Kulturvärden 2, 2025
Anekdoten: Den hästtokige monarken
Karl XI kunde uppfattas som blyg, men på hästsadeln blev han säker och ståtlig. På sitt favoritställe Strömsholms slott utvecklade kungen det svenska hästbeståndet. Och i slottets salar finns otaliga exempel på kungens hästvurm.
Lorenzo Magalotti var inte imponerad. Den italienske diplomaten hade förväntat sig något långt mer storslaget då han 1674 fick möta den svenske kungen. Han skrev hem att han upplevde Karl XI som både osäker och blyg. Föga respektingivande. Men så hände något. En häst leddes fram och kungen satte upp. Och där var han, den svenske regenten i all sin värdighet. Säker och ståtlig tedde sig nu kungen som en annan människa.
En fransk diplomat uttryckte sig i liknande ordalag. Enligt honom satt Karl XI helst i sadeln från morgon till kväll, det var där han trivdes. Källorna verkar eniga om att den svenske monarken var som lyckligast till häst, och han skulle komma att bli vår mest hästkunnige kung genom tiderna. Karl XI älskade sina hästar så till den grad att han lät hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl måla av dem i jätteformat. Sju av dem hänger i Strömsholms slotts finaste rum, Rikssalen.
Även de yrkesskickliga hästkarlarna uppskattades högt av kungen. Per Frestare avancerade från enkel stalldräng till livknekt och förtroendeman på Strömsholm. Också han blev avporträtterad av samme konstnär.
Just Strömsholm tycks ha varit ett favoritslott. Det var här kungen valde att tillbringa sin smekmånad när han hade äktat Ulrika Eleonora av Danmark och det var här han kunde fokusera på hästarna. De vandrade fritt omkring i skogarna omkring slottet och betade under översyn av en stovaktare, en så kallad märskalk. Den yrkesrollen var också viktig och mycket högt aktad hos kungen. Ett bevis på det var stovaktaren Hindrich Finne som även han blev avmålad.
Strömsholm var verkligen ett hästarnas slott. Det omgärdades av ängar som gav gott om hö till hästarna och i skogarna jagades ofta viltet från hästrygg, mest hjortar men även rovdjur. Karl tog gärna med sina barn, som blev goda skyttar och ryttare, prinsessor såväl som prinsar. Det berättas om en säsong med 25 jakter då man fällde hela 32 björnar, en av dem av kronprins Karl, den blivande Karl XII, som då bara var elva år gammal.
Karl tog gärna med sina barn, som blev goda skyttar och ryttare, prinsessor såväl som prinsar.
Men den kanske största anledningen till att kungen så gärna reste till Strömsholm var för att inspektera hästaveln. Redan på Gustav Vasas tid bedrevs det avel på platsen, men under Karl XI användes det än mer systematiskt för att förbättra det svenska hästbeståndet. Välutbildade dugliga stridshästar var livsviktiga i krig och en essentiell del av landets försvar. Tack vare att kungen fick dyrbara statsgåvor i form av utländska hästar kunde man ta fram en lättare och snabbare svensk häst. Kungens egna favorithästar, Stenbock och Favorit Hispanicus, var ett par av det tiotal spanska hingstar som den spanska drottningen skänkt till honom. Och från den franske kungen kom berberhästar.
Men det räckte inte med dugliga hästar, även ryttarna behövde utvecklas. Därför såg Karl XI till att utbilda manskapet i klassisk dressyr, en färdighet som låg bakom en del av framgångarna på slagfältet. Kungen själv föregick med gott exempel, få kunde mäta sig med honom. En av hans favoritrörelser inom dressyr var pesad, där hästen under kontrollerade former reser sig högt på bakbenen. Pesad var inte bara användbar framför fienden i strid, utan även framför hovmålare. Karl XI avbildades gärna på häst i just den posen, på en stegrande Brilliant eller Precieux, med stolt hållning, säker sadel och dragen värja.
Källor: Strömsholms slott – en resa i tiden. Krig och krigsmakt: under svensk stormaktstid, Lars Ericson Wolke. Kungliga slotten
– Människor och berättelser, Sofia Hillborg.