Portland Place

Portland Place – Londons bredaste gata

Under 1700-talet fördubblades Londons befolkning och staden expanderade ut över lantliga åkrar och betesmarker. Portland Place planerades så att den skulle sträcka sig norrut från den i dag sedan länge försvunna lantegendomen Foley House, vars ägare insisterade på att den nya bebyggelsen inte fick inkräkta på utsikten över landskapet. Därför gav man Portland Place samma bredd som Foley House, vilket resulterade i Londons bredaste gata.

Bröderna Robert och James Adam, två av 1700-talets främsta arkitekter i England, blev fastighetsutvecklare och byggherrar i London 1768. Vid denna tid intresserade sig deras kolleger främst för att rita herrgårdar på landet. Robert Adam planerade Portland Place som en storslagen gata kantad av mindre palats, men efter en konjunkturnedgång i samband med det nordamerikanska frihetskriget bestämde man sig i stället för att bygga enklare huslängor längs gatans båda sidor. Robert tappade intresset och ritningarna färdigställdes i stället av brodern James. Den nya gatan kantades av kvarter med bostäder som utfördes i form av exklusiva radhus i tre våningar med samkomponerade fasader. Det uppfördes 32 radhus på den västra sidan och 36 något smalare hus på den östra. Husen fördelades på fem kvarter på vardera sida. Området började byggas 1776 och var i huvudsak färdigt 1780.

James Adams ritning till huslängan vid Portland Place. Nummer 27 ligger längst till vänster.

Royal Route – en paradväg

Området förändrades under 1800-talets början av arkitekten John Nash på uppdrag av prinsregenten, senare kung Georg IV. Den öppna marken i norr omvandlades då till Regents Park och vid anslutningen mot Portland Place tillkom den halvcirkelformade platsen Park Crescent. I söder förlängdes gatan i en krök kring Foley House ner till Oxford Street. Ganska snart därefter revs Foley House. Portland Place kom att ingå i ”Royal route” - paradvägen planerad av Nash som utgick från det dåvarande kungliga residenset Carlton House och passerade nydesignade Picadilly samt Oxford Circus, via Portland Place med slutdestination det nyanlagda Regents Park. Portland Place behöll på detta sätt den utblick mot grönska som det var tänkt att den skulle ha.

Visste du att:

Området där Regents park är beläget var förr känt som Marylebone Park.

Bröderna Adams sparsmakade enkelhet

James Adams fasadritningar till de två huslängor som ligger mittemot varandra vid Portland Place visar att de var avsedda att bilda en enhetlig komposition. Detta är inte så tydligt i dag eftersom byggnaderna har förändrats av sina ägare och hyresgäster under drygt 200 år. Men ritningarna visar relativt enkla georgianska huslängor i tre våningar med bröderna Adams eleganta klassiska formspråk och med viss accentuering av mittpartiet och sidorna.

Nummer 27 ligger vid södra ändan av den västra längan på en tomt som är 10,5 meter bred och 51 meter lång. Ritningen visar nummer 27 med ett runt fönster i en välvd nisch som går över två våningar på fasaden, men i själva verket blev det en betydligt enklare byggnad. På engelskt manér hade husen en våning under mark med fönster mot en försänkt del närmast fasaden. Denna våning innehöll kök och utrymmen för tjänstefolk. Källarutrymmena fick sitt ljus från det smala sammanhängande ljusschaktet framför huset och vindsvåningen lystes upp av fönsterkupor i skiffertaket.

Någon gång under det tidiga 1800-talet höjdes gatufasaderna så att vindsvåningen fick fönster i fasad som ersättning för takkuporna. Ungefär samtidigt kompletterades samtliga hus i kvarteret med en grund balkong med smidesräcke på plan en trappa. Under 1800-talet fick bottenvåningarna också rusticerade fasader.

