En oas i stan

I Sydafrikas rum är det tropiskt varmt och doftar gott av snåriga, vilda pelargoner. Vi går på små gångar och rundar en trädgårdsmaskin. Eftersom det är måndag är växthuset tomt på besökare, men det är ändå mycket som pågår. Trädgårdsmästarna inspekterar växtligheten, vattnar, beskär och underhåller.

I växthusets mitt, Medelhavshallen, blommar lila, prunkande passionsblommor längs en vägg. Ett berg i miniatyr inhyser vinrankor och en citruslund där en hel del frukt tynger ner grenarna. 

– Vi besprutar mycket sällan här. När vi får skadedjur på någon växt så hanterar vi dem genom att beställa insekter som antingen käkar upp skadedjuren eller lägger ägg i dem. På samma sätt gör vi med pollinering. Man kan beställa humlebon och låta humlorna pollinera fruktträden, berättar Gunvor Larsson. 

I Medelhavshallen finns också en yta för utställningar. Där visas växter som annars inte tar plats i växthuset.
– Vi har mängder av växter som inte är publika, men när de blommar och är som vackrast brukar trädgårdsmästarna visa upp dem här.

Vi passerar ett par stora lavablock, som väger flera ton vardera och som – trots att de kommer från Island – utgör hem för växter från de vulkaniska Kanarieöarna. Gunvor Larsson öppnar dörren till Ormbunksrummet, och plötsligt befinner vi oss i en fuktig, bergig regnskog som riktigt andas urtid. Stora blad, enorma klätterväxter och låg växtlighet breder ut sig längs med golvet. En trädormbunke – en ormbunke men stor som ett träd – tar för sig av rummet.

– Det där är en jättefräken. När växterna evolverade på jorden så var några av de arter som finns här inne bland de allra första. Efter ormbunkar, fräken och lummer kom barrväxterna och sist blomväxterna. Växterna började evolvera för 450 miljoner år sedan, men blomväxter har bara funnits i cirka 130 miljoner år, säger Gunvor Larsson. 

I tropikrummet stannar vi till för att undersöka en welwitschia, en osedvanligt lång växt som bara har två blad, men vars blad aldrig slutar växa – den kan bli mer än 1 000 år gammal.
– De växer vilt i Namibiaöknen och är en otroligt gammal art, samtida med ormbunkarna. Det finns bara enstaka individer kvar av dem tyvärr. Den är inte så vacker, men rolig och intressant.

Vi vandrar vidare. Förbi kanel och kaffeträd och stannar upp vid Australiens rum för att beundra den rödrosa lampborsten som blommar ymnigt. Gunvor Larsson berättar att en nackdel med att växterna trivs så bra i sitt hus är att de växer så det knakar och flera hotar att slå i taket. Ett par palmer har behövt beskäras, och en extra reslig kaktus har blivit kapad flera gånger.

– Då kapar vi en halvmeter åt gången ungefär. Kaktusen kapas så att man först tar bort toppen och sedan en del av stammen, och så sätter man tillbaka toppen igen och låter den växa fast.

Kaktusen i fråga står i Kaliforniens rum. Här har man tänjt lite på termen jämförande klimatområde och visar växter från statens ökendelar. Rummet är byggt för att fånga in så mycket sol och värme som möjligt för att likna växternas naturliga miljö. 
Den kapade kaktusen ser välmående ut där den sträcker sig mot taket. Lite krassligare är, just idag, kottepalmen som drabbats av ullöss. Ett drastiskt botemedel är att kapa av alla blad, men förhoppningsvis kommer det att räcka med att bjuda in några skadedjursätande insekter på middag.

Växthuset, som precis som Nationalstadsparken den ingår i fyller 30 år i år, är både ett viktigt nav för undervisning och ett populärt besöksmål. Särskilt vintertid är det många som kommer dit för att få en förnimmelse av sommar.

– Många kommer hit och slår sig ner på en bänk med en bok. Barn däremot är ofta väldigt intresserade av de insektsätande växterna, säger Gunvor Larsson.
De sistnämnda har en egen inglasad yta. Gunvor Larsson förtydligar att även om de är köttätande så är de inte farliga för någon annan än nyfikna insekter med otur.

Själv har hon ingen egen favorit i växthuset.
– Jag är ju biolog och botanist. En växt kan vara vacker eller ful, men den är alltid intressant.