Kulturvärden 2, 2025
Båtbyggarna på Skeppsholmen
I Skeppsholmens historiska fundamentshus – en gång byggda för flottans galärer – lärs nu morgondagens båtbyggare upp. För ett par år sedan var utbildningen hotad, men nu är den hetare än på länge. Följ med till den unika båtbyggarlinjen på Skeppsholmens folkhögskola.
Det är en kylig men solig aprilmorgon på östra sidan av Skeppsholmen, i centrala Stockholm. Här i de flera hundra år gamla fundamentshusen huserar Skeppsholmens folkhögskola. Via en smal gränd mellan fundamentshusen hittar vi en anspråkslös entré till den norra byggnaden, där skolans båtbyggarverkstad håller till.
På andra våningen i båtverkstaden arbetar elever med fyra båtar – tre ska sjösättas om en månad. Robusta träbjälkar delar av lokalen och ljuset strömmar in genom stora fönster. Längs väggarna hänger redskap.
Albin Ennerfors hyvlar ett spant vid sin arbetsbänk. Intill ligger en klinkbåt med arbetsnamnet ”mormorssnipan”. Han bygger den tillsammans med Hjalmar Carlsson och Calle Broman, som just nu formar nästa spant i sågverkstaden.
– Hjalmars mormor ska köpa båten sen, därav namnet, förklarar Albin Ennerfors.
Vi jobbar med levande material – då måste man lära sig av folk som kan på riktigt
Båtens skrov är klart. Översta bordläggningsplankan i ek ska lackas, de övriga i furu ska målas vita. Nästa steg är att få dit båtens invändiga stomme – spanten.
– Vi använder både huggna och basade spant. De basade böjs med värme, de huggna sågas eller huggs ut och sedan finjusterar vi till spanten med hyvel. Det blir en hel del spring fram och tillbaka för att se till att de ligger tajt mot borden, säger Albin Ennerfors. Därefter väntar målning, spackling, ytbehandling samt att få till motorbädd, durk, skaldäck och sittplatser med förvaring.
– Det är första gången vi gör det, så det är svårt att uppskatta hur lång tid varje moment tar. Men vi ska bli klara till maj. Punkt slut.
För eleverna på båtbyggarlinjen på Skeppsholmens folkhögskola blir den marinhistoriska miljön en del av upplevelsen.
Med Statens fastighetsverk som hyresvärd får skolan verka i en miljö som är både historisk och funktionell.
Verktygen på väggen vittnar om att båtbyggaryrket är ett traditionellt hantverk.
Skeppsholmens folkhögskola har legat här sedan 1980-talet. Med Statens fastighetsverk som hyresvärd får skolan verka i en miljö som både är historisk och funktionell. Det är ett bra exempel på hur gamla fastigheter kan användas för att förvalta och utveckla levande kulturarv.
För eleverna på båtbyggarlinjen är platsen en del av upplevelsen.
– Ibland måste man nypa sig själv i armen. Här, mitt på Skeppsholmen, får vi lära oss ett hantverk i en marinhistorisk miljö. Det är häftigt, säger Albin Ennerfors.
Skeppsholmens folkhögskola är en av de få utbildningar i Sverige som fortfarande lär ut hur man bygger en klinkbåt på ett traditionellt sätt. Bordläggningsplankorna på båtens skrov läggs så att de överlappar varandra. Tekniken har använts sedan vikingatiden och togs upp på Unescos lista över mänsklighetens immateriella kulturarv 2021.
– När jag själv gick här på 1990-talet var det ett enormt tryck. Sedan dippade det rejält, 2019 tror jag vi hade tolv till fjorton ansökningar på tio platser. Men nu är vi tillbaka på 50 ansökningar om året. Unescos listning har satt nytt ljus på yrket, säger läraren Håkan Söderkvist.
Block och taljor i väntan på att få sätta segel.
Ett känsligt moment i byggprocessen är de basade spanten. Virket hettas upp och sedan böjs det varsamt för hand.
Listningen är ett mycket gott betyg. Det visar att utbildningen är framåtsyftande.
– Den är även en motkraft till sociala medier, där mycket förenklas. Vi jobbar med levande material – då måste man arbeta, praktisera och lära sig av folk som faktiskt kan på riktigt, menar Håkan Söderkvist.
Att Skeppsholmen varit hårdbevakat och klassat som ett militärt säkerhetsområde är svårt att tro idag när det är så publikt med museer, festivaler och intressanta utbildningar. Men 1634 beslutade drottning Kristina att flottans skeppsgård skulle flyttas från Blasieholmen till Skeppsholmen – hon tyckte att utsikten från slottet stördes av de bullriga varven. Sedan dess har marinen satt sin prägel på ön.
