Kulturvärden 3, 2026
Kulturarv som kostar
Sveriges mest värdefulla kulturbyggnader står inte kvar av sig själva. Underhållsbehovet är väldigt stort. Tack vare ett tillfälligt extraanslag på 450 miljoner kronor har Statens fastighetsverk kunnat hantera några av de mest angelägna åtgärderna. För framtiden är finansieringen dock oklar.
Underhåll av en fastighet är dyrt, det vet alla fastighetsägare. Pengar till alla nödvändiga åtgärder kommer mestadels från hyror och avgifter och här skiljer sig inte Statens fastighetsverk från andra fastighetsägare.
Men i SFV:s bestånd finns även 160 fastigheter med närmare 1 300 byggnader som inte kan bära sina egna kostnader – de kallas för bidragsfastigheter. Ett namn som för tankarna till stöd och bistånd. Och det är också vad det är. Utan särskilt riktade medel riskerar många av Sveriges äldsta och mest värdefulla kulturbyggnader från Bodens fästning i norr till Kiviksgraven i söder att förfalla.
– Ja, kulturarvet står inte kvar av sig självt, konstaterar Max Elger, generaldirektör för SFV.
Han är bekymrad över att en stor del av landets fornlämningar, gravfält, slott, kyrkor och befästningar sakta men säkert blir så pass eftersatta att de till sist inte kan besökas.
– Lossnar det stora stenar från fasader och murverk där människor rör sig kan det ju ta en ände med förskräckelse. Det kan resultera i att vi kan behöva stänga allt fler fastigheter för allmänheten för att det helt enkelt är för farligt att vistas där, säger Max Elger.
Det skulle vara väldigt mycket bättre om det fanns förutsebarhet i vår budget.
På Kina slott i Drottningholms slottspark har väder och klimat slitit på fasadytorna. Här pågår nu ett varsamt renoveringsarbete för att slottet ska få sin ursprungliga färg. Arbetet pågår i fyra etapper och ska vara klart 2027. Foto: SFV/Annie Andersson
Hösten 2023 fick SFV ett extra anslag från regeringen på totalt 450 miljoner kronor för perioden 2024–2026 riktade till bidragsfastigheter. Ett välkommet anslag som gjort det möjligt att ta itu med projekt som legat och väntat. Men Max Elger skulle helst se att regeringen generellt över tid höjde anslagen till bidragsfastigheter.
– Det skulle vara väldigt mycket bättre om det fanns förutsebarhet i vår budget. Då kan vi bättre planera och optimera vårt arbete över tid. Nu får vi en ryckighet i arbetet när man får anslag en kort period och då kan inte resurserna nyttjas på bästa sätt. Om det sett bra ut för åren 2024 till och med 2026 så ser det rätt dystert ut för 2027. I år ligger anslagsnivån till bidragsfastigheter på 515 miljoner kronor, men till 2027 sjunker den till 265 miljoner kronor, alltså ungefär hälften. En utveckling som SFV varnat för länge.
– Det kommer tyvärr bara att räcka till akut nödhjälp. Vi kommer inte att kunna utföra adekvat underhåll, säger Max Elger.
Han var själv finansmarknadsminister mellan november 2021 och oktober 2022. Har han då inte en förståelse för att regeringen har många utgiftsposter och måste göra prioriteringar i sin budget?
– Jo, självklart, så är verkligheten, men man ska vara medveten om att problemen växer över tid. Man kan slarva lite med underhållet i fem eller i vissa fall tio år, men till sist hinner verkligheten i kapp och i vårt bestånd har vi nått den tidpunkten nu, säger Max Elger.
Utmaningen, menar Max Elger, ligger också i att SFV:s uppdrag vuxit. I dag förvaltar SFV ett betydligt större och mer komplext bestånd bidragsfastigheter än när nuvarande finansieringsmodell etablerades.
– Då måste vi ställa oss frågan vilket slags kulturarv vi vill ha i det här landet, och det är en resursfråga så det är bra att den kommer upp på bordet.
Ett av de större projekten som fått del av det utökade anslaget är Riddarholmskyrkan, en av Stockholms äldsta bevarade byggnader. Här pågår nu arbetet med att ta ner den stora gjutjärnsspiran. Den ska saneras från miljögifter och asbest. Foto: SFV/Marcus Årskog
Vad har då SFV gjort med de 450 miljoner kronor som man fick i extra tilldelning?
Ett av de större projekten är Riddarholmskyrkan, en av Stockholms äldsta bevarade byggnader. Här pågår nu arbetet med att ta ner den stora gjutjärnsspiran. Den ska saneras från miljögifter och asbest. Samtidigt ska sprickbildningar och korrosion åtgärdas. Andra större och kostsamma åtgärder är renoveringarna av Stockholms och Drottningholms slott och även Hagaparkens byggnader i Stockholm. Men i det mer fördolda finns även byggnader som inte har så många besök men inte desto mindre har stora behov av renoveringar.
Som Utö hus på Arnö i Mälaren söder om Enköping. En plats man når med bilfärja. Här ute ligger ett av Sveriges bäst bevarade stenhus från medeltiden, uppfört av en adelssläkt som bostad. Sedermera även sädesmagasin och till sist en tom byggnadsminnesförklarad byggnad där ingenting får ändras. 2015 tog SFV över ansvaret för Utö hus från Riksantikvarieämbetet.
Cecilia Wretling, fastighetsförvaltare på SFV:s Uppsalakontor, var redan då orolig för skicket på huset och även en närliggande förrådsbyggnad från 1700-talet.
