Kulturvärden 4, 2025
Bankohusets hemligheter
Vad hände i Bankohuset i december 1791 och hur kan det hänga ihop med mordet på Gustav III? Det är den röda tråden i årets julkalender från Statens fastighetsverk. Författaren Carl-Johan Vallgren har skrivit en mustig fiktiv skildring, där man som läsare slungas in i dåtidens tuffa miljöer.
För 140 år sedan – runt 1885 – var den lilla prästsonen Gerhard Lang i Maulbronn i södra Tyskland alltid lika förväntansfull inför julens begivenheter. Redan tidigt i december började han tjata om julafton: hur många dagar är det egentligen kvar? Som svar tog Bernhards mamma en bit färgglad kartong, där hon hängde 24 kakor och andra bakverk, som Gerhard sedan fick äta – en om dagen fram till jul. Nu hade han koll.
Drygt 20 år senare – när Gerhard Lang var delägare i ett tryckeri – kom han att minnas sin barndoms kalendrar och producerade den första kommersiellt framgångsrika adventskalendern, en verksamhet som sedan växte i omfång. Det blev början till en tradition som idag är en självklar del under julmånaden i stora delar av västvärlden. I Sveriges Television började Adventskalendern visas redan 1956 och fyller alltså snart 70 år.
Det var ett perfekt hus att konspirera i.
De flesta svenskar har väl något minne av en julkalender, ofta med nån form av spänningsmoment. Men hur ska man skapa en julkalender som lockar människors nyfikenhet inför vårt kulturarv? Kanske genom att utgå från livet i en fascinerande och historiskt rik fastighet, som Bankohuset – världens äldsta renodlade bankbyggnad som fortfarande är bevarad – belägen vid Järntorget i Gamla stan i Stockholm. Det var i alla fall Statens fastighetsverks idé inför myndighetens årliga digitala julkalender, som har allmän lucköppning på sociala medier och YouTube.
Uppdraget gick till författaren Carl-Johan Vallgren, som skrivit många böcker med historisk anknytning, till exempel den prisbelönta storsäljaren Den vidunderliga kärlekens historia och Dokument rörande spelaren Rubashov. Plus ytterligare ett 15-tal titlar sedan debuten 1987.
Författare Carl-Johan Vallgren. Foto Christian Gustavsson.
Södra Bankohuset sett från Skeppsbron. Foto Christian Gustavsson.
Entrén från Järntorget. Foto SFV/Sofi Sykfont
Södra Bankohuset sett från Järntorget. Foto SFV/Clas Olsson.
Carl-Johan Vallgren fick sig tillsänt ett rejält dokument om Bankohuset att utforska. Vad har egentligen hänt i denna stiliga, lite strama barockbyggnad som går att utveckla i följetongsform?
– Jag visste ju inte så mycket om byggnaden innan, mer än att det var världens äldsta riksbanksbyggnad. Men när jag började göra research fastnade jag direkt för Stålhammar, riksbanksdirektören som var inblandad i konspirationen mot Gustav III, säger Carl-Johan Vallgren när vi ses i Bankohuset inför fotograferingen.
– Jag började googla mer om Stålhammar och hur han samarbetade med sin företrädare von Engeström i konspirationen. Det räcker ofta med en person eller en detalj för att jag ska komma igång i fantasin. Det här öppnade en dammlucka i min fantasi. Nu visste jag – jag skulle utgå från december 1791 i berättelsen.
Resultatet har blivit en mustig levande skildring i 24 avsnitt. Det är en blandning av fakta och mycket fiktion där man som läsare slungas in i dåtidens miljöer – lukter, maträtter, ljudbilder – med konspirationen mot Gustav III som den röda tråden. Drygt tre månader efter att denna berättelse tar slut skjuts kungen på Operan av Anckarström, som också figurerar i ett par kapitel i denna kalender – den före detta kaptenen som ”numera är ockrare och penningutlånare i riksdaler banco”.
– Det var ett perfekt hus att konspirera i. Riksbanken var ju fristående och kungen var inte välkommen, konstaterar Carl-Johan Vallgren.
Vi får bland annat möta ”bodbetjänter, tiggare, hemförlovade knektar, kryddkrämare och allsköns ekipage” som håller till i gränderna utanför Riksens Ständers bank.
