Händer, bly eller kaffe
Afsnitt 20
20e december anno 1791.
Klockan är tio på morgonen söndagen den tjugonde december och en blek sol har nätt och jämnt lyckats baxa sig över takåsarna i rikets huvudstad. Lovisa Hökmark, rotmästarens hustru, är på besök hos sin väninna, spåkvinnan Persdotter i hennes kyffe på Svartmangatan.
”Snälla söta Maria, du måste ge mig en liten glimt av det kommande året, jag känner på mig att att det kommer föra med sig underbara surpriser.”
”Ge mig sumpen som står på bordet!”
”Ska du inte spå i mina händer i stället?”
”Händer, bly eller kaffe, det kan kvitta. Få tyst på ungarna bara så jag kan koncentrera mig.”
De två minsta är med och sitter på en renfäll framför kakelugnen. Men den yngsta, Lisabet, har tandvärk och fast Lovisa har gett henne en mugg kronobrännvin hjälper det inte. Först när hon hotar dottern med ett rejält kok stryk tystnar hon.
”Få se nu”, muttrar Persdotter och skådar ner i kaffesumpen i en kopp från Rörstrand som har sett sina bästa dagar. ”Vad har vi här då…remarkabelt!”
”Berätta, snälla söta.”
”Du kommer bli gravid med ert sjunde barn, den saken är klar. En son. Då blir rotmästaren stolt.”
”Aldrig i livet. Jag är för gammal och tjock.”
”Sumpen ljuger inte.”
Tanken på ett sjunde barn, son eller ej, ger henne nästan panik för de två senaste har hon förlorat i mässlingen, och det vill hon inte vara med om en tredje gång.
”Ser du inget mer amusant?” frågar hon därför. ”Rikedom kanske?”
”Tvärtom, nästa år blir en prövning för alla i riket. Jag tror att ni måste flytta till något mindre för det är inte säkert att rotmästaren får vara kvar vid banken.”
”Det är ju fruktansvärt!”
”Nåja, enligt sumpen är det inte hugget i sten, se det mera som en fingervisning.”
Lisabet har börjat gnälla över tandvärken igen och Lovisa visar henne hotfullt sin öppna handflata, varpå hon tystnar men istället börjar hicka. Lilljäntan är berusad, kanske fick hon i sig för mycket brännvin?
”Ser du nåt annat?”
”Kungen kommer att bli mördad.”
”Vad är det du säger?”
”Skjuten. På ett offentligt spektakel. Eller knivskuren. Kanske både och?”
Rummet blir tyst som i graven. Allt som hörs är ljuden från ett fylleslagsmål på gatan. Och släggdunken från smedjan ett kvarter bort där de tycks arbeta fast det är vilodag.
”Kungen ska alltså dö?”
”Så säkert som amen i kyrkan.”
”Och vem är mördaren?”
”Hur ska jag kunna veta det? Men avrättad kommer han i varje fall att bli, dråparen. Först hudflängd i tre dagar på tre olika torg. Och sedan halshuggen och steglad. Och pöbeln kommer att skramla ihop pengar så att rackaren piskar honom extra hårt.”
Persdotter verkar ta sina egna profetior med ro. Hon stoppar omständligt en pipa med tobak och lägger dessutom i en bit rökelse från Berberiet innan hon tänder på, och dessutom bjuder hon Lovisa på ett bloss.
Efter ett hostanfall som varar i över en minut känner sig Lovisa mycket bättre. Till och med profetian om att hennes man kanske kommer förlora sitt jobb verkar på något sätt oviktig, liksom att kungen ska bli mördad. Ja, hon mår faktiskt alldeles prima. Och på nytt får hon ett okontrollerbart skrattanfall. Hon skrattar så att hon skakar, och Maria Persdotter stämmer in. Hela tillvaron är faktiskt fruktansvärt komisk.
