Kulturvärden 3, 2026
Antikvariens balansakt
Att värna fastighetens kulturvärden är en central uppgift för Statens fastighetsverk. Men hur ser de ut och hur ska dessa värden vägas mot till exempel funktion, ekonomi och miljö? Vi följde med kulturmiljöspecialisten Anna Carver till operabyggnaden för att se hur avvägningarna kan göras.
Operans guldfoajé hänger tre kristallkronor omgärdade av guldstuckaturer och Carl Larssons storslagna målningar med motiv från musikhistorien.
Speglarna på rummets kortsidor fångar upp kristallkronorna och gör det 28 meter långa rummet nästan gränslöst.
Här inne samlas operapubliken för att ta en drink mellan akterna, på samma sätt som man gjorde redan under invigningsåret 1898, då med kristallkronorna som enda ljuskälla.
Vi kommer att rengöra, putsa upp och byta elen när vi vandrar runt på det stjärnmönstrade parkettgolvet.
När operabyggnaden nu står inför en omfattande miljardrenovering får man gå varsamt fram i detta rum, som har ett kulturvärde utöver det vanliga.
– Vi kommer att rengöra, putsa upp och byta elen, säger Anna Carver, kulturmiljöspecialist på Statens fastighetsverk, när vi vandrar runt på det stjärnmönstrade parkettgolvet.
Just golvet kräver sannolikt en mer radikal åtgärd. Det är nött och slitet och har lagats i omgångar, men ska nu få en ordentlig renovering där stora delar kan komma att behöva bytas ut mot ett nytt golv med samma mönster, material och ytskikt.
– Golvet har givetvis ett stort kulturhistoriskt värde. Men om vi har det kvar kan vi bara använda rummet musealt, säger Anna Carver.
– En utgångspunkt för renoveringen är att Operan ska kunna använda lokalerna som tidigare och då behöver vi byta. Operans verksamhet i sig är också ett kulturvärde som vi måste beakta. Här stod människor för 120 år sedan också. Det är en speciell känsla som vi vill bevara.
Exemplet visar balansgången mellan materiella och immateriella kulturvärden. Det är en av många avvägningar som ingår i Anna Carvers arbete.
Det handlar mycket om att sätta sig in i och analysera andra tiders livsvillkor, värderingar och förutsättningar
Operabyggnaden är nu inte vilket hus som helst. Här vid Gustav Adolfs torg har det bedrivits operaverksamhet ända sedan 1782, då Gustav III:s opera invigdes. När den gustavianska operan revs 1892 satte arbetet i gång med den nya operan, som skulle iklädas ”senrenaissansens former”, enligt arkitekten Axel Anderberg, samtidigt som den nya jugendstilen började ta form.
– Det är ett typiskt teaterhus från 1800-talet med scentorn i mitten, men i en helt annan skala än de flesta teatrar. Med sina 1 400 rum förhåller det sig också till stadens omgivande stadsrum, särskilt till slottet som ligger bredvid, säger Anna Carver.
Anna Carvers uppgift är att se till att värna fastigheternas kulturmiljövärden. Däri ingår att ta reda på vilka de kulturhistoriska värdena är och hur de tar sig uttryck. Det arbetet är en förutsättning för de flesta projekt inom SFV.
– Det handlar mycket om att sätta sig in i och analysera andra tiders livsvillkor, värderingar och förutsättningar. Lite generaliserat kan man säga att ju bättre bevarad och ju mer typisk en miljö är, desto högre kulturvärde. Och det behöver inte vara kopplat till hur gammalt ett objekt är, säger Anna Carver.
Som en av fyra kulturmiljöspecialister på SFV stöttar hon projektledare och fastighetsförvaltare i löpande frågor, till exempel tillståndsfrågor.
– Ibland är det bara små beslut. Men de ska inte underskattas. Ibland pratar vi om de små förändringarnas tyranni. Många små och mindre genomtänkta åtgärder kan förvanska ett helt byggnadsminne.
I arbetet ingår även en hel del administration: att granska handlingar och svara på remisser. Hon tar även fram policydokument och riktlinjer, till exempel vårdprogram som ger vägledning för hur fastigheterna ska skötas. Ofta är det konsulter som tar fram underlag och handlingar om kulturvärdena.
– Utifrån dessa underlag och den lagstiftning som skyddar objektet tar vi fram lösningar som är varsamma om kulturvärdena samtidigt som de värnar om hyresgästernas behov, säger Anna Carver.
– Alla projekt är unika, så det finns inga standardlösningar. Vi månar om att använda traditionella metoder vid underhåll och vård, men det är inte alltid det går. Vi måste ofta ta fram speciallösningar.
Den stora trapphallen vid entrén utgör startpunkten för alla besökare. Här dominerar marmor i olika former, både på golvet och i olika utsmyckningar. Foto: Melker Dahlstrand
De ställningstaganden som görs tidigt i processen är avgörande.