Men framför allt får vi stifta bekantskap med tjänstemännen i byggnaden, från den hunsade kammardrängen Boëthius och bankkommissarien Berg till den koppärrige stilgjutaren Schultz som är husets sedelgravör. Och givetvis huvudpersonerna Stålhammar och von Engeström.
Stämningen mellan medarbetarna är väl sisådär, det är många som smider ränker för att kunna tillskansa sig fördelar i den strikta myndighetshierarkin.
Det är både roligt, dråpligt och grymt på samma gång, ofta fysiskt intensivt – inte minst när latrinerna på ovanvåningen ska tömmas och skittunnorna med jämna mellanrum ska bäras ner genom husets spiraltrappa.
– Jag tycker om att skriva historier som utspelar sig i historiska miljöer. Men jag tycker samtidigt att texten ska spegla samtiden. Människor är som de är – samma tillkortakommanden, fördomar och mänsklig låghet fanns då som nu, säger Carl-Johan Vallgren.
Jag skrev alla kapitel på tre veckor – i ett flöde, av ren lust.
Under sin research fortsatte han att läsa in sig på 1700-talsverk för att få insyn
i dåtidens vardagsliv, bland annat dagböcker av kammarmoren Badin och kungens svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta. Vallgren fick också en rundvandring i Bankohuset för att känna av miljöerna rent fysiskt (även om de nu är under renovering).
– Jag ville gräva allt djupare i historien och komma närmare människorna. Det var en väldigt rolig process. Sedan satte jag mig och skrev alla kapitel på tre veckor – i ett flöde, av ren lust, säger Carl Johan Vallgren.
– Jag behövde det. För knappt tre år sedan förlorade jag min fru. Det har varit en tuff tid sen dess. Därför behövde jag något som kunde lätta sinnet lite – och det här har uppdraget har varit väldigt kul.
Hur har samarbetet med Statens fastighetsverk (SFV) varit?
– Mycket bra. Jag fick fria händer utifrån underlaget och skickade ett färdigt manus som de bara hade några få kommentarer på.
Foto SFV/Anna Eriksson.
Gångbro mellan Södra och Norra Bankohuset. Foto SFV/Pia Lyckeberg Ståhle.
Foto SFV/Anna Eriksson.
På SFV har man jobbat med olika typer av julkalendrar under tidigare år.
– Vi har tidigare haft öppning av riktiga
fysiska luckor men i år ville vi prova ett nytt grepp – historisk fiction. Vi hoppas det ska väcka nyfikenhet också för den verkliga historien. Våra fastigheter och deras olika verksamheter är en skattkista på så många sätt, säger Elisabet Hesseborn, kommunikatör och kulturmiljöspecialist på SFV. Att valet föll på Carl-Johan Vallgren berodde på hans mångsidighet och att han var väl bekant med formatet sedan tidigare.
– Han har skapat en fiktiv berättelse åt oss – men på historisk grund och med några verkliga personer. Jag älskar resultatet som både är engagerande och så rörande mänsklig. Historien blir till kött och blod genom ett antal människors liv kring riksbankshuset som det kunde ha tett sig under den korta inblick vi får i deras liv – en decembermånad för över 230 år sedan, säger Elisabet Hesseborn innan hon ställer tillrätta en inlånad fåtölj från Svt – kanske Arne Weises klassiska julstol – i det så kallade stänkrummet högst uppe i Bankohuset.
Här sätter sig nu Carl-Johan Vallgren och ser sig om i det märkvärdiga rummet, där interiören varit densamma sedan 1730-talet. Han tänder ett ljus vid bordet bredvid för att få den rätta julkänslan inför fotograferingen.
– Det här är verkligen ett fantastiskt hus att upptäcka, säger han.
Hur ska du själv fira jul?
– I min familj firar vi både jul och chanukka, den judiska ljushögtiden, och de infaller ungefär samtidigt. Vi firar dem i Berlin med några vänner, säger Carl-Johan Vallgren.
Julkalenderns illustrationer
De tjugofyra avsnitten i SFV:s julkalender har illustrationer som knyter an till deras innehåll.
Första avsnittet representeras av ymnighetshornet. Det ingår som en del i Riksbankens symbol alltsedan grundandet 1668. Under hornet står valspråket: Hinc robur et securitas – Härav styrka och säkerhet. En devis som även stod på alla svenska sedlar till 1963.
Ymnighetshornet, en symbol för Riksbanken. Illustratör Veronica Ballart Lilja.
