Kulturvärden 1, 2026
Motsägelsefull monark
I år är det 400 år sedan drottning Kristina föddes. Få andra regenter har blivit mer omskrivna i svensk historia.
Vem var hon egentligen, denna gränsöverskridande drottning som lämnat så många spår efter sig?
Den 17 oktober 1650 sattes en specialbeställd vagn i rörelse från Jakobsdal, nuvarande Ulriksdals slott. Det stiliga ekipaget drogs av sex vita hästar med riktning mot kungliga slottet i Stockholm, Tre Kronor. I vagnen satt drottning Kristina under en röd baldakin, omgärdad av åtta adelsmän till häst.
Det var starten på den mest spektakulära kröningen i Sveriges historia. Processionen var flera mil lång och bestod av ryttarkompanier, musikanter och allehanda dignitärer. Dagen till ära hade en triumfbåge byggts upp på Gustav Adolfs torg efter romersk förebild, dock i trä.
Tre dagar efter denna procession hölls den formella kröningen i Storkyrkan, vilket var ett brott mot traditionen. Det sedvanliga var att kungarna kröntes i Uppsala. Men den växande stormakten Sverige ville visa de internationella sändebuden huvudstadens praktfulla glans.
Kristina ville inte heller krönas i den speciellt utformade drottningkronan. Hon valde istället sin fars krona sittande i den silvertron som fortfarande kan beskådas i Rikssalen på Stockholms slott. Hon bröt normen och gick sin egen väg, som hon så ofta skulle göra.
Foto: Skoklosters slott
Då, i oktober 1650, var Kristina 23 år och hade redan regerat i närmare sex år. Hon föddes den 18 december 1626 som dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora. Som barn till den stora svenska krigarkungen var förhoppningen givetvis att det skulle komma en pojke.
”Jag föddes täckt av hår från huvudet till knäna, bara ansiktet, armarna och benen var fria. Jag var luden över hela kroppen och hade en grov, stark röst. Allt detta ledde kvinnorna som tog emot mig att tro att jag var en pojke. Bland hela hovet spred de en falsk glädje som till och med för ett ögonblick lurade kungen.”
Så skriver drottning Kristina i sin självbiografi i slutet av sitt liv. Men Gustav II Adolf var ändå en stolt och lycklig pappa som såg till att Kristina skulle uppfostras till att bli kung. Hon var enda barnet och kvinnlig arvsrätt var redan inskriven i de kungliga stadgarna.
Drottning Kristina blev också uppfostrad som en kung in i en manlig värld. Hon skulle kunna jakt, fäktning och vapenbruk, utöver de teoretiska studierna i teologi, retorik, franska, latin och filosofi.
En rekonstruktion av Kristinas kröningsvagn med originaltextilier finns i 1700-talsstallet på Ulriksdals slott – ett slott som drottningen nyttjade flitigt under sin regenttid. Foto: Livrustkammaren
Textilierna i röd sammet är rikligt dekorerade med guld- och silverbroderier. Foto: Livrustkammaren
En av de viktigaste lärarna var Axel Oxenstierna som styrde förmyndarregeringen efter Gustav II Adolfs död 1632 fram tills att Kristina blev myndig. Redan några år innan Kristina tog över regentskapet 1644 hade hon suttit med på rådets möten, så hon var väl förberedd.
Under de första åren som drottning låg mycket av hennes fokus på att stärka kungamakten gentemot rådet, bland annat genom att öka antalet nyadlade ätter och placera en del av dessa på strategiska positioner. Det handlade också om att få till en efterträdare på tronen. Kristina hade tidigt insett att hon inte ville gifta sig och ville nu säkra tronföljden.
Efter många listiga turer med riksdagen 1650 – där hon spelar ut stånden mot varandra – lyckades hon få in kusinen Karl Gustav som arvfurste.
– Den svenska högadeln hade pressats tillbaka under de 12 år som förmyndarregeringen styrde. Nu försökte hon navigera för att stärka kungamakten igen, säger Erik Petersson, historiker som skrivit två böcker om drottning Kristina.
