Struvor och ränkspel

Det är lördagsmorgon och kammardrängen Boëthius är tidigt på arbetet. För att stå ut med plikterna fantiserar han om att få revansch på sin överordnade, bankkommissarien Berg som brukar örfila upp honom när andan faller på. Vilken façon, ty Boëthius är av bättre släkt än Berg, den oäktingen, fast denne är tio år äldre och har bättre förbindelser - hur ska man annars förklara chefstjänsten som han fick från ingenstans. Kanske har det med stadsfiskalen att göra, som står i gunst vid hovet och som Berg fraterniserar i allsköns slutna sällskap, däribland frimurarna och Par Bricole. Men förr eller senare ska Boëthius få sin revansch, inte en örfil till tänker han tåla.

   ”Boëthius!” hör han nu sin överordnade ropa. ”När du är klar med vad du än håller på med går du ner till brödboden och köper struvor. Det ska fan att arbeta på fastande mage.”

   Den som ändå hade råd med struvor, tänker Boëthius bittert. Själv får han numera vara glad om han äter sig mätt en gång om dagen. Han är inte äldre än trettio, men en hustru har han redan förlorat i barnsäng och den nya, Hedvig, är också sjuk, fast oklart i vad. Läkarkostnaderna äter upp halva hans magra lön, men åderlåtning fungerar inte, och knappt ens laudanum mot smärtorna i magen. Kräftan gissade fältskären under sitt sista besök i deras dragiga lilla kammare på Södermalm, och erbjöd sig att försöka operera. Men där sa både Boëthius och Hedvig nej, för hittills har ingen överlevt fältskärns blodiga ingrepp.

   ”Hundratio riksdaler och tio skillingar”, muttrar Berg för sig själv medan han raspar i kassaboken med fjäderpennan och därefter högljutt släpper väder. ”Seså Boëthius, är du fortfarande kvar?”

   Boëthius nickar förbindligt. Den räven får inte misstänka att han är honom på spåren. Berg är en bedragare, det kan Boëthius svära på. Han skriver ut assignationer på större belopp än vad folk har innestående, och tar provision för sitt bedrägliga förfarande. Dock är saken svårbevisad eftersom han verkar ha mutat bokhållaren Gerdes, som i sin tur enligt ryktet manipulerar kassaböckerna så att ingen ska misstänka något. Om han bara kunde komma på något sätt att avslöja deras ränkspel! 

   Det stinker av talgljus och Bergs salpeterliknande andedräkt, och det är faktiskt en lisa att lämna rummet. Boëthius blir stående vid det blyinfattade fönstret i korridoren. På Norra Bankogränd sitter en råtta, stor som en katt, och värmer sig i det tillfälliga solskenet. Det är en dag med töväder för omväxlings skull och snön har börjat smälta på kullerstenen och avslöjar den förfärliga träckvällingen som legat gömd under vintertäcket. En politie gevaldiger kanske borde ta en titt på växelbankens böcker? funderar Boëthius. Men han känner ingen och utan förbindelser kommer man ingenstans i Stockholm. Dessutom måste han på något sätt smuggla ut kassaböckerna ur huset och hur skulle det gå till? Och kan en gevaldiger något om debet och kredit? Lusbetten kliar under peruken, den enda han har eftersom han tvingats sälja sin andra för att köpa mediciner till hustrun.

   ”Tolv runstycken på en schilling, och fyrtioåtta schilling på en riksdaler”, mumlar en röst från ett rum lägre bort där dörren står öppen och släpper ut en odör av härsken strömming, men som ändå får det att vattnas i munnen på den utsvultne Boëthius.

   Om han kommer Berg på spåren kanske han kan utöva utpressning, det vore ett vackert sätt att revanschera sig på, och på kuppen få råd att betala läkarräkningarna.

  Nere i gränden har råttan fått sällskap av ett halvt dussin till. De sitter där bara, i det klena solskenet, ett helt kluster feta råttor, makar sig en aning åt sidan när folk passerar, likgiltiga som människorna är inför de återkommande skadedjursinvasionerna…inte konstigt att mortaliteten ständigt överskrider nativiteten i denna stad, men vem ska nånsin kunna ändra på en sådan naturlag?

   Magen kurrar, Boëthius har inte ätit sen kvällsvarden igår. Vive la révolution, tänker han hädiskt, och stelnar till när bankofullmäktige Stålhammar går förbi på väg till sessionssalen, och bugar sig sedan ödmjukt som en man i hans ringa position måste göra inför så höga herrar. Kanske borde man göra som i Frankrike, tänker han, och låta giljotinen arbeta? Börja med Berg som kunde få följa minister Foullons öde från häromåret, hängd i en lyktstolpe i Paris, därpå dekapiterad varefter huvudet bars genom gatorna med en hötapp instucken i munnen som hämnd för vad han sagt om de svältande massorna; att de gott kunde få äta hö vad honom anbelangade.

    ”Boëthius, vad fan gör han här? Fördjupad i souvenirer?!”

   Det är Berg som plötsligt har materialiserats i korridoren, troligen på väg till dassen på vinden för att rymma plats för nya sötsaker.

   ”Var är mina struvor din skråpuk?”

   På nytt får Boëthius en rungande örfil, så kraftig faktiskt att peruken trillar av och ett moln av potatismjöl yr i luften. Och genom fönstret uppfattar han sin förnedring, för råttorna tittar alla åt hans håll, och de verkar skratta åt honom, de smutsiga små odjuren.