Kulturvärden 2, 2025
Med känsla för arvet
När den svenska krigsmakten omorganiserades på 1680-talet kom Hjälmshults kungsgård i Skåne att brukas som majorsboställe. Sedan dess har egendomen hyst såväl militärer som privata arrendatorer – och varit i varierande skick. Men nu är fastigheten väl rustad för framtiden igen.
Infarten till Hjälmshults kungsgård är synnerligen modest. Bara den som känner till avtaget förstår att leta sig in på grusvägen som tycks närmast slumpmässigt placerad i Hjälmshults by. Men väl inne på området öppnar sig ett historiskt paradis.
Här finns gedigna stenmurar, mäktiga ekar från 1700-talets slut, sankäng och kvarndamm liksom arbetarbostäder, en gammal malttork, ladugårdar, magasin, vagnslider och ett tidigare mejeri. Bortom den nykrattade grusplanen breder gärdena ut sig. I den engelska parken kvittrar fåglar bland hästkastanj, avenbok och lind. Huvudbyggnadens puts lyser järnoxidrött i kvällssolen. Kungsgården briljerar som det en gång var tänkt.
– Den här platsen sitter i mitt hjärta. Jag har både ett privat och kulturhistoriskt intresse av att leva och verka här, säger arrendatorn Göran Gibrand, som tillsammans med sin sambo Pia Brinck bor på Hjälmshult sedan 2019.
Här, på Kullahalvön i nordvästra Skåne, har Hjälmshults kungsgård under åren haft olika funktion, utseende och invånare. Arkeologiska undersökningar har visat fynd från en stenåldersplats, men som gård omnämns Hjälmshult först 1422. Då lydde gården under Danmark, men vid freden i Roskilde 1658 tillföll Hjälmshult den svenska kronan.
Göran Gibrand och Pia Brinck har, tillsammans med SFV, lagt själ och hjärta i restaureringen och bevarandet av Hjälmshults kungsgård.
Blå salongen är boningshusets hjärta, med kakelugn i original och väggkulör som skrapats fram under lager av färg och gamla tapeter. Takmålningen från 1880- talet är reparerad och återställd i ursprungligt skick.
Bortsett från att ha röjt aspsly, omkullvälta träd och buskar har arrendatorparet lagt om en och en halv kilometer raserade stenmurar.
Huvudbyggnaden i järnoxidrött omgärdas av arbetarbostäder, en gammal malttork, ladugårdar, magasin, vagnslider och ett tidigare mejeri.
Drygt tjugo år senare inrättades indelningsverket, initierat av Karl XI i syfte att finansiera en stark stat och armé. Istället för lön försågs officerare och soldater med bostäder och jord, vilket var upptakten till Hjälmshults historia som ryttmästar- och sedermera majorsboställe.
Med skiftande framgångar vad gäller odling och underhåll har namn som Gisler, von Linde och Hasenkampff passerat, men när greve Friedrich Magnus Stenbock d.y äntrade scenen 1734 blev det ordning på torpet. Inte minst lät han forma gårdsbilden som den ser ut idag, med ladugård, loge, svinhus och verkstäder en bit bortom huvudbyggnaden – ett tvåvåningshus av grundmurad och putsad sten.
Huset, som stod klart 1743, uppfördes utifrån en typritning för kaptens och ryttmästarbostäder, skapad av arkitekt J E Carlberg. Exteriört dekoreras det under yttertaket med ett profilerat listverk, medan fasaden är försedd med de smidda bokstäverna FRS som symboliserar Fredericus Rex Sueciae, alltså dåvarande kung Fredrik I.
Bortsett från en tillbyggnad gjord 1958, som idag huserar ett modernt kök i gammal stil, är huvudbyggnadens rumsindelning intakt.
I bottenvåningen ryms fem salonger liksom en förstuga med trappa till källaren, där det tegelslagna golvet ännu bär blodspår efter djurkroppar som hängt på mörning.
På ovanvåningen samsas ytterligare fyra rum.
– Som en östra flygel lät Stenbock också uppföra den så kallade Stenbocksstugan. Senare moderniserades gården också med brygghus och mejeri i ett korsvirkeshus med stenfot, vilket blev den västra flygel vi ser idag, berättar Göran Gibrand.
Efter Stenbock följde en rad officerare, som ömsom experimentodlade med nymodigheter som potatis, ömsom uppförde nya ladugårdslängor. En tongivande figur var major Joachim Staël von Holstein som under blott sex år på gården moderniserade och rustade byggnader och torp, anlade ny kvarn och smedja samt utvidgade trädgården med fruktodlingar innanför en dubbel stenmur.
1901 avskaffades indelningsverket, varmed behovet av militära boställen fasades ut. Nu kom Hjälmshult att arrenderas ut till privatpersoner, där inte minst den växtälskande lantbrukaren Johannes Jönsson påverkade platsen. Som exempel anlade han den romantiska engelska parken på gårdsplanen framför huvudbyggnaden. På böljande gräsytor planterades avenbok, bok, hästkastanj och lind. Därefter ärvdes arrendet av Jönssons släktingar och när barnbarnet Margit Leire tog över kom även Göran Gibrand in i bilden.
