"Nordens Anakreon"

Så står han där och huttrar i vinterkylan på Järntorget, nordens Anakreon. Vi kommer inte undan honom eller hur, upphovsmannen till visorna om urmakaren Fredman, musikern Movitz, korpralen Mollberg och den lösaktiga Ulla Winblad, stackarn som ju fanns på riktigt och med rätta blev sur över att framställas som ett lättfotat fruntimmer i epistlarna. Bellman stannar till här ibland när han är ute på ärenden mellan malmarna, oftast för att utverka handlån för med ekonomin är det som alltid knapert, och passar då på att betrakta den ståtliga byggnaden där han en gång arbetade. Sjutton år gammal var han när han anställdes på prov vid banken. Tyskan och franskan klarade han galant vid inträdesprovet, men räknestyckena, herregud, un vrai désastre! Extra Ordinarie var hans titel under den där korta tiden, men anställningen förblev oavlönad, vilket kanske var lika bra, för strax därpå tvingade penganöden honom att påbörja sin diktarbana.

   Nu är han femtioett och har bara fyra år kvar att leva. Hostan har blivit värre den här vintern, troligen är det lungsoten.

   Fredmans sånger har precis kommit ut, och törhända att han nu äntligen blir accepterad av parnassen. Men för kreti och pleti är han fortfarande en udda sångfågel, och hos många redan en föredetting. Vad det gäller hovumgänget har han för länge sedan blivit omsprungen av både Kellgren och Leopold. Den förre stötte han för övrigt nyss på i snöyran på Stortorget, knappt igenkännbar under björnskinnsmössan. Kellgren hade bråttom in på Börshuset för ett möte med de aderton karriäristerna i Akademien, men han lovprisade den färska utgivningen av Fredmans sånger och inte minst sitt eget förord där han adlat Bellman till geni och språkförnyare och som sagt ”Nordens Anakreon”. Bellman har förlåtit honom angreppet i ”Mina löjen”, dikten där Kellgren nedgjorde honom på det mest gemena vis. Lumpna parodier på herdediktning! Skandal med dessa horor och suputer! Och så det där påhittade Bacchi Orden, öppen för alla som vid minst tvenne tillfällen har blivit sedda liggande i rännstenen, vad är det för trams! Kellgren, den gamle ormen, ville ta hans plats som förstepoet vid hovet - det förstod Bellman senare på deras gemensamma vän Sergel. Men nu har Kellgren insett sitt misstag, det får man ge honom. Värre är det med Gjörwell som fortsätter att baktala honom så fort han får en möjlighet. Haters var det gott om redan på denna tid.

   Bellman suckar och sucken övergår i ett rakitiskt hostanfall som får de förbipasserande att hålla avstånd, för staden är full av livsfarliga sjukdomar och ingen vill blir smittad innan jul av rötfeber eller vad just denna vinter bär med sig för hemska basilusker. Så snart han hämtat andan ska han promenera tillbaka till sin sista adress på lilla Munklägersgatan, alldeles nära den rangliga Kungsholmsbron som borde rivits för länge sen. Nästan granne med Anckarström för övrigt, som han känner till utseendet.

   Men än är dagen inte slut, för från Riksens Ständers Bank kommer nu en koppärrig och låghalt man utspringande, blek som ett spöke, och tycks sätta kurs rakt på Bellman. Skalden ser sig förvirrat om över axeln, misstar han honom för någon?

   Men nej, mannen har tagit sikte på honom. Kanske är han en långivare vars namn och utseende han förträngt? Bellman vänder på klacken och börjar jogga uppför Västerlånggatan, så gott det går med tanke på den begynnande lungsoten. Men mannen som nu hysteriskt har börjat skrika hans namn, och som lyckligtvis är så låghalt att Bellman faktiskt lyckas hålla avståndet, är ingen låneindrivare. Det är stylgjutaren Schulz som fått syn på sitt livs största idol och i all enkelhet bara vill tacka honom för hans diktargärning!