Och det är en hel del att ta hand om. SFV har ansvar för cirka 4 000 byggnader. I uppdraget ingår att bevara och utveckla kulturvärdena i fastigheterna. Samtidigt finns höga krav på teknik, brandsäkerhet, tillgänglighet och hyresgästernas egna specifika krav. En ständig balansgång.
Anna Carver, som är utbildad byggnadsantikvarie, hade bland annat arbetat på länsmuseer och som antikvarisk konsult i ett par teknikkonsultföretag innan hon 2023 tog steget över till SFV. Kort därefter tog hon plats i styrgruppen för det stora operaprojektet, som då hade pågått i några år. Men myndighetens tidigare projektplaner hade nyligen behövt omarbetas, och projektet fortsatte därför under delvis nya förutsättningar.
– Vi började med att göra en förstudie där vi bland annat kunde se vilka kulturmiljöfrågor som vi måste gräva djupare i. De ställningstaganden som görs tidigt i processen är avgörande, förklarar Anna Carver.
Och i just operaprojektet kom man snabbt fram till att det krävs en ny detaljplan för fastigheten, vilket är väldigt ovanligt i renoveringsprojekt.
– I den gamla detaljplanen, från 1982, står det tydligt att kulturvärdena inte får minska. Men vi insåg att de förändringar som vi planerade, till exempel en påbyggnad, skulle kosta på kulturmiljön. Då krävs det en ny detaljplan. Det är också rimligt att det görs en demokratisk prövning när man genomför åtgärder som förändrar stadsbilden, förklarar Anna Carver.
Det är Stockholms stad som ansvarar för detaljplanen, men Anna Carver och hennes kollegor levererar en stor del av underlagen.
– Vi har fått pengar från regeringen för ombyggnaden, men utan ny detaljplan går det inte. Så det är en väldigt viktig process. Jag hoppas att den nya detaljplanen kan vara klar 2027, säger Anna Carver.
I det förslag som SFV nu lagt fram ingår bland annat en påbyggnad på den östra delen av huset som ska inrymma en ny scen för barn och unga samt tre balettsalar. Det blir ytterligare en årsring som i så fall läggs till byggnaden, strax ovanför Peter Celsings modernistiska tillbyggnader från 1974, där bland annat Café Opera finns.
En av alla trappor i den åtta våningar höga operabyggnaden. Foto: Melker Dahlstrand
Bakom kulisserna ryms en mängd olika lokaler, som perukmakeri och kostymförråd. Här finns också de scentekniska lösningarna, vilket ger en intressant kontrast till den konstnärliga inramningen i övrigt. Foto: Melker Dahlstrand
Ovanför Peter Celsings modernistiska utbyggnader kommer den nya påbyggnaden placeras om SFV:s planer går igenom. Foto: Melker Dahlstrand
Men för att genomföra SFV:s nya påbyggnad krävs det att en del av den ursprungliga fasaden tas bort, inklusive ursprunglig fasadornamentik.
– Det gick inte att lösa på något annat sätt, tyvärr. Möjligheterna att fortsätta och utveckla verksamheten vägde tyngre än att behålla ornamentiken. Men vi arbetar nu för att hitta sätt att ta tillvara och återanvända delar av den i den nya byggnadsdelen.
Exteriört kommer renoveringen att märkas, men inne i operan kommer mycket att vara sig likt, även om renoveringen också ska resultera i en större publikupplevelse när det gäller komfort och service.
– I de äldre publika delarna kommer man inte att märka så mycket, säger Anna Carver när vi går in i vestibulen med sitt ståtliga marmorgolv och många utsmyckningar.
Man får kontakt med människorna som en gång använde huset. Det är häftigt.
– Det vi kommer att justera är ljuset. Vi ska givetvis ha kvar originalarmaturerna, men vi kommer att sätta in nya lampor i dem och även sätta dit nya dolda ljuskällor som punktbelysning.
– Vi arbetar nu med att hitta ett sätt att ta tillvara och återanvända delar av ornamentiken i den nya byggnadsdelen.
Känslan ska vara densamma som när huset en gång invigdes. Det byggdes utifrån en tydlig klassstruktur där de dyraste platserna låg på första raden för den förnämsta societeten. Andra och tredje balkongraden var för tjänstemän, medan tredje raden högst upp var riktad till arbetare och tjänstefolk, som givetvis inte fick vistas i Guldfoajén under pauserna.
Denna struktur är fortfarande synlig genom små detaljer här och där. Trapphusen upp till andra och tredje raden är betydligt enklare till sin karaktär. Här är golven inte gjorda av marmor utan av gjuten konststen. Rummen har också betydligt lägre takhöjd och mindre ornamentik.
Det är sådana aspekter som gör kulturmiljöspecialistens jobb så spännande, menar Anna Carver, vittnesbörden om andra tider och sammanhang.
– Emellanåt får jag starka påminnelser om tidens gång. Det kan vara text som finns kvar på en hylla i en källare eller att någon väldigt ålderdomlig byggnadsdel finns kvar, säger Anna Carver.
– Då får jag verkligen känslan av att tiden är både lång och kort på samma gång. Man får kontakt med människorna som en gång använde huset. Det är häftigt.