– Min farbror arbetade här som inspektor. Jag hjälpte till med gräsklippning som tioåring och fick känslor för gården redan då.
Ett befälsboställe var en tjänstebostad som ofta byggdes utifrån en sådan här typritning. De militära boställena stod i proportion till befälens grad, därav namn som soldattorp, ryttmästarbostad och kaptenshus.
Den röda lilla Stenbocksstugan uppfördes som en östra flygel av greve Friedrich Magnus Stenbock.
Under senare arrendatorer tilläts Hjälmshult dessvärre förfalla, vilket hänförs till oenigheter mellan arrendator och markägare. När Göran Gibrand tillträdde var trädgården igenvuxen, stenmurarna omkullvälta och varenda byggnad eftersatt.
– Det var fuktskador, raserade tak och ruttna bottensyllar, berättar sambon Pia Brinck. Källaren stod i vatten, på tapeterna växte fuktrosor, allt var skitigt och rejält läskigt. Men vi var ändå överens om att detta är vår plats på jorden.
Att gården idag är i toppskick är ingen underdrift. Sedan Göran Gibrand efter laga prövning tilldelades arrendet 2017 har i princip gårdens alla hus restaurerats. Medan arrendatorn står för kostnader kring gårdens ekonomibyggnader, med allt från takomläggningar och reparationer av bärande konstruktioner, har SFV bekostat boningshusets renovering.
I hemmet finns såväl vitkaklade ugnar med sirliga mönster som kakelugnar med 1700-talstypisk stänkdekor.
Att paret har möblerat hemmet med antikviteter var inget krav men gör känslan än mer autentisk. Och då gården är förklarad som statligt byggnadsminne har även Riksantikvarieämbetet vidtalats inför många åtgärder.
Resultatet är en interiör som tar fasta på både ursprung och tidens gång, varpå originaldörrar har renoverats och målats, gamla handsmidda gångjärn och låskistor smörjts upp, medan väggarna målats i samma milda kulörer som skrapats fram under lager av färg och tapet.
Här finns också renoverade kakelugnar med 1700-talstypisk stänkdekor liksom vitkaklade ugnar med sirliga mönster.
Även på markerna har det hänt ett och annat. Bortsett från att ha röjt ofattbara mängder aspsly, omkullvälta träd och buskar som vuxit in mot husen har arrendatorparet dessutom lagt om en och en halv kilometer raserade stenmurar. För övrigt har ett trettiotal trettioåriga ekar, som vuxit här och var på egendomen, flyttats för att komplettera infartsvägens ekallé.
Idag brukas Hjälmshults 141 hektar åker och 9 hektar övrig mark enligt konstens alla regler. Göran Gibrand ler när han beskriver känslan som infinner sig när han ser att maltkornet grott.
– Det, liksom äran att få bo på och driva en sådan här historisk fastighet, är det finaste av allt. Och inte minst känns det bra att vara med och bevara gården för framtiden.
Stenbockens hus
Under greve Friedrich Magnus Stenbocks d.y. tid på Hjälmshult uppfördes den så kallade Stenbocksstugan. Här sägs fältmarskalk Magnus Stenbock d.ä. ha haft sitt högkvarter inför slaget vid Helsingborg 1710. Detta måste dock vara en skröna, inte minst eftersom huset i rullorna uppges vara uppfört kring 1740.
Idag är Stenbockens hus i utvändigt utmärkt kondition, med nya syllar och försiktigt renoverad fasad. Invändigt är stugans enkla men ståndsmässiga karaktär intakt, med mönstermålade väggar, en hög profilerad sockel och upphöjt tak liksom fint inbyggda skåp och en gjutjärnsugn med kolorerade reliefer från Rydebäcks bruk.
En kulturhistorisk pärla
Hjälmshults kungsgård har höga historiska och kulturella värden och sedan den omfattande renoveringen 2017–2019 är fastigheten dessutom i toppskick.
– Det är en pärla vi har där i nordvästra Skåne. Det vi planerar framöver är att renovera den gamla längan med arbetarbostäder invändigt så att den kan nyttjas som bostad, säger Daniel Ahlström, som är förvaltare vid Statens fastighetsverk.
SFV tittar också långsiktigt på hur gården kan bli självbärande så att arrendatorn ska både kunna leva på det gården producerar och ha täckning för löpande underhåll.
– Främst handlar det om att ha ett jordunderlag för att kunna driva gården på heltid. I närtid har vi köpt till åker mark och vi kikar också på fler alternativ, säger Daniel Ahlström.
Vad gäller Stenbockens hus, flygelbyggnaden från mitten av 1700talet, ska det enligt skyddsföreskrifterna bevaras musealt men inte öppnas för allmänheten.