När man skärskådar Kristinas liv finns det många belägg för hur hon hanterar makten på ett slugt sätt för att gynna sina egna intressen.
Vem var hon egentligen, denna drottning?
– Hon sticker ut ur sin tid som få andra och är en individ som inte passar in i 1600-talet. Kristina är en kvinnlig regent i en helt manlig värld. Det
finns inga regler för hur hon ska vara. Hon måste hitta sitt eget sätt
att hantera makten, säger Erik Petersson.
– Hon är egensinnig, väldigt nyfiken och har svårt att anpassa sig efter hur saker och ting ska vara. En viktig fråga för Kristina var att göra Stockholm till en lärdomsstad. Under några år efter kröningen lockade hon en rad vetenskapsmän till Sverige. Mest känd är förstås filosofen
René Descartes, som olyckligt nog dog i staden efter bara efter
några månader, 1650. Men utöver honom kom flera andra
forskare och konstnärer.
Även inom det kulturella området hände det mycket. Kristina satte upp storslagna teater och dansföreställningar. Musiken var också ett centralt område. När hon efter ett pestutbrott 1653 åkte runt i landet hade hon med sig 21 sångare och musikanter. Med denna grupp satte hon bland annat upp en opera i Vadstena slott.
Kopparstick av Stockholm i mitten av 1600-talet. Bilden är beskuren. Foto: Uppsala universitet
Redan tidigt under sina regentår funderade Kristina troligen på hur och när hon skulle kunna abdikera. Ett år efter kröningen, 1651, meddelade hon rådet att hon ville avsäga sig tronen, men då blev det blankt nej.
Tre år senare gick det vägen. Rådet var bättre förberett och Kristina hade haft gott om tid att utarbeta ett ordentligt underhåll, 200 000 riksdaler per år. Det finns många teorier kring abdikationen, men Erik Petersson tror att det handlar om att hon inte var bekväm i sin roll.
– Hon ville nog ha större frihet och var uttråkad av politiken och att ägna sig åt löpande förvaltning. Samtidigt var hon ju fortsatt intresserad av makt och inflytande, säger Erik Petersson.
Drottning Kristinas tronavsägelse. Kopparstick på papper av Willem Swidde. Bilden är beskuren. Foto: Nationalmuseum / Erik Cornelius
Abdikationen ägde rum den 6 juni 1654 i Rikssalen i Uppsala slott. Här hade man byggt upp en läktare för evenemanget. Helt klädd i vitt med kronan på huvudet och äpplet och spiran i handen kom Kristina in till ceremonin och lämnade därefter regalierna en efter en och höll en ”mächta härlig” oration som väckte känslor i lokalen. Därmed avslutade hon också Vasaätten.
”Jag har ägt makten utan förhävelse, jag skiljs från den med lätthet”, skrev hon senare till en fransk ambassadör. Redan dagen efter åkte hon iväg från Uppsala ner mot kontinenten. Det är ett politiskt splittrat land med stora sociala klyftor som hon överger. Hon har också sett till att avskaffa den kvinnliga tronföljden, eftersom hon inte tycker att kvinnor
är kapabla att styra riket.
Hon slår sig ner i Antwerpen ett tag för att förbereda för nästa stora drag: konverteringen till katolicism som skedde offentligt i november 1655. Konverteringen sände chockvågor över hela Europa.
Att byta religion var ingen liten sak på denna tid, utan närmast en dödssynd. När hon någon månad senare kom till Rom bestod hennes följe av ett par hundra personer. På gatorna flockades folk för att se den omvända protestantiska drottningen.
Hon var en internationell celebritet som väckte uppseende vart hon än skulle. Och hon togs nu emot på ett storslaget sätt av påven. Bara två gånger till återser hon Sverige. Hon dör den 19 april 1689 efter en kort tids sjukdom och ligger begravd i en marmorsarkofag i Peterskyrkan, med en silvermask över huvudet.
