Kulturvärden 4, 2025
Krönika: Om berättelsens kraft
Jag är fyra år gammal när vi går genom skogen en sommardag 1975. Myggorna sticks och terrängen svår när man är liten. Gömd bland träden ligger en gammal torpgrund. För mig är det bara några stenar, tills jag hittar en liten trasig kaffekopp i mossan. Min mamma och moster berättar om människorna som en gång bodde där – släktingar som slitit, odlat, levt.
Plötsligt blir lämningarna något mer. De blir berättelser. Kanske var det där fröet till mitt yrkesval såddes – att levandegöra platser genom berättelser. För en plats är ju inte bara materia. Den är också minnen, känslor och erfarenheter. Att möta kulturarvet är att ställa frågor – vem byggde, varför, hur såg livet ut här? Svaren gör platserna levande och får oss att se att historien inte ligger bakom oss, utan omkring oss. Byggnaderna och miljöerna rymmer så många berättelser – spännande, hemska, sorgliga, romantiska, vackra eller alldeles underbart vardagliga.
En plats är ju inte bara materia – den är också minnen, känslor och erfarenheter.
Att lära känna en plats är faktiskt lite som att lära känna en person. Man behöver spendera tid tillsammans. Att leva och bruka en plats bygger relation och ju mer vi kan om den, desto mer kan vi också värdera den. Som en god vänskap. Därför är berättelser centrala för att kunna förstå och relatera till platser. Det handlar om vilka vi som lever här idag är, var vi kommer ifrån men också vart vi är på väg. Spåren efter denna levda historia bidrar med många värden och perspektiv.
I en tid av oro kan kulturarvet dessutom vara en trygg hand att hålla i. Ju djupare rötter, desto stadigare står trädet när det blåser kallt. Det påminner oss om att människor före oss också kämpat, byggt, förlorat och börjat om. Det kan ge perspektiv på vår egen tid – hopp och motståndskraft.
När jag idag minns berättelserna jag fick kring torpgrunden tänker jag att alla ska ha den chansen. Om ingen känner till och ges möjlighet att uppskatta kulturmiljöer, blir det bara materia – utan uppenbar mening. Det är därför vi måste berätta. Det är först då det blir en positiv kraft – som uppskattas och brukas.
Vad var och en av oss ser som kulturarv är så klart individuellt, men som en av landets största förvaltare av särskilt utpekade kulturmiljöer är Statens fastighetsverk en viktig aktör. Det statliga ägandet ska vara en garanti. Det är också en fråga om demokrati – om allas rätt till kulturmiljön som en gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser. Vi har rätt att ta del av historia, samtid och framtid och vår del i den. Det är verkligen något att skydda.
Tillsammans med många andra arbetar jag för att levandegöra fastigheterna på olika sätt. Det vi berättar kan vara både fakta och fiction men ska stå på en vetenskaplig grund. Vi hoppas att det väcker nyfikenhet och får kulturarvet att kännas levande, nära och begripligt. I slutänden handlar det alltid om människor – de döda, de nu levande och de ännu icke födda. Vi ser spåren från förr och det vi lämnar efter oss idag blir morgondagens arv. Fortsättning följer, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. Vi förvaltar, berättar och bygger relationer – alltid i en kanal nära dig.
ELISABET HESSEBORN
Kulturmiljöspecialist