Rum för sällskapsliv

Bottenvåningen och våningen en trappa upp upptas av storslagna mottagningsrum. Sovrum och övriga privata rum låg på våningen ovanför dessa, medan tjänstefolket sov på vinden och arbetade i källarens kök och tvättstuga. Bakom huset fanns en liten trädgård och i dess bortre ände stall och uthus, som nåddes via en smal gränd som löper längs kvarterets baksida. Husen var tänkta för ett fashionabelt sällskapsliv. Därför är bottenvåningen och första våningens rum förbundna med en väl tilltagen stentrappa med ett utsökt smidesräcke. Trappan reser sig i ett tre våningar högt rum med ett ovalt ljusinsläpp i taket. Arrangemanget med en spatiös och ordentligt upplyst trappa betonar de viktigaste rummen vid en tid då det ännu inte fanns något gasljus. Övriga våningar når man via en separat intilliggande trappa som går genom hela huset. Sovrumskorridoren på andra våningen har fått en tilltalande teatralisk känsla i och med att den blickar ut över trapphuset genom en rad av pelare.

Adamstilen – Pompeijanska minnen med personlig touch

Robert Adam.

Porträtt av James Adam.

Alla paradrum har kvar de eleganta stuckaturer på väggar och tak som är typiska för bröderna Adams byggnader. De är bland annat inspirerade av de väggmålningar som Robert Adam dokumenterade i utgrävningarna av de antika städerna Pompeji och Herculaneum när han som ung var ute på sin långa bildningsresa på kontinenten.

När Robert återvände till England 1758 utvecklar han tillsammans med sin bror James en högst personlig nyklassisistisk stil, benämnd Adamstilen, inom framför allt möbel- och inredningskonsten. Denna tog sig uttryck i en nydanande relief- och färgrik rumsinredning som kom att bli förhärskande trettio år framåt. De flesta av motiven, festonger, vaser, sfinxer och annat som han sett under sin resa, hade använts tidigare men det var kombinationen som var banbrytande. De ritade allt från fasader till dörrbeslag och möbler med stor detaljrikedom. På Portland Place 27 förefaller till exempel de intrikata dörrhandtagen i mässing vara i original.

Deras eleganta klassicism spreds snart vidare i hela norra Europa, inklusive Ryssland och inte minst till USA. Under 1800- och 1900-talet har stilen även återuppstått som “nystil” ett flertal gånger och den fortsätter även i vår tid att vara aktuell vid nyinredningar både i Europa och USA.

Wedgewoodgrönt

Adamsstilen introducerade en spröd och detaljrik vit stuckornamentik mot en botten av klara kulörer; ärtgrön, himmelsblå, citrongul, lila, rosa och terracotta. Den engelska keramikern och industrimannen Josiah Wedgewood (1730–95) startade 1769 en fabrik i Stoke-en-Trent där han utvecklade en ny typ av stengods, Jasperware, 1774 med en matt yta. Även han fick inspiration från utgrävningarna i Pompeji och bland de grekiska 400-tals vaser som hittades där. Nästan all grekisk keramikdekor byggde på skillnaden mellan ljusa och mörka färger i skalan mellan ljust beige och mörkbrunt/svart. Wedgewood ”moderniserade” det antika färgschemat – beiga figurer blev vita och den mörka bakgrunden ersattes med kulörer hämtade från romerskt muralmåleri. Designen var också starkt influerat av bröderna Adam. Wedgewoodkeramikens dekor är lika lätt och elegant som brödernas inredningar. Båda var banbrytande, kopierades och fick många efterföljare.

Dagens ambassad

Dagens ambassad

Envoyér och ambassadörer

Historiskt sett var en diplomat, med högsta rang, ambassadör. Till mindre stater sändes envoyéer, vilket är en rang under ambassadör. Som regel var ambassadörerna aristokrater, och när arbetet så småningom formaliserades krävdes också ett residens där man kunde ge överdådiga mottagningar och fester.