– Det kändes inte bra att efter en vinter åka ut med farhågor om att byggnaden låg på marken, säger Cecilia Wretling.
Fönstren i stenhuset var rejält eftersatta och när SFV fick det utökade anslaget kunde Cecilia Wretling äntligen kontakta entreprenörer för att göra nödvändiga räddningsinsatser.
– Vi har renoverat stenbyggnadens 18 fönster som var i mycket dåligt skick. Fönsterbågarna togs till verkstad för trälagningar, för byte av trasigt glas, kittning och målning, säger Cecilia Wretling.
Fönsterkarmarna, kanske 200 år gamla, renoverades varligt med ny linoljefärg och tjära. Parallellt renoverades även förrådsbyggnaden – en röd, byggnadsminnesförklarad timmerstuga. Fasaden och taket hade stora rötskador. Timmerarbetare bytte allt ruttet trä, la ny takpanel, återanvände samma tegelpannor och till sist fick huset en strykning röd färg. Nu känner Cecilia Wretling inte samma oro inför vintern som kommer.
Fönsterkarmarna på Utö hus har varsamt renoverats med ny linoljefärg och tjära. Foto: SFV/Erika Bjurling
Även Johan Staberg, fastighetschef för SFV i Göteborg, är mindre orolig inför vintern. Han och kollegorna på kontoret har under flera resor ut till Nya Älvsborgs fästning sett hur mursten släppt och hur puts från tornet riskerat att rasa ner på besökare.
– Det var nära att vi stängde ner för besök eftersom tornet var i så dåligt skick. Takfoten är en träkonstruktion som var väldigt sliten och putsen ovanför var på väg att ramla ner. På vissa ställen hade vi nätat upp för att minska riskerna, säger Johan Staberg.
Namnet Nya Älvsborgs fästning kan förleda tanken, eftersom befästningen började byggas redan 1653 för att försvara staden mot den danska flottan, som hade försökt spärra Göteborg från sjösidan. Den nya fästningen ersatte då Gamla Älvsborgs fästning som uppfördes på 1300-talet. Med så gamla byggnader är risken stor att murbruken vittrar ner. Ett stort ras inträffade våren 2022. En morgon låg muren ner efter en frostnatt.
– Vi påbörjade en akut lagning som stod klar 2024 på våren och när vi fick extra tilldelning av medel kunde vi fortsätta med tornet, där takfoten var i dåligt skick och putsen ovanför var på väg att ramla ner, säger Johan Staberg.
Nu är hela tornet genomgånget och säkrat med ny puts. När Johan Staberg får frågan om man nu är klar med renoveringen av hela fästningen skrattar han till.
– Det vi lagade av muren var 15 meter, vi har väl cirka 400 meter till att se över. Han konstaterar att renoveringar av fästningar och gamla skansar är ett evighetsprojekt.
– När man gått ett varv är det dags att börja om igen. Fästningar och gamla skansar är oerhört kostsamt underhåll, inte minst de som ligger till havs, säger Johan Staberg.
Vindarna är starka och med dessa följer fukt och salt som tränger in i porösa material som sten, tegel och puts. Saltkristallerna expanderar och spränger bokstavligen materialet inifrån.
Det kallas för saltsprängning och är en av de mest destruktiva processerna för historiska murverk. Även klimatförändringarna med ökad nederbörd, fuktighet och intensivare regn gör att kalken i puts och murbruk lakas ur fortare och det påverkar murverken negativt.
Johan Staberg påpekar även att det är oerhört kostsamt att arbeta ute på en ö. Allt material ska läggas på båt och köras ut. Väl framme bärs ofta material, redskap och ställningar fram för hand eller på kärror, och sedan ska byggavfallet fraktas tillbaka. På fastlandet går det att köra fram en lastbil eller kranbil eller betongbil inpå huset.
– Vi räknar med fyra gånger kostnaden
jämfört med att arbeta på land. Det kan också bli ännu dyrare när det är svårtillgängliga fästningar. Det fanns väl ett skäl till att man byggde dessa befästningar så svårintagliga som möjligt, säger Johan Staberg.
Precis som Max Elger önskar han att de extra anslagen var permanenta.
– Det skulle verkligen underlätta vårt arbete med kontinuitet så att vi kan planera framåt. Nu blev det en rivstart och det är inte alltid så lätt att skaka fram entreprenörer som kan med kort varsel.
SFV/Frida Claesson
Under de senaste åren har SFV genomfört ett antal åtgärder för att minska belastningen på bidragsanslaget. Bland annat har en del fastigheter fått en ny klassificering, vilket innebär att deras kostnader inte längre behöver täckas av bidragsanslaget. Fastigheterna får då samtidigt ökade möjligheter till intäkter. Två aktuella exempel är Landskrona citadell och Borgholms slottsruin.
Med en begränsad kassa för 2027 och nästan obegränsade behov måste det förstås göras prioriteringar. Just nu finns det stora behov att åtgärda brister på Bohus och Varbergs fästning.
– Det är tråkigt om man behöver stänga till exempel museet på Varbergs fästning på grund av säkerhetsrisker vid vägarna in till fästningen. De platser som inte har verksamhet kommer längre ned i prioriteringsordningen. Men så ser verkligheten ut, vi går en svår balansgång där kulturvärden står kontra pengar, säger Johan Staberg.
Cecilia Wretling, fastighetsförvaltare på SFV i Uppsala. Foto: Anders Tukler
Max Elger, generaldirektör för SFV. Foto: Ida Borg
Johan Staberg, fastighetschef på SFV i Göteborg. Foto: SFV