Intriger på Gylldene Freden

Anckarström söker sig allt oftare till Gyldene Freden. Ibland är Ribbing med, och ofta även deras nya bekantskap Horn, en hetlevrad herre med jakobinska böjelser. Deras planer blir allt våghalsigare. Att bryta sig in i slottet och strypa konungen i sömnen? Att försöka komma åt honom när han är ute och far i den kungliga landån. Få hästarna i sken kanske, köra ner honom i strömmen eller från bron vid Röda Slussen? Kniv, yxa eller pistol? Att locka honom till en hemlig amorös tête-à-tête; ett kärleksmöte med en ung och oemotståndlig gosse och därvid skjuta skallen av honom rakt av. Använda strypsnara. Slå ihjäl honom med knytnävarna. Eller bjuda honom en giftbägare, på de gamla romarnas vis? Lägga krossat glas i hans mat. Arsenik i det tyska vinet. Dränka honom?

   Horn lutar åt något mer teatralt, kanske likvidera honom på operan när han sitter i den kungliga logen med sina fnittriga bögvänner, men hur ta sig dit in?

   Stöket och supandet på Freden är så högljutt att de utan vidare kan konspirera i vanlig samtalston, och ibland måste de rentav höja rösterna för att göra sig förstådda.

   Något ligger i luften, det känner de på sig. Kanske konspireras det även på andra håll? På källaren Stralsund i Skottgränd eller Tre tunnor i Bergsgränden? På Clas på hörnet på Norrmalm, på Stora Bollhuset eller bakom murarna i Kungsträdgården? Anckarström får ibland en känsla av att det även konspireras i Bankohuset om hörnet, för kvällstid när han lämnar Freden har han sett flera oppositionella smyga in genom porten. Pechlin till exempel, den gamle intrigmakaren, för att inte tala om riddarhusföreståndaren von Engeström, känd för att vara om sig och kring sig. Majestätet är ju allmänt hatad. Fan ta honom och hans sekreta utskott!

   Horn läser Jean Paul Marats revolutionära tidning L´Ami du peuple i lönndom, insmugglad med kurirer från Frankrike, för att få i sig lite gallisk galla. Det bästa vore en total revolution, slakta hela kungahuset!

   Klapper från träskor på Fredens gistna gamla trägolv, folk kommer och går och släpper in den fruktansvärda kvällskylan. En man med ett bylte flådda kaniner över axeln förhandlar med kokerskan i köket. Krigsinvalider med träben tigger mellan borden men blir snart utslängda, för sura utkastare och dörrvakter fanns det gott om i Stockholm redan på denna tid. Stank av fattigdom. Proteser och svält. All denna misär som kriget mot ryssen har burit med sig, och nu sägs det att vettvillingen på slottet planerar ett nytt fälttåg, erövra Norge från Danmark och sätta riket på kollisionskurs med Frankrike, vilket för övrigt verkar vara Gustavs hemliga dröm, att bli hjälte på den politiska operascenen, att återinsätta Kung Ludwig på tronen!

    Lutspelaren är tillbaka med instrumentet lika ostämt som senast. ”Gutår, systrar och bröder!” ”Nej, snälla, inget mer av den tröttsamme Bellman, kan inte herr lutspelaren framföra något mera modernt och mindre putslustigt, något med stuns och takt.” ”Slå på pukor, blås i trumpeter, Stolta stad gör ingen glad!”

   Fast det där med Barnamordsplakatet fick han i iallafall till Majestätet, så att nu även nyfödda spädbarn kan lämnas in anonymt till Barnhuset, och folk slipper dränka sina oäktingar eller lämna in dem till änglamakerskor för att svälta ihjäl.