De norra och södra fundamentshusen byggdes under 1750-talet efter ritningar av arkitekten Carl Hårleman. Husen skulle bli galärskjul. Men när långsidornas murar var uppe och fundamenten var gjutna var kassan tom och båtarna flyttades till Djurgården. Fundamentshusen fick istället bli varvsförråd för galärernas utrustning.
Under början av 1800-talet började byggnaderna kallas för södra och norra fundamenten. Samtidigt var galärernas storhetstid som krigsfartyg förbi och fundamenten inreddes till verkstäder. I den södra byggnaden låg segelsömmarverkstaden och under tiden som Skeppsholmskyrkan uppfördes hölls gudstjänster i huset. Mellan 1878 och 1879 byggdes husen om och fick i stort sett det utseende de har idag.
– Den här miljön andas hantverk, säger Håkan Söderkvist. Det är långt ifrån perfekt – vi måste hissa ut båtarna från andra våningen – men det är ingen som klagar. Det känns så rätt att vara här.
Fundamentshusens ursprungliga arkitekt är Carl Hårleman. I slutet av 1870-talet renoverades byggnaderna, efter ritningar av Victor Ringheim, och fick det utseende de har i dag.
Det första året får eleverna lära sig allt om verktyg, virke och andra material som används vid båttillverkningen. Ett viktigt inslag i utbildningen är att eleverna får följa träets resa från skog till färdig båt. Några av dem har själva fällt ek i Vidja och furu på Rindö.
– De är fullt medvetna om vad de sätter i båtarna och de är ganska stolta över det också. Det är fint att de varit med ute och fällt träd, sedan torkat det och byggt sina båtar med samma virke, säger Håkan Söderkvist.
I utbildningen får eleverna följa träets resa från skog till färdig båt.
Virket är nästan alltid grov ek och furu. Eken får gärna vara över 400 år eller äldre. Fördelen med äldre träd är att trädets naturligt krokiga delar, ger styrka åt böjda detaljer.
– Vi vill ha det som skogsindustrin tycker är för grovt för att hantera. När vi tar ner furan eller eken till hanterbara dimensioner, då kapar vi grenar och böjer på helt andra ställen än vad en arborist gör. Vi vill nyttja de krokiga delarna till spant och olika detaljer på båtarna.
Att få vara med på hela resan, från att fälla trädet till att sjösätta träbåten, blev möjligt för ett par år sedan, då skolan byggde en egen tork.
– Torken är först och främst en anpassning till klimatförändringarna. Vi märkte att virket ofta var skadat. Det beror på att vintrarna inte är tillräckligt kalla längre och då blir det istället fuktigt under långa perioder. Därför har vi byggt en tork där vi snabbtorkar mycket av vårt trä.
Att bygga en klinkbåt är inte bara en bedrift – det är även ett kulturarv. För många elever är utbildningen också en personlig resa. Mascha Feuerstein från Järna brinner för båtar. Hennes partner i projektet är konstnären Océane Huaqing Francioli med rötter i både Kina och Frankrike.
– Vi har olika bakgrund men kompletterar varandra. Samtidigt känns det stort att vara en del av något som inte bara är hantverk utan att vi även är med och för ett kulturarv vidare, säger Océane Huaqing Francioli.
Albin Ennerfors, som är uppväxt i Stockholmsförorten Älvsjö, hade knappt hållit i ett verktyg innan han kom till skolan.
– Jag lever min morfars dröm. Han älskar båtar. Själv hade jag noll erfarenhet, men nu har jag byggt en egen båt. Jag är så stolt, säger han.
Det är Norges nationaldag men det är också examensdag för Albin Ennerfors och hans klasskamrater. De förväntansfulla eleverna är redo för jungfrufärden med sina klinkbåtar.
– Det känns overkligt. Vi har fällt träden själva, torkat virket, format varje del. Och nu flyter den, säger Albin Ennerfors och tittar på båten som han byggt med sina två kurskamrater.
– Nu ska vi ro båten i ett par dagar, det är en tradition att vi elever åker ut med våra båtar i Stockholms skärgård efter examen. Sen kommer vi att köra den till Hjalmars mormor.
Innan träbåten firades ner i vattnet och killarna fick motta publikens jubel återstod en viktig detalj. Båten döptes till 18, efter antalet barnbarn som Hjalmar Carlssons mormor har.