Riksens Ständers Bank

Nu blir det snart inte mörkare på dessa breddgrader, tänker Stålhammar uppgivet där han går över Järntorget denna torsdagseftermiddag den första december 1791. Det är blott med möda han kan ta sig fram i halvdunklet bland bodbetjänter, tiggare, hemförlovade knektar, kryddkrämare och allsköns ekipage som kommer stretande genom gränderna med sin last från Skeppsbrokajen. Och larmet är öronbedövande, skrikande kuskar och fyllon, gnäggande hästar och gnissel från slädar och järnbeslagna vagnshjul. Stålhammar har gått hela vägen i snömodden från Tre Remmare på Norrmalmen där han druckit varmt vin och ätit kalla frikadeller med en bekant, närmare bestämt sin föregångare på posten, bankofullmäktige von Engeström, för att sondera terrängen i vissa secreta affärer. Nu är han trött och en aning berusad, vilket i och för sig är fullständigt normalt i denna brännvinsindränkta stad under Gustav den tredjes tid. Nej, som sagt, det är mörkret som stör honom, och för en kort sekund ser han sig själv leva ett annat liv i Italien där solen skiner och citronerna växer. 
  
En tiggarpojke knuffar till honom där han kommer rännande med en hel hoper likadana canalier efter sig. Inte så mycket som en ursäkt, tvärtom hånskrattande. Såna hundsfottar! tänker Stålhammar, hela packet borde låsas in på Stora Barnhuset för att lära sig kristligt hut och vad hårt arbete vill säga!  

   En lykttändare kämpar på en stege utanför Gyldene Freden. Stålhammar kliar sig uppgivet på ett lusbett bakom örat. Mörker, bara mörker och kyla i rikets utfattiga huvudstad, och byggnaden han står framför har liksom inget med detta klimat att göra, snarare med citronernas Italien. 

   En sådan präktig byggnad, tänker han stolt och kikar upp mot fullmäktigevåningen där arbetet väntar på honom. Riksens Ständers Bank. Som ett romerskt palats med tre huvudvåningar, en inskjuten mezzaninvåning, och en övre halvvåning. Portalen mot järntorget är en kopia av Vignolas portal på Villa Farnese i Caprarola, det vet Stålhammar eftersom han själv var där under sin Grand Tour i ungdomen och lärde sig att äska allt som har med sydligare nejder att göra. 

   Stålhammar är femtiosju år gammal, en ansenlig ålder vid denna tid. Han är sedan länge skallig som en nyfödd under peruken. Men ett namn är han i staden; riddarhusdirektör och bärare av Svärdsorden, i hemlighet oppositionell, och inte minst bekläder han en post som bankofullmäktige i byggnaden han står framför.
     Seså, tänker han. Plikten kallar…plikten mot riket snarare än konungen!

   Nu är han äntligen inne i byggnaden fast det är inte mycket varmare här än utomhus. Ett fyrfat brinner på golvet i hörnet, men vinterkylan har bitit sig fast i stenväggarna. Huttrande ser han sig om i dunklet. Till vänster ligger den nedre expeditionen. Dörren dit in i är krönt av vackra putsdekorer i form av en pilgrimssnäcka och en präktig kartusch. Några kassörer skymtar i skenet från talgljusen. Vilka arbetsmyror! Stålhammar nickar mot bokhållaren som ser upp från en räkneoperation på Abacus-brädet. 
   Courage käre bror! ropar en mansröst skämtsamt inifrån vaktmästeriet där ett kortspel pågår. Svinhugg går igen!

   Så tar Stålhammar spiraltrappan upp till sessionssalen, fortfarande upptagen i tankar om mötet med von Engeström.