Ockrare Anckarström

På Gyldene Freden sitter Gustaviana Elisabet Anckarström och dricker Bischoff med sin äkta make, den före detta officeren vid Gula Gardet, numera ockrare och penningutlånare i riksdaler banco, Johan Jacob Anckarström.

   ”En tyrann är vad han är, och en usling i fina ordnar”, muttrar hennes man genom tobaksröken som stiger från kritpipan.

   Det tycks som om hans heta blod blir ännu hetare av den varma drycken, och det gör Gustaviana en aning orolig.

   ”Tala lägre söta du, väggarna har öron.”

   ”Håll upp fruntimmer, jag har inget att skämmas för.”

   Gustaviana låtsas estimera musiken som hörs i bakgrunden, en ung sprätt som fortfarande iförd sin nattmössa spelar på en ostämd luta, fast det är svårt att uppfatta melodin i kroglarmet.

   ”Han kommer att ruinera oss om ryktet stämmer”, fortsätter maken. ”Hela ditt vackra fadersarv kommer att gå upp i rök! Om man som ryktet säger ska kunna betala skulder i riksdaler banco med kungens värdelösa riksgäldssedlar. Det är svindleri.”

   ”Vad considererar du söte Johan?”

   ”Att någon borde göra något åt saken. Jag och Ribbing till exempel.”

   ”Tyst nu och drick din Bischoff.”

   ”Kallar du mig feg? Måhända är jag inte längre officer, men slåss för mina rättigheter kan jag fortfarande om nöden tvingar mig därhän.”

   Gustaviana skakar på huvudet, ingen idé att säga emot honom när han väl är i gasen, hennes vackra man, en av de stiligaste i staden, fordom page vid hovet, med den ädla profilen och de tjocka ögonbrynen. Hon ser sig oroligt omkring, ty kungens tentakler sträcker sig överallt. Och sedan betraktar hon återigen sin äkta make genom röken från kritpipan, alltmer kolerisk verkar han, suckar och pustar och river i skabbsåren på händerna, och ser sig oroligt om och rycker till vid minsta slammer. Stackarn verkar närma sig ett nervöst sammanbrott. Och undra på. Hela våren satt han häktad i Visby för förtal av Majestätet efter att ha brett ut sig om den katastrofala krigföringen i öster. Hans egen hund skulle ha skött det bättre! hasplade han ur sig en blöt kväll i fel sällskap i Visby, vilket snabbt rapporterades till hovet. Förvisso släpptes han fri och fick återvända till Stockholm i väntan på en dom som tycks dröja, men reseförbud har han fått, och är inte tillåten att röra sig utanför tullarna. Och så nu de senaste ryktena om att riksgäldsbanco ska kunna lösas in mot riktig silverbanco, vilket faktiskt, som han säger, skulle förstöra deras låneverksamhet.

   ”En våldsgörare och menedare är vad han är”, fortsätter han ilsket. ”Den uslingen lovade ju att respektera inlösenrätten!”

   Lutaspelaren har tagit ton igen och börjat sjunga något oanständigt av Bellman, men den gamle hovskaldens popularitet är i fallande, och folk börjar faktiskt att bua och fråga efter visor de inte har hört tusen gånger förut.

   ”Vill du beställa något att äta Johan? Blodsoppan ska vara utmärkt. Och de inlagda grisfötterna!”

   ”Tyst med dig fruntimmer. Jag försöker tänka.”

   Utanför fönstret på Österlånggatan går kanslirådet von Engeström förbi i sällskap med Stålhammar, på väg mot Riksens Ständers Bank ser det ut som. Det är inga som Johan och Gustaviana känner närmare, men vi kan konstatera att det börjar blåsa kallt kring Majestätet, denna tisdag den sjunde december anno domino 1791.