och med om att få bli halshuggen på sin födelsedag, den 8 november. »Ett afhuggit hufvud är en rund kropp, och I skolen snart märka, att thronen vacklar på denna grund, liksom lyckan på sitt klot«, skrev han hotfullt från det iskalla fängelset.

Patetiken i skrifterna var stor när Lindeberg beskriver sitt fallna huvud som det första i en revolution där majestätet, »blek och bäfvande« ska åse hur en tacksam nation såg frihetens träd växa ur det spillda blodet. 

Inne i Stockholm var Anders Lindeberg en idol. Skriverierna mellan honom och olika ämbeten trycktes som nyhetsmaterial och sålde som smör i bokhandlarna. Hans Samlade arbeten blev en bestseller, men tiden började rinna ut. Den 20:e oktober, knappt tre veckor innan bilan skulle falla, utfärdade kungen något desperat en allmän amnesti för politiska fångar för att fira sin ankomst till Sverige 24 år tidigare. Den sturske Lindeberg vägrade såklart. 

Men han var bara en inlåst människa och det krävdes till sist simpelt lurendrejeri för att bli av med honom. Enligt sägnen lockades han ut ur cellen för att en person ville prata med honom utanför fängelsemuren, men när Lindeberg kom ut slogs dörren igen bakom honom och låstes inifrån. Den dova smällen i detta antiklimax var också avslutningen på Lindebergs politiska laddning.

»Sedan han gick miste om att halshuggas, har han förlorat all populäritet. Det var synd om den mannen: han kunde ha blivit någonting efter döden. Han, som stod så vacker för svenska folkets imagination, är nu bara ful, och ingenting mer«, var Carl Jonas Love Almquist ganska råa sammanfattning av historien.  

 

Anders Lindbergs teaterpassion fanns kvar och han sökte nya tillstånd för att driva privatteater. Åtta år efter dödsdomsdramatiken, i november 1842, kunde han öppna »Nya Teatern«. Verksamheten gick tyvärr dåligt och redan efter två år fick Lindeberg lämna teatern till borgenärerna. Men teatern drevs vidare i omgångar och lever i dag storstilat vidare som Dramaten i Stockholm.

Anders Lindeberg skrev vidare om politik och historia, stred en smula mot kung Oscar I, författade romaner som i dag är totalt bortglömda. Med huvudet fortfarande på axlarna dog han en naturlig död 1849 och ligger begravd på Hedvig Eleonoras kyrkogård. Men det där högspända halvåret 1834, då hela riket andlöst inväntade giljotinens verk och frihetens pris, var Anders Lindeberg Sveriges mest hårdnackade man.