Rökelse från berbernas land

Klockan är strax efter midnatt och lillklockan i Storkyrkan har slutat slå. Lovisa ryser till, och Hökmark börjar redan tycka att det är obehagligt, för vad ska han ta sig till om en gast plötsligt dyker upp? Men Persdotter tänder bara en märkligt doftande rökelse hon haft med sig och tar fram ett hoprullat folieark med ett pentagram som hon breder ut på golvet.

   ”Håll nu mina händer”, säger hon, och Lovisa fattar dem i båda sina. ”Ni också herrn”, fortsätter hon mot Hökmark, ”vi måste bilda en magisk ring. Och släpp inte taget för allt smör i Småland.”

   Efter en ilsken blick från hustrun lyder den tvehågsne rotmästaren, så att de nu håller varandras händer och står i en liten cirkel runt pentagrammet på golvet, och Persdotter börjar mumla besvärjelser på en rappakalja underligare än den Hökmark har hört den skäggige rabbinen mumla på väg till den nyinrättade synagogan vid Köpmanstorget.

   Hans hustru däremot darrar av välbehag. Ingenting amuserar henne mer än dessa för epoken så populära seanser. Frimurarceremonier och slagrutor, sibyllor som spår i händer och kaffesump, det är tidens melodi. Alkemi och Kabbalah och mystiska trolltrummor från lappmarkerna. Nekromanti och animalisk magnetism, mekaniska Turkar och allsköns swedenborgiana, och kungens förtrogne Armfelt som sägs besöka kyrkogårdar nattetid där han gräver upp skallar från avrättade förbrytare - starka magiska föremål för den som vet hur man ska hantera dem.

    ”Nu ska vi se”, säger Persdotter och bryter kort den magiska cirkeln för att strö något svart över pentagrammet på golvet.

   ”Vad är det där?” frågar Hökmark med hjärtat i halsgropen.

   ”Jord från galgbacken på Hammarbyhöjden!”

   ”Ska det vara nödvändigt?”

   ”Tyst på sig nu Hökmark…så att han inte skrämmer bort andarna!”

    Lusbetten kliar under peruken, men Hökmark vågar inte röra sig eller för den delen säga något mer, för nu börjar det bli riktigt kusligt. Ljuset från kandelabern tycks ha dämpats en aning som om något otyg är i görningen, vekarnas lågor rör sig från ett omärkligt vinddrag. Och lukten från rökelsen blir allt starkare. En konstig lukt förresten, kväljande och orientalisk, och ta mig tusan om den inte stiger lite åt hans huvud.

   ”Haschisch från Berbernas land”, förklarar Persdotter som om hon läst hans tankar.

   ”Vad i herrans namn är haschisch?”

   Men innan spåkvinnan hunnit svara är de där; spökena och gastarna. Hökmark ser dem hur tydligt som helst, och det gör även hans hustru Lovisa, en hel flock osaliga andar som liksom tränger ut från källarens väggar, bleka och anemiska, och vissa av dem rasslar med osynliga kedjor och andra utandas tunga suckar och mumlar förbannelser på främmande språk. Det måste vara rökelsen från berbernas land, tänker Hökmark, pythiska ångor som lockar fram allt detta otyg, men det hela är också en aning lustigt, faktiskt helt hysteriskt roligt när han tänker efter, och det verkar även hans hustru tycka, samt spåkvinnan Persdotter, för nu skrattar alla tre så att tårarna rinner nedför kinden.