Kulturvärden 4, 2025
Skogens väktare
I de jämtländska skogarna växer träden i sin egen takt samtidigt som SFV:s naturvårdsexperter uppmärksammar minsta skiftning. Följ med på en skogstur för att se vad som döljer sig under ytan och hur skogen förbereder sig för invintring.
Mellan tallarna står Gustav Leijon med sin tillväxtborr. Han för spetsen
genom barken och efter ett par vrid når den tallens märg. Vi betraktar provet – inte större än ett sugrör. Gustav Leijon uppskattar tallskogens ålder till 120 år.
– Du ser att det är lite tajtare mellan årsringarna här, det betyder att det varit kärva år. Sen blir det lite tjockare årsringar, vilket visar att det har varit år av god tillväxt, förklarar Gustav Leijon och för sedan tillbaka provet in i tallen och täpper till med bark så att trädet kan ”läka” ihop.
– När man gör provtagningar finns det alltid en risk att det kommer in röta i träden, därför är det viktigt att täppa till hålet. Men tallen är ett betydligt tåligare träd än granen.
Alla typer av skog är spännande, tallskogens ljusa öppna miljö och även granskogens något mystiska mörka karaktär.
SFV:s reportageteam har tagit rygg på skogsvaktare Gustav Leijon och naturvårdsspecialist Irene Stjerna för att lära oss mer om träden i de jämtländska skogarna. Omgående finner vi en tall med en vallning i sig. Gustav Leijon berättar att det är ett sår från en gammal skogsbrand.
– Man kan se att elden har kommit bakifrån och omfamnat trädet och då bildas en vallning i trädet. Tallarna gillar de här naturliga störningarna,
det är deras naturliga föryngringsprocess.
Sotsvart praktbagge älskar skogsbränder, vilket namnet antyder. Den lilla baggen finns utbredd från Skåne i söder till Torne älv i norr och söker sig till nyligen brandskadade träd. Irene är imponerad över baggens överlevnadsstrategi.
– Den har ett fenomenalt luktsinne. Så fort en brand har uppstått söker den sig dit för att föröka sig. Utan skogsbränder överlever den inte, säger Irene Stjerna.
Genom sin tillväxtborr kan Gustav Leijon räkna ut trädens ålder.
SFV:s skogsvaktare Gustav Leijon.
Tallarna bildar långa korridorer och på övermossade stubbar har blåbärsriset klättrat upp och bildar en böljande terräng.
– Tallen, eller ljusets konung som jag kallar den, mår bra av mycket ljusinsläpp. Därför har vi naturvårdande skötsel för att gynna tallen och andra arter som trivs i tallskogen, förklarar Irene Stjerna.
– Det kan vara att öppna upp i tallskogen genom att skapa luckor och avverka inväxande gran så att tallen får fritt spelrum. Att lämna kvar högstubbar och död ved gör att många andra arter också gynnas. Här trivs även svampar som talltickan.
En liten gråspräcklig fågel med tuppkam hälsar på.
– Tofsmesen gillar också tallskog, även tjäder är vanligt
att stöta på här, fortsätter Irene Stjerna.
Den djupa fåran är en brandlyra – ett spår efter en gammal skogsbrand. Med tiden läker brandsåren genom att valla in den skadade veden.
Gustav och Irene spanar in en gammal granskog.
SFV förvaltar drygt 6,5 miljoner hektar mark, vilket motsvarar en sjundedel av Sveriges yta. Mestadels är det kalfjäll och icke produktiv skogsmark. Den del som är klassad som produktiv skogsmark uppgår till 600 000 hektar, där 68 procent är skyddad. På resterande delar, cirka 200 000 hektar, bedrivs FSC-certifierat skogsbruk.
– Vi är en mycket liten skogsproducent i sammanhanget. Det beror på att vi förvaltar marker med högt naturvärde, därför har vi inte heller samma ekonomiska krav på vårt skogsbestånd, säger Gustav Leijon.
Knappt en femtedel av den årliga tillväxten i SFV:s brukade skogar avverkas varje år. Ifjol rörde det sig om 120 000 skogskubikmeter, vilket kan jämföras med att det årligen avverkas drygt 85 miljoner skogskubikmeter i Sverige.
– De intäkter som skogsbruket genererar återinvesterar vi i skogsskötsel, vägunderhåll och kultur- och naturvårdande insatser, säger Gustav Leijon.
Markens struktur skvallrar om hur träden har det. Ormbunkar signalerar bördig mark.
Sedan 2000 är SFV FSC-certifierat – en internationell standard för hållbart och ansvarsfullt skogsbruk. Det innebär ett skogsbruk som tar
hänsyn både till miljömässiga, sociala och ekonomiska intressen.
– I FSC-certifierad skog ska naturvärdesträd alltid sparas. Det kan vara gamla och grova träd eller sådana som visar sig vara viktiga för fåglar och insekter. En brandskadad tall kan till exempel vara livsviktig för flera insekter, säger Irene Stjerna.
På SFV finns idag tio skogsvaktare som ser till att SFV vårdar sina skogsmarker. Gustav Leijon är ansvarig för 25 000 hektar skogsmark fördelat över Jämtland och Härjedalen.
– Det är speciellt att förvalta så mycket mark själv. Det gäller att planera sina fältbesök noggrant, marken är utspridd över så stora arealer. Man kan åka ut till en plats och så vet man att nästa gång man kommer dit kan vara om flera år. Men jag älskar att vara i skogen så det här är ett drömjobb för mig, säger han.
Perfekt plats för fiskgjusen. Här kan den fånga fisk i sjön och bygga bo högt upp i tallkronan.
