Levande världsarv

Drottningholm är ett av Sveriges femton världsarv. Här ingår slottet,
slottsteatern, slottsparken, träbebyggelsen Kanton, Malmen och
Kina slott.

Det är just den sammanhållna helheten som gjorde att Drottningholm fick en plats på listan över världsarv 1991, som första svenska bidrag. Unesco – FN:s organisation för kultur, utbildning och vetenskap – anser att området har ett så högt kulturellt värde att det är ovärderligt för hela mänskligheten.

– Det är en hel miljö som i princip varit densamma sedan 1700-talet. Det är svårt att hitta något liknande i dag, säger Magnus Reuterdahl, kulturmiljöspecialist och världsarvssamordnare på Statens fastighetsverk, SFV.

Att vår nuvarande kung och drottning bor där tillför ytterligare en dimension. En stor skillnad gentemot många andra historiska platser är att Drottningholm fortfarande har kvar sin ursprungliga funktion, som  kungligt slott – vår statschefs hem. Det gör världsarvet till en speciell plats, en levande miljö där man kommer nära kungens privata sfär.

– Om en framtida statschef väljer att bo någon annanstans skulle det kunna komma att påverka hur vi upplever Drottningholm, säger Magnus Reuterdahl.

Det finns många utmaningar i skötseln av världsarv. Riksantikvarieämbetet har i en rapport konstaterat att samtliga 15 svenska världsarv på ett eller annat sätt påverkas av klimatförändringarna. Problem med vatten är en gemensam nämnare
för nästan alla världsarv. Antingen är det för mycket vatten eller för lite.
Exempelvis är Örlogsstaden Karlskrona – som fortfarande i dag är en
ledande marinbas – direkt hotad av stigande havsnivåer, medan Södra Ölands odlingslandskap är drabbat av vattenbrist och torka.

– Ölänningarna har brukat marken och klarat av att anpassa sig efter naturens förutsättningar på ett ypperligt sätt i mer än 5 000 år. Det vi ser nu är att torkan riskerar att förstöra skördar och att vattenbristen på sikt kan bli så påtaglig att det kan bli svårt att hålla betande djur på marken, säger Petra Stråkendal.

– Redan nu hämtas vatten från fastlandet och i förlängningen hotar det världsarvets existens. Betesdjuren och lantbrukarna är hjärtat i det öländska världsarvet. På samma sätt är den samiska kulturen och renarna kärnan i världsarvet Laponia. Men snabba temperaturväxlingar under vintern kan få betesmarken att frysa till is.

– Normalt kan renar skrapa undan snö för att komma åt laven i marken, men när det fryser till is bildas en hård isskare. Det gör det svårt för renarna att komma igenom snötäcket vilket leder till att de svälter, säger Petra Stråkendal.

Eftersom Sverige har ratificerat världsarvskonventionen
innebär det att staten har åtagit sig ansvaret att bevara världsarven
i evinnerlig tid. I Gammelstads kyrkstad i Luleå har man arbetat med
marksänkningar.

– Gammelstad är ett gott exempel på hur vi kan klimatanpassa våra världsarv. Där har vi haft stora bekymmer med snösmältning och hällregn. Med markjusteringarna leds vattnet bort bättre och förhindrar fuktskador på byggnaderna, säger Petra Stråkendal.

I Mörbylånga har man bland annat byggt ett avsaltningsverk och återställt flera våtmarker.

– Lösningarna här är mer inriktade på resiliens genom att säkra vattentillgången för betande djur och dricksvattnet för invånarna, säger Petra Stråkendal.

Paradoxalt nog har infrastrukturprojekt som solcellsparker och vindkraftverk identifierats som ett av världsarvens stora utmaningar. De gröna infrastrukturprojekten kan förstöra den funktionella och visuella upplevelsen av ett världsarv.

– Det är rätt komplext. Världsarven är å ena sidan beroende av den gröna omställningen för att bromsa klimatförändringarna, men å andra sidan kan själva infrastrukturen för grön energi utgöra ett direkt hot mot världsarvens universella värden, säger Petra Stråkendal.