Fröjas tjänarinnor

Det är vilodag och Berg är på uselt humör efter veckans skumraskaffärer, eftersom bokhållaren Gerdes plötsligt har börjat krångla och dra öronen åt sig. Berg har pengar på fickan, det är sant, sin välförtjänta provision för att han ser till att folk får låna mer än vad de har rätt till, men Gerdes, den fege fan, är rädd att de ska bli påkomna.

   Men att äta tröstar. Frågan är bara vart han skall han ställa kosan denna söndagseftermiddag? Till källaren Stralsund i Skottgränd eller Rostock på Västerlånggatan? Kanske lite kortspel, Ecarté eller Farao, han har ju kontanter att omsätta. Struvor ska han i vilket fall som helst ha, hans favorit bland bakverken, och varm Bischoff som ju är den bästa kuren mot decemberkylan, för efter gårdagens töväder är temperaturen nere på normala nivåer igen, det vill säga kring tjugo köldgrader. Röken står som strutsplymer ur Bergs till hälften tandlösa mun.    

   Han har just lämnat sin bostad på tredje våningen i Ferkens gränd där även hans gamla mor huserar, senil som hon är. För säkerhets skull har han låst henne inne så att hon inte ska få för sig att rymma, och bege sig ut på stan i tron att hon lever på mössornas tid och till slut gå vilse i någon gränd eller i värsta fall trilla i den upphuggna isvaken vid Slottskajen. Berg älskar sin mor fast hon oftast tar honom för sin sedan länge avlidne älskare, Bergs far, den ärevördige tobaksfabrikören Leijon som sörjde för hans uppväxt men vägrade ta på sig faderskapet. Men av oäktingar går det tretton på dussinet i huvudstaden, och fadern ordnade iallafall förbindelser av alla de slag åt sin oäkting, därav tjänsten på banken.

   Snön har fallit igen, tack och lov, och lagt ett försonande täcke över hästskit och fekalier, döda råttor, piss och skit som folk häller ur nattkärlen direkt från sina fönster, gärna utan förvarning. Men folklivet är det inget fel på. Unga sprättar och mamseller promenerar arm i arm, bodbetjänter och muragesäller, caffehökare och tunnbindare, krögare, sjåare och tracteuerer är ute på ärenden efter högmässan. Krigsinvalider från det ryska härtåget tigger i gathörnen. Halvsvältande barn klädda i trasor, med uppspända bukar och ben som pinnar, rycker i hans rockskört och ber om allmosor där han banar sig fram i vimlet, men Berg har spanskröret med sig och lyckas driva iväg dem.

   Doften av stekt kött får honom att tänka på Källaren Tre tunnor i Bergsgränden, vars kålrotslåda med fläsk är den bästa i staden, och därför stiger humöret en aning och han lyckas förtränga att Gerdes, den fege fan verkar vilja dra sig ur deras skumraskaffärer.

Herregud, det finns ju inte en tjänsteman i hela staden som inte går att köpa för pengar, och kungen är den största svindlaren av alla, stadsskulden ligger nu på fyrtioåtta miljoner riksdaler.

   Fler människor trängs där han går nedför Österlånggatan, sjåare och timmermän och fiskluktande skärgårdskärringar, samt en trupp franska commedianter på väg till Bollhuset intill Tessinska palatset. De verkar berusade. Berg hör dem vråla Va faire au cul och Fils de pute till varandra och det ligger nästan slagsmål i luften. Åh vad han älskar språkblandningen i denna stad, halva Europa är representerat, italienska glasblåsare och tyska köpmän, finska knektar, akterseglade ingermanlänningar, livländare och holländare, för att inte tala om gutar, dalfolk, polacker och en och annan dansk vars rotvälska är omöjlig att begripa.

   När han svänger upp vid Brunnsgränd ser han ett bekant ansikte komma ut från porten till fältskären Rohdins mottagning: den hopplöse kammardrängen Boëthius i sällskap med ett ungt våp som måste vara hans hustru. Fruntimret ser inte riktigt friskt ut, likblek och utmärglad där de försvinner bort mot Slottsbacken. Synd. Berg tål honom inte och hade gärna gett honom en örfil till bara för sitt höga nöjes skull.

   Nu passerar han Grevesmühls möbelverkstad vid Stortorget och vid åsynen av ett fruntimmer med en peruk hög som en kinesisk prydnadsvas, och med allsköns bjäfs, pärlor och rosetter infattade i löshåret samt en mouche på hakan som signalerar att hon bevarar sina älskares hemligheter, får han en ny idé. Maten och kortspelet får vänta. Han vänder på klacken och går åt motsatt håll, nerför Västerlånggatan och in genom portalen till Kolmätargränd.

   Ett myller av män i alla åldrar parlerar med kvinnor i portar och fönsterluckor. Genom en öppen dörr strömmar fiolmusik och han anar ett sällskap lättklädda fröknar som dansar kadrilj och kontradans, och bland dem ser han otroligt nog Gerdes, den gamle bocken, med armen om livet på ett knappt könsmoget flickebarn.

   Men småflickorna struntar Berg i. Kanhända att han äskar struvor, men vad gäller Fröjas tjänarinnor föredrar han ett rejält fruntimmer med breda höfter och helst lurviga ben.

   Han stannar till vid en portgång nere vid Myntgatan. Och där upptäcker han en riktig valhallska, knappt påklädd fast det är svinkallt. Och en stund senare, efter att ha betalat i förskott med lite av det han skummat av banken under veckan, har denna Fröjas tjänarinna vänligheten att föra honom till salighet på en halmmadrass i ett förvånansvärt uppvärmt skjul på bakgården. När akten är över presenterar hon sig som änkefru Lundin, fordom kaptenska, och ta mig tusan om inte Berg nu kommer ihåg henne som en av sin salig fars många kurtisaner. Av något skäl gör det honom på ännu bättre humör. Han ser det som ett tecken på att han fortfarande står under den gamles beskydd. Gerdes ska han nog lyckas övertala att fortsätta manipulera bokföringen, kanske kan han använda den minderåriga horan mot honom som utpressning, för hans fru lär ju inte bli glad av en dylik underrättelse. Och kammardrängen Boëthius ska han senast i morgon bitti ge ett kok stryk, för det har man rätt till som överordnad på rikets ämbetsverk. Herregud vad han älskar sitt liv! Och denna stad för all dess synd och bedräglighet!