Patience

Nederbörd faller över bakgårdarna i Bankohuset, brandbrunnarna och kullerstenen ligger begravda under en halv meter tjockt snötäcke. Från fönstren mot Skeppsbron ser man slädekipage på isen…och längre bort något slags tornérspel. Kring bodarna vid kajen pågår den vanliga kommersen, och nere i vaktmästeriet, husets inofficiella skvallercentral, pratar man om kungens beslut att sammankalla riksdagen till ett möte i Gävle, i januari är det bestämt. Gud vet vad han skall hitta på där? Driva igenom ett nytt krigsbeslut? Ett anfall på Frankrike kanske, kungen sägs redan ha sänt spioner och spejare för att sondera terrängen.

   På Bollhuset ett stenkast bort repeteras "Iphigénie" av Racine eller om det är pekoralet ”Gustaf Wasa" skrivet av konungen själv fast med benägen hjälp av den inställsamma Kellgren. Men kvällsföreställningarna är glest besökta, liksom styckena som spelas på operan, för få vill längre synas i samma byggnad som monarken.

   Någon har ställt ett julträd i bankens foajé, beklätt med några vackert utklippta pappersstjärnor. Vem ligger bakom detta tidiga julupptåg…tja, säg det.

   Stålhammar fantiserar om Italien. Kanske är det dit han måste fly om attentatet misslyckas? Han sitter vid mötesbordet i sessionssalen och lägger en patiens medan han väntar på ett hemligt bud från Pechlin. Ja, patience är exakt vad han behöver just nu. Is i magen. Kalla nerver. Pechlin och Horn vill utvidga kretsen av konspiratörer, de säger sig ha kontakt med någon som är villig att utföra själva attentatet.

   I tryckeriet i källaren befinner sig stylgjutaren Schulz, vars känsliga näsa uppfattar lukten av något slags rökelse som tycks ha satt sig i väggarna. Eller om det är den nya tryckfärgen som avger en lätt orientalisk doft? Hur som helst är han lycklig som få, för julen kom tidigt i år. Äntligen fick han möta sin stora idol Bellman, fast han fick jaga efter honom nästan hela Västerlånggatan innan han fick stopp på skalden i närheten av Stortorget, mitt i ett hostanfall. God jul! var allt han fick ur sig. Sen var det som om rösten knöt sig. Det var för mäktigt alltsammans, för stort och overkligt.