I många fall handlar det om att dokumentera skogens utveckling. I vissa fall handlar det om att planera för naturvårdsgallring, avverkning eller andra åtgärder.
– Det är långa ledtider när man jobbar som skogsvaktare. Om jag upptäcker att en skog behöver gallras eller föryngringsavverkas så
ligger själva utförandet ofta ett till tre år fram i tiden och ibland längre, säger Gustav Leijon.
När han gör sina fältbesök har han alltid med sig en höjdmätare och ett relaskop – ett enkelt men pålitligt mätinstrument som används för att mäta hur tät en skog är. Med höjdmätaren siktar han mot trädkronan för
att mäta höjden, och genom relaskopets sikte kan han räkna ut hur mycket virke som står på marken – utan att mäta varje träd.
– Det är ett enkelt och smart verktyg som hjälper mig att förstå skogens tillväxt. Sen får man ett bra köttöga också, alltså förmågan att göra en grov bedömning av trädets ålder, säger han och pekar på några tallar.
– De här tallarna är i genomsnitt 24 meter höga med en diameter kring 30–35 cm och har ett visst utseende vad det gäller bark och grenar. Då vet jag att de är ungefär 120–140 år gamla. Men skulle du sätta mig i en granskog i Halland är jag helt vilse. Det är en helt annan tillväxt söderut i landet. Där är 100-åriga träd mycket högre.
Relaskopet uppfanns på 1930-talet och används än idag för att få en uppfattning om hur mycket virke som finns i skogen.
Norrut är det precis tvärtom. Längs med E45:an passerar man många av Sveriges fjällnära skogar och den geografiska gradienten blir påtaglig.
– När man kommer upp mot Jokkmokk kan man se hur tallarna blir allt knubbigare och kortare. En tall som är 100 år är inte mer än dryga tio meter, säger Irene Stjerna.
Granen, eller mörkrets härskare som Irene Stjerna kallar den, är tillsammans med tallen de överlägset vanligaste trädslagen i Sverige. Till skillnad från tallen gillar den inte naturliga störningar som brand och storm. Den trivs bäst i stabila, lite fuktiga och mörka skogar.
– Det blir gärna lite vildvuxet och bökigt i en gammal granskog och kan vara svårt att ta sig fram då det ofta ligger en hel del död ved på marken. Det är lite intressant, många föredrar ju det motsatta, att gå i en gallrad tallskog, säger Irene Stjerna.
– För mig som vistas mycket i skogen är alla typer av skog spännande, tallskogens ljusa öppna miljö och även granskogens något mystiska mörka karaktär. Men upplevelsen av den skira grönskan en vårdag i en lövrik skog, då allt börjar vakna till liv, slår nog det mesta.
På våren blommar den tidigt och serverar då livets viktigaste frukost för många av skogens pollinatörer.
När dagarna blir kortare och temperaturen sjunker börjar träden
förbereda sig för vintern. Invintringen börjar redan under sensommaren.
Det är framför allt ljuset som styr och fungerar som en signal för träden att börja ställa om. Här är några vanliga trädslag och deras strategier för att överleva vintermånaderna.
Sälg
Sälgen finns i nästan hela landet, utom på kalfjället. Den trivs i skogsbryn och på ängsmarker. Precis som björken fäller den sina löv på hösten och ligger sedan i vila under vintern.
– På våren blommar den tidigt och serverar då livets viktigaste frukost för många av skogens pollinatörer, säger Irene Stjerna.
Även döende sälgar myllrar av liv. I svampen sälgtickan lever Ehnströms dvärgfjädervinge – Europas minsta skalbagge, bara 0,3 millimeter lång.
Lärk
Så här års kan den glada amatören missta den sibiriska lärken för en vissen tall. Men till skillnad från andra barrträd släpper lärken sina barr varje höst. Det skyddar mot frostskador, bladätande insekter och brand. På våren skjuter den ut späda ljusgröna barrskott.
– Lärken har tunna grenar, så barrfällningen skyddar grenarna från att knäckas vid snöfall och busväder, säger Irene Stjerna.
Foto: Mostphotos Niklas Engdahl
Björk
Den är hem för över 900 arter och därmed ett viktigt trädslag för den biologiska mångfalden. På hösten bryter björken ner klorofyllen (det gröna färgämnet) i bladen och drar tillbaka näringsämnen till stammen och rötterna. När löven gulnat och så småningom trillat av går den i vila.
Samtidigt producerar trädet frostskyddsämnen (sockerarter och proteiner) som sänker fryspunkten i cellerna – ungefär som naturens egen glykol. Knopparna omsluts av skyddande fjäll och harts.
Tall
När kylan kommer stänger lövträden ner helt, men barrträden håller igång – fast på lågvarv. Forskare har upptäckt att tall och andra barrträd har en smart mekanism kallad fotosyntetisk kortslutning.
Under vintern kopplas barrträdets ljusfångande system om så att överskottsenergi leds bort i stället för att skada klorofyllen. Därför kan barren vara gröna och oskadda hela vintern. Men det är ju barr på marken, tänker du. Jo, visst fäller tallen barr. Men inte för att förbereda sig för vinter. Tallen ”ömsar” lite barr åt gången.
Gran
Granen har en liknande strategi som tallen. Barren skyddas också av ett vaxlager och grenarnas lutning gör att snön glider av, vilket förhindrar att grenar överbelastas och därmed knäcks. När den går i viloläge på hösten avstannar tillväxten och den suger inte upp något vatten från marken. Liksom tallen ”ömsar” den lite barr